måndag 27 februari 2012

Lundamunskänkarna provar Ridge

Ridge Vineyards är en av mina  favoriter från Kalifornien, med sin jämförelsevis lite stramare och mer lagringsvänliga stil än vad som är vanligt. I Sverige brukar deras Zinfandel-blandningar, Lytton Springs och Geyserville, röna mest uppmärksamhet och det är väl för all del välförtjänt, men det är deras Cabernet Sauvignon-dominerade viner som höjer min puls mest. När nu Munskänkarna i Lund erbjuder en genomgång av vad som är tillgängligt på den svenska marknaden är det bara att bänka sig och åka med i en snyggt upplagd halvblind provning.

Först en flight med vad som kom i släppet i höstas och sedan, på välkänt Lundamanér, lite spännande öppna tillval.





Vi börjar på den vita sidan med 2009 Ridge Estate Chardonnay och 2008 Ridge Monte Bello Chardonnay, där den förra är den helt klart lite enklare av de två. 


2009 Estate är verkligen tok-ung, med massor av primära päronestrar och billigt gelégodis. Sedan kommer hela raden av alla de tropiska frukter man kunde vänta sig; mango, ananas, aprikos, persika... Lite kokta grönsaker lurar i bakgrunden. Faten är för all del rätt tydliga men rostningen känns väldigt mild. Det smakar mer av rått torkat trä och vanilj än rostat kaffe och kalaspuffar. Frukterna och grönsakerna hänger med och där finns en hel del lakrits. Jag får intrycket av ett rätt otyglat vin som spretar och svämmar över alla bräddar, så här i sin ungdom.

2008 Monte Bello Chardonnay är kralligare doningar och fathanteringen är helt klart av det mer generösa slaget. Inte desto mindre gillar jag det här bättre, för det finns en helt annan kropp och struktur här bakom som trots sin fyllighet ger en behagligt lätt känsla. Trots den rätt tunga rosten förmår ändå lättare slingor av blommor, citrus mineral och rök att tränga fram. I munnen är det såklart fett och fint, men bra syror och en viss mineralitet gör Monte Bellon till en välmejkad skönhet med stora inre kvaliteter. Gôut! Förmodligen en av de bästa Kaliforniska Chardonnayer jag har smakat.

Det kan gott nämnas att det var ungefär lika många som föredrog Estaten som Monte Bellon.


Så över till rött och Cabbarna. 2008 Ridge Estate Cabernet Sauvignon är liksom 2009 Estate Chardonnay tok-ung och domineras av friska svarta vinbär, ackompanjerade av blåbär och aprikoser. Vi hittar också lite funk av svett, häst och en svagt jästig primär-ton. Smaken är initialt rätt och slätt saftig med vinbär och lite hårdrostat fat-espresso. Friskt gröna smaker av menthol och emser-tabletter lättar upp intrycket ytterligare. Med luft och värme ökar komplexiteten och sten och ceder tittar fram. Syrorna är långa och rena och tanninerna är klart markerade. Tok-ungt men gott och med lovande utsikter för framtiden.

I nästa glas väntar 2008 Ridge Monte Bello Cabernet Sauvignon och då gungar det till lite grand. Doften är stor och varmfruktig och öppnar med en rejäl dos tjära, beck och rök, nästan som av sur ved. Efter en stund lättar dimmorna och fruktens bråddjup blir tydlig, tillsammans med lite mintiga örter, oregano och välsvarvad blyertspenna. Smaken är stor och frisk i all sin varma fruktmognad med ett tydligt kryddigt anslag. Såväl den uppenbart rätt hårda fatrosten som de nästan tuggiga tanninerna är djupt nerbäddade i en synnerligen mogen och tjock frukt. Den långa fina syran balanserar det hela supersnajdigt och här finns stoppning så det räcker både tjugo och trettio år fram i tiden.


Sist i ordinarie flighten var det så dags för Zinfandel. Jag minns både Geyserville och Lytton Springs som förhållandevis strama viner men här var intrycket faktiskt delvis ett annat.

2009 Lytton Springs formligen sprutar ur sig primära dofter av skumbanan, päronglass och vanilj, tillsammans med mogna björnbär och zoo-tabletter. I munnen framträder en rejäl dos med svulstigt rostad ek och en varm godisfrukt med bra drag i de friska syrorna.

