lördag 28 januari 2012

Lundamunskänkarna provar röd Bourgogne 2009


I torsdags hade Munskänkarna i Lund bjudit in en av Danmarks främsta kvalitetsimportörer av Bourgogne, Theis Vine, för att berätta och visa upp vad vi kan vänta oss av 2009. Provningen spände över hela kvalitetsskalan, med början i Jadots Cuvée Margot generiska Bourgogne Cuvée Margot och slutade i Clos de la Roche Grand Cru från L A Lignier.

Lite av höjdpunkterna:
2009 Chambolle-Musigny, Les Bussières, Domaine L A Lignier
I förstone rätt knuten doft som snart vaknar upp i en frisk men varm rödsirlig körsbärsfrukt, med honung, fat och massor av mosade bär. Lite flyktiga syror överraskar med sin närvaro.
Smaken domineras av mosade bär, sandelträ och fat. Lite i överkant yviga fat