söndag 31 juli 2011

La cage aux folles

Medan ankan går knaprig under grillelementet tar jag flaskan ur källarens
16 grader och häller upp 2005 Château Lamothe-Cissac.


Ur glaset stiger genast en stor och fruktig doft, med björnbär och cassis, ackompanjerad av cigarrlåda och örtiga drag av basilika. Generöst och lovande.
I munnen bjuds först frisk mörk fyllig frukt, och alldeles lagom med fina fat. Tanninerna ligger djupt inbäddade i frukten, men ger ändå bra stadga och struktur. Eftersmaken är ganska lång och klingar av i en rätt tydlig rönnbärsbeska.
Det här är en ung och fräsch tilbuds-Bordeaux med kurvorna på de rätta ställena och som rätt tempererad funkar fint med anka på grönsallad. Men i glaset med tid och värme går det tyvärr överstyr. Då ändrar frukten karaktär och blir bläckig och vass.
Jag misstänker att det döljer sig en hel del "modern teknik" i det här slottets källare och att tekniken har använts mer än vad druvmaterialet egentligen tålde.
Vinet är för all del okomplicerat gott under rätt förhållanden nu, men kommer att åldras med samma brist på behag som en drag queen i lånta fjädrar.
Philipson i Kokkedal sålde för en dansk hundring. Senare årgångar är till och från billigare.

Kala fläcken

Det kan gott sägas med en gång:
Bourgogne är, om inte den vita, så snarare den ganska kala fläcken på min karta. Där görs så mycket som är så gott och inte bara de bästa utan även de bara hyggliga kan ligga till sig och bli riktigt stora upplevelser med åren.
Jag satt för en tid sedan på en middag där värden hade den goda smaken att servera ett pärlband med idel strålande gamla Bordeauxer. Alltigenom glada miner runt bordet, men för mig var den den verkliga pulshöjaren kvällens mogna röda Bourgogne. Rätt in i lustcentrum, liksom. Ändå är Bourgogne bedrövligt underrepresenterat i källaren och för mig ett av dessa "av" som så sällan blir.
Nåväl; dags för bot och bättring och vi tar tag i problemet med 2008 Nuits-Saint-Georges "Charmottes" från lilla firman Chauvenet-Chopin.


Kvällens vin är rätt slutet direkt ur flaskan men vaknar snart någorlunda till liv i kupan. En ganska lätt och ren doft av jordgubbar, blåbär, tallskog och fatrost tittar upp tillsammans med en knivsudd pinot-krydda.
Väl i munnen är vinet som förväntat slankt med blåbär, mineral, aningens kaffe och vanilj. Frisk syra och en hel del tanniner, tilsammans med ett ändå fortsatt slutet intryck gör att jag kommer att vänta med att öppna nästa flaska i alla fall fem år. Däremot har jag ett par 2007:or som ligger illa till för en snar jämförelse. Det känns som att det är ganska traditionellt vinifierat, utan överdriven eller kall maceration, så jag tror att det kommer att lagras fint.
I dagsläget är det här inget vin för kontemplationer, men till knaprigt ankbröst med ramslöksrisotto var det en bra match.
Han från Baltimore säger visst 90 p. Jag säger Gôut!
160 SEK på plats ifjol.

50% Pinot Noir, 50% Chardonnay, 100% farmor

Trots avtalad tid på kontoret i Verzenay visar det sig att vi kommer och stör mitt i "buteljeringsveckan". Patrick Arnould tinar dock snart upp och det ringer in för roliga timmen.

Carte d'Or 2005 från Michel Arnould är gjort på 50% Pinot Noir från Verzenay och 50% Chardonnay från Cramant.
Det första som slår mig i doften är den totala renheten. Inget stick, inget funk; bara rent och mjukt lull. Pinot-frukten har övertaget och bjuder näsan på hallon, röda äpplen och lite varma kryddor. 
Smaken är också sådär klingande ren, med friska hallon, en liten godis-ton, croissant och mineral; mera sten och lera än krita. Vinet är mjukt utan att alls vara slappt. Här finns både kraft och struktur med bra stadga.
Inte desto mindre märks det förhållandevis mjuka 2005-anslaget och jag saknar det där distinkta greppet som ropar på lagring. Ur de flaskor jag har kvar åker korken de närmaste åren.
Köpt på plats för knappt 200 SEK i våras, och då ingick dessutom en liten pratstund med farmor och hennes ungefär jämngamla blinda hund.
Här hemma gick Carte d'Or fint till bouillabaisse och surdegsbaguette.
Gott? Gôut!

Mellan-, mellan-, mellan-

Ett vin från en mellan-appellation, ett mellan-år och en mellan-producent som ibland beskylls för att ha förstört svenskarnas bild av Chablis, kan de' va' nå't?
Ja absolut.

2004 Chablis Premier Cru Beauroy, J-M Brocard

Sju år efter skörden är vinet alltigenom urtypiskt och mycket behagligt att sniffa på. Där finns det våta yllet, den mogna gula frukten och så den där söta, men ändå lätta blomdoften som drar åt kaprifol. Lite honung, sedan mineralen; Sten, hans bror och Sten Sture den äldre står på rad och bara ryker.
Smaken bjuder egentligen inte på några överraskningar utan alla doftkomponenter har hittat sina platser i smaken. Syran är fortfarande tydlig, minst sagt, och håller vinet friskt och spänstigt.
Den enda invändningen är att vinet är kanske lite väl kort, men det finns ju alltid en möjlighet att växla upp till Grand Cru...
Det här är en Chablis stadd i utveckling och jag ser fram emot att följa dess väg mot mognad.
Jag gav 156 spänn på SB 2006. Idag kostar 2009:an 159 kronor. Billig biljett till okänt resmål. Gôut!

Curb crawling

Jag hade turen att drabbas av ett svårt anfall av semesterlättja och hasade in på närmaste Bolag för lite curb crawling längs med hyllorna för att se om det fanns något intressant att plocka upp. Nu är det inte så värst många hyllmeter "vita över 100 kr" just här. Man får liksom ganska snabbt en överblick, om man säger.

Nåväl, en tysk riesling som i alla fall marknadsförs med lite terroir-tänk, vom Porphyr (sic), verkade intressant. Moestue importerar och jag brukar gilla det mesta av deras grejor. Den fick åka med hem för lite intim samvaro.






2008 Sieferheimer Riesling vom Porphyr från Weingut Wagner-Stempel i Rheinhessen ger ifrån sig en mycket tydlig skifferdoft med nyanser av cykelslang och krut. Den mogna frukten domineras av citronzeist och jordgubbe med lite hyacinter i bakgrunden. Moget och rikt på det hela taget.

Det första som möter en i munnen är en rejält tilltagen sprits. Skiffertonen är kvar och den parfymerade citronen tillsammans med den väl tilltagna sötman gör att man nästan hör prasslet av påsen med FOX-kola. Vinet är faktiskt lite fett och fastän syran är ganska vass klarar den inte riktigt att bära upp både fetma och sötma. Eftersmaken är rätt kort.

För mig som gillar när syran hotar att lossa plomberna i munnen och oftast tycker att så här ung sötma mest blir kladdig är detta inte riktigt min stil. Tyvärr saknas tillräcklig substans för att sötman ska hinna lägga sig innan syran har packat ihop, så lagring tror jag inte kommer att hjälpa upp balansen. Nu är det här bara Wagner-Stempels mellannivå och man ska kanske inte ha så höga förväntningar på just substans och lagringskapacitet.

Svärmor hade säkert tyckt att det här är gôut och då kan det ju vara värt sina 149 kr.