2009 Geyserville är också ganska ester-stinn och drar till och med lite åt Salubrinhållet. Frukten är närmast plommonsyltig med fatvanilj och gelégodis. I munnen är Geyserville dovt mullrande i sina kopiösa mängder mörk frukt. Såväl fruktsyror som tanniner framstår som mjuka och tillgängliga. Eftersmaken är anständigt lång och är överraskande och behagligt torr.

Se där, ett helt annat intryck än vad jag minns från tidigare möten. Inte alls så stramt och mineraldrivet utan mer söt-mullig fruktkompott.

Nåväl, efter ordinarie flighten kom lite äldre varianter in. Väljer man med omsorg kan Zinfandel åldras med största behag, som t. ex. här. Ridges Zins brukar också tillhöra den gruppen, så det var kul att få prova 2004or, även om åtta år inte är någon direkt aktningsvärd ålder i sammanhanget. 


2004 Gesyerville var tyvärr alltför oxiderad för att kunna bedömas rättvist. 2004 Lytton Springs däremot hade mognat som den ska och visade nu upp en stor och något utvecklad doft av asfalt, våta löv, massor av mörka bär och lakrits. Smaken är härligt torr med god sötmogen frukt och bittermandel. Tanninerna är fortfarande stadiga och syrorna friska. Jag tror att det här kan bli mera intressant om fem till tio år, sådär. I den här fasen är det faktiskt lite endimensionellt.


Kvällens sista och godaste vin var utan tvekan 1994 Monte Bello Cabernet Sauvignon. Utvecklingen har kommit en bit på väg, men vi har långt kvar till toppen. Doften är skönt stallig med varm mogen frukt, lövhög och fat. I bakgrunden svävar lite flyktiga ångor av fotogen, styrén och gummi. Smaken är stor och varm, med fint begynnande mognad i den närmast perfekta frukten. Stall, läder och kaffe rundar av och tanninerna är mer framträdande här än i 2008an, nu när frukten har lagt sig lite. Fin frisk syra balanserar upp det hela och den här 94an är en riktigt upplevelse i sig. Vansinnigt tjusigt helt enkelt. Jag blir ändå förvånad hur olik en Bordeaux jag upplever den. Jag trodde den skulle kännas mer"Fransk", men det är klart; öppet är alltid enkelt.

Kvällens bestående intryck är att Ridges båda Chardonnayer är häftiga, med extra plus till Monte Bello. Jag har blivit avvaktande skeptisk till Geyserville och Lytton Springs, på grund av den ganska syltiga framtoningen, fast lite ålder verkar rätta till det. Estate Cabben är bra och Monte Bello är rasandes jättegôut.

onsdag 22 februari 2012

2003 Le Tense Sassella Valtellina Superiore, Nino Negri

Vi följer upp förra veckans nykomling, 2008 Le Tense Sassella, med en 2003a som vi legat och ruvat på ett tag.

2003 var även uppe i Valtellina ett hett och torrt år. Druvorna mognade rekordtidigt där, liksom i stora delar av Europa, och det verkar vinerna också göra. Det följs ju ofta åt det där.


I glaset häller vi upp ett vin som är lätt och transparent med en något utvecklad nyans. Doften är full av varm, måhända årgångsmärkt, frukt, lövhög, potpouri, tjära, vått grus och tobak.
I munnen är den varma mogna frukten härligt frisk och får sällskap av råtobak, örter, torkade blommor, massor med lakrits och en grabbnäve grus. Tidens tand har slipat ner tanninerna, som nu är mycket fina men helt tydliga, syrorna är friska och håller i länge och avslutet har det där nästan salta anslaget av salmiak. Gott och i början av sin utveckling. Ingen brådska med resterande flaskor men mer intressant och njutbart nu än för fem år sedan.

Det här är gillar vi. Vi gillar faktiskt alla viner under 150 pix som utvecklas så här snyggt, men just nu kan vi inte komma på några andra. I utvalda årgångar är La Tense Sassella ett givet köp för lagring här hemma.
2003an köpte vi 2007 för 123 SEK. 2008an går nu på 129 SEK. Schysst.

måndag 20 februari 2012

Om vikten av att ha en Johan

Alla borde ha en Johan. Jag har själv haft en i några år nu och är jättenöjd. Johan är inte bara en otroligt skarp provare. Han provar dessutom mycket och är både konsekvent och stilsäker. Det som är riktigt bra är att hans rent subjektiva smakpreferens allra oftast tangerar min egen, så när Johan säger ”gott!” brukat jag säga ”gôut!”; när han säger ”köp” säger jag ”hur mycket?”.

Nu har han sagt det igen och sex flaskor ligger och stirrar på varandra och undrar vem som ryker först. Tja, det blev den längst till höger…

1997 Morey-Saint-Denis från välkända firman Louis Jadot öppnar med en underbart parfymerad och ganska stor doft av multna röda och mörka bär. Utvecklade toner av lövhög och jordkällare följer upp, tillsammans med lite gödselstack, popcorn och krut. En riktigt härlig och komplext utvecklad doft att njuta av länge.
I munnen regerar de utvecklade tonerna tillsammans med skönt välhängda animaliska toner och syrorna är läckert friska och håller greppet länge länge. Vinet är obönhörligt torrt, trots den goda sötmogna frukten och formligen kräver mat. Efter någon timme tycks tanninerna mjukna och det blir en verklig njutning också på egen hand.

Det har sagts förut; Bourgogne är dyrt och bra mogen Bourgogne är jättedyrt. I det perspektivet är det här ett veritabelt fynd för 325 SEK. Här har vi ett utvecklat vin som säkert klarar i alla fall fem år till och som gärna gör vilt, fågel och svamp sällskap vid bordet. Sida vid sida med just gårdagens vildand flög den i en perfekt rote mot solnedgången .

söndag 19 februari 2012

2008 Savigny-Les-Beaune, Dom. Serrigny

Ibland blir det lite fel. En vanlig tisdag bestämmer jag mig för Domaine Serrignys Savigny-Les-Beaune från 2006; ett vin som jag har lite sådär halvhöga förväntningar på bara, med tanke på den ganska mediokra årgången.





Vinet öppnar med en stor härlig doft av vita blommor och grape, fina fat ocg tydliga drag av mogen ananas och mango. Lite örtiga toner av libbsticka och massor av härlig sten.
Smaken är medelfyllig med fina frukt- och fatnyanser, en ren hög syra och en sjudjäklars fin mineralitet. Mycket förvånande för en 2006a.

Så en blick till på etiketten, där det står 2008. Tja, det verkar ju stämma bättre med syran och mineralerna.
Vad säger man? En trevlig överraskning på min egen bekostnad.

fredag 17 februari 2012

2008 Le Tense Sassella Valtellina Superiore, Nino Negri

Se där, en klassiker står ute på hyllorna i ny årgång. Le Tense Sassella har vi och många andra gillat i många år. Vissa årgångsvariationer förekommer såklart och vi var inte särskilt förtjusta i 07an. Däremot ligger en del andra äldre årgångar hemma och väntar, så när nu 08an har kommit hit drar vi korken snabbare än vår egen skugga.


Ur flaskan häller vi ett ganska lätt rött vin som är helt klart och inbjudande. Doften är rätt stor och mycket frisk av klarbär och grus kryddad med fat och bittermandel. Lite flyktiga terpentinångor svävar över kupans kant och hela doftbilden är läcker och får salivkörtlarna att jobba.
I munnen möts vi av ett TJONG! Fullt med ung kraft, kärninga klarbär, friska fat, super-syror och torra tanniner.

Här är det raka rör och vi gillar det skarpt. Ungdomligt busigt, friska tag. Efter några år på rygg har vi ett matdrivet vardagsvin, för bra vardagar, som är slankt om livet men som med ryggrad, syror och parfym klarar det mesta i matväg. För 129 spänn fyller vi på en låda.

tisdag 14 februari 2012

Det roligaste vuxna människor kan göra tillsammans med kläderna på

Det roligaste vuxna människor kan göra tillsammans med kläderna på måste vara blindbock vid middagsbordet. Vi skramlar ihop ett gäng hopplöst förlorade entusiaster och drar igång.



Välkomstchampagnen serveras blint och charmar sällskapet med sin utvecklat mässingsgula färg. Doften är lika utvecklad och stor med fino, valnötter, mörk choklad och äpplen. Smaken är enastående med sin fortfarande helt friska syra, mineral, choklad och blommor. "Lite sälbassäng" tycker Mäster, men alla andra bara skakar på huvudet. Till pilgrims-sashimi på toast med ramslöksmajo var denna Blanc de Blancs ”Mis en cave 1983” från Diebolt-Vallois i Cramant en mycket trevlig inledning på vad som skulle komma att bli en riktigt lång kväll.
P plockade nu fram en flaska och serverade ett vin som bjöd på en härligt kryddig doft med rosor och lite skiffrig mineral. I munnen var vinet oljigt, kryddigt och blommigt, men med en stadig syra och rakryggad  mineral. Att det rörde sig om ett vin från Alsace var den församlade menigheten ense om, kanske mest med tanke på att det var just P som bjöd, och gissningarna gick mellan Gewürztraminer och Pinot Gris, men syrorna stämde inte. Att det kunde vara en Sylvaner var det dock ingen som nämnde och 2007 Sylvaner Vérité från Domaine Loew var kvällens första ögonbrynshöjare. Maffiga Sylvaner dricker i alla fall vi inte så ofta.


Så var det dags att sätta sig till bords och två vita skänktes i glasen. ”Det är samma årgång” var den enda ledtråd som serverades till vinerna. Aha, säger P, då är det 2001. Han kan sin Riesling, den gode P. 2001 Schloss Johannisberger Riesling Spätlese Trocken ”Grünlack” från Reingau upplevdes som det yngre av de två jämngamla vinerna, med sin ljusare färg, friskare frukt av päron och vita persikor och lätta petroleumtoner. I glaset bredvid kändes 2001 Riesling Mandelberg från Bott-Geyl i Alsace mera utvecklad med mängder av honung och mogna aprikoser. Båda vinerna hade friska syror och bara en svag och snyggt integrerad restsötma och båda gick lika bra till den Fläskläggs- och Foie Gras-terrin på surkålsbädd som låg på tallriken.




Sedan var det dags för fisk. En bit riktigt grov och underbart skivig ångbakad Torskrygg med Sjögräsrisotto och fräst spenat med ramslök. Till detta serverades två Chardonnayer i helt olika stil. 2002 Chassagne-Montrachet Morgeot 1er Cru från Blain-Gagnard hade en stor härligt kryddig doft av anis/fänkål, varma citroner, fat och mineral. Smaken var skönt komplex med kryddor, fat, blodgrape och bra mineraltoner. De fortfarande unga syrorna bär lätt det här vinet in i nästa decennium och jag är glad att jag köpte några 2008or på Caveau de Chassagne Montrachet i höstas. I det andra glaset var det mera Rockn’ Roll; 2003 Dutton Ranch Russian River Valley från Kistler är en veritabel orgie i smöriga popcorn och Piña Colada. Visst finns här både struktur och bra syror, men i min smak har faten här fått löpa amok alltför okontrollerat. Bourgognen funkade klockrent till maten, med risottons fetma och mineraliga havstoner.




Nu klämde vi in ett litet interludium, en gomrensare och kanske en överraskning: En Tigerbiff, alltså en tartar på kalvfilet toppad med klickar av löjrom och Crème Fraiche, samt lite klippt gräslök, allt i det här fallet lagt på en skiva pumpernickel. Till det här, kvällens kanske bästa vin; 2002 Coeur de Cuvée från Vilmart & Cie. Ett makalöst imponerande bygge, otroligt kraftfullt men samtidigt byggt med suverän precision. Klingande friska röda vinbär och ren, nästan lite krutig, mineral. Vinet är gjort på 80% Chardonnay och 20% Pinot Noir, men med tanke på kraften och frukten kunde man gott tro att proportionerna var de omvända. Det här är en av de bästa champagnerna jag druckit på mycket länge och jag ser redan fram emot nästa gång, även om det lär dröja innan den når någon form av mognad.  Till tigerbiffen gifte den sig helt fantastiskt. Löjrommens myckna umami mildrades av såväl kalvtartar som pumpernickel och crème fraiche. Rå lök dödar vilken champagne som helst, men gräslök funkade perfekt. Förmodligen middagens mest lyckade matchning mellan mat och vin.






Första kötträtten var Confiterat Ankbröst med stekt svamppolenta och tryfferad blomkålskräm. Till detta en jämförelse jag sett fram emot ett tag: 1999 Gevrey-Chambertin Les Cazetiers 1er Cru från Philippe Leclerc tillsammans med Guigals 2000 Château d’Ampuis. Les Cazetiers är helt ljuvligt utvecklad med multna löv, frisk rödsyrlig frukt, svamp och skön kaffesump. Faten är välintegrerade och de stadiga tanninerna finslipade. Château d’Ampuis, som vi drack för inte så länge sedan, hade dubbeldekanterats redan under förmiddagen men var fortfarande ungt sötfruktig med framträdande fat, råtobak och druvtypisk pepprighet. I den här kramvänliga brottningen hamnade Rhônevinet genast i parterr. Den tydliga fruktsötman och relativa svulstigheten gjorde vinet lite klumpfotat, jämfört med Bourgognens nästan aristokratiska elegans och absoluta torrhet. Både till maten och utan drog den senare det längsta strået, men särskilt till anka, blomkål och tryffel var den helgjuten.




På nästa tallrik låg det en utskuren Rådjurssadel från kid, potatis- och selleripuré, smörfrästa brysselkålshalvor och rödvinssky. Dryckesmässigt var det dags för nästa emotsedda jämförelse; 1998 Château Montrose, Saint-Estèphe  och 2000 Cuvée Charles de Batz från Dom. Berthoumieu i Madiran. Även dessa båda viner hade dubbeldekanterats under förmiddagen. Montrose visar upp en kompakt mörkt mogen svartvinbärsfrukt med alla de klassiska attributen på plats. Snyggt, klassiskt, nästan stort och med begynnande utveckling var det här riktigt bra, med fatens fina lakritston som gick väl i takt med puréns selleri. Madiranvinet å sin sida var ännu mer kompakt, ett nummer större med mera frukt, syror och fortfarande kraftiga tanniner. Med 90% Tannat och 10% Cabernet Sauvignon är det här idag en riktig slugger som nog kan bli riktigt bra när den mognat ut, när tonerna av kulspets och söt frukt lagt sig och tanninerna rundats av. Jag har provat detta tidigare, då med mer imponerande resultat, men så har såklart inte motståndet varit Château Montrose.




Vi kom till sist fram till finalen, som bestod av Rabarberkokta ingefärspäron under knäckigt mandeltäcke med klar rabarbersås och en gräddklick. Det finns väl bara en druva man med hedern i behåll kan servera till rabarber och det är Chenin Blanc, som har en skärpa i syran som inte viker ner sig mot rabarberns dito. Ikväll var det 1998 Quarts de Chaume från välrenommerade Dom. des Baumard i Loire som fick göra desserten sällskap. Doften är stor och härligt generös med toner av honung, mandel, aningens arrak, tropisk frukt och vax. I munnen råder fullständig balans. Dofterna har följt med i smaken och den balanserade sötman tillsammans med den precisa syran gifter sig riktigt bra med desserten.




Sammanfattningsvis en otroligt trevlig kväll, full med givande diskussioner tillsammans med verkligt goda, kunniga och generösa vänner runt middagsbordet.

torsdag 9 februari 2012

2010 Chablis 1er Cru Beauroy, J-M Brocard

Styrkt av hur 2004an var i somras och med nyfikenheten vässad av diskussioner om årgångar i Bourgogne bland annat här och där kändes 2010 Beauroy Chablis 1er Cru från Brocard som ett givet testobjekt.





Det kraskar lite ovant när skruvkorken åker av men ner i glaset bär det likväl. Upp ur kupan tittar en mycket svag och lite sunkigt reduktiv doft och det stämmer väl med mina, förvisso begränsade, erfarenheter av Chardonnay under plåt. Efter en stund börjar det så smått sprattla i glaset och djäklar vad det sprattlar och spritter.
Efter en halvtimme har det växt och blommat ut till fläder och nässlor. Mineralerna är på plats med rök och ostronskal. Det väller ut mera gröna toner av citrusblad, gröna äpplen, gräs och libbsticka. Till och med en viss smörighet tittar fram bakom gröna girlander. Makalöst trevlig sniff och fenomenalt komplex och mångfacetterad för ett så här ungt vin.
I munnen är vinet givetvis friskt med stadig syra och skovelvis med mineral bakom gräs, nässlor och lime. Härlig kropp med imponerande fetma och en matvänligt klädsam svag bitterhet.

Merdre, det här var inga dåliga grejor. Klunkbart idag, men med kropp och syra för i alla fall 10-15 års lagring. För 159 SEK på SB är det bara att backa upp bilen nära entrén på din svenska favoritaffär. Listan över "Bosses Bästa under 200 spänn" behöver en översyn, det är helt klart.

Den vanligtvis skarpnästa hustrun som provar blint velar mellan Sancerre, ung riesling och Chablis. En klassisk fallgrop som det är lätt att falla i här. Om tio år är den gropen borta och det kommer att ha utvecklats urtjusigt.

fredag 3 februari 2012

Andra sniffen på Bordeaux 2009

Bister är den skånska midvinterkylan; nästan tvåsiffrigt mitt på dagen! Jaja, vi är lite tunnhudade här nere i södern, men oaktat vad Nationalteatern påstod på tiden det begav sig så tycker jag att det är en mustig gryta och ett kralligt rödvin som "värmer bäst".

Till älgkalopsen provar vi det andra primörinköpet från Philipson, 2009 Château d'Agassac, Haut Médoc. Det här är ett vin som tidigare funnits på SB. Jag köpte årgång 2000 och då gick den på 239 SEK. En primeur gick 09an på 130 DKK.

Druvblandingen här är hela 50% Merlot (ovanligt mycket för västra stranden),
47% CS och 3 % CF. Alkoholhalten är behagliga 13 %. Det känns som att glasögon och mössa sitter på plats för ett åk i nypistad blå.



Några timmar i karaffen och vi kan åka.

Doften öppnar med en rejäl skopa friska svarta vinbär, lite nickel, kolasnören och rätt tydlig jord. Dovt och mörkt från förmodad hög fruktmognad och Merlot. Faten har lämnat fina kaffetoner och den tokunga frukten drar åt mint.
Smaken är frisk och domineras av fullmogna svarta vinbär och jordighet, med kaffe, vanilj, lite smörstekt svamp och friska aprikoser i släptåg. Kroppen är rund, mjuk och fyllig, men nog finns det en bra struktur bakom babyfetman. Eftersmaken är överraskande lång och klingar av snyggt.

Det här var inte alls dumt. Gott och friskt och mjukt utan att vara mjäkigt och det är mycket Médoc för pengarna. Det kan nog lagras med behag också, så vi försöker hålla oss från att nalla alltför mycket ur lådan.

torsdag 2 februari 2012

2002 Nuits-Saint-Georges 1er Cru Les Chaboeufs

I höstas, när vi var i Bourgogne, närmare bestämt i Nuits-St.-Georges, tvangs vi följa en déviation och kom så att långsamt krypa längs rue Felix-Tisserand, på vår väg till Chauvenet-Chopin. Lite längre ner på gatan såg vi en annan liten firma med provningsrummet öppet och eftersom det fortfarande fanns lite plats kvar i bilen släntrade vi in.

Domaine Maurice Gavignet var för oss helt okänd och det finns väl direkt inga spaltkilometer i internationell press att ösa information ur. Domänen tycks ha startat för cirka tvåhundra år sedan, av Honoré Gavignet, då vinmakare på DRC och där tror jag likheterna slutar.





När vi nu öppnar första flaskan av 2002 Nuits St.- Georges 1er Cru Les Chaboeufs upplever vi det först vrångt och slutet, men med luft, tid och temperatur öppnar sig pärleporten och vi möts av en härligt utvecklad parfymerad doft av halvruttna jordgubbar och multna löv. Lätta drag med penseln ger oss lite fernissa, i kryddburken hittar vi timjan och en nypa krut ger den sista doft-puffen. I munnen är vinet härligt stramt med multna toner och ett bra mineralpåslag. Svampskog samsas med röda bär och trots åldern är ryggraden tydligt kvar med fin struktur och friska syror, precis som jag vill ha det. Inte stort men harmoniskt och smaskens. Ett helt lysande köp för ca 15 EUR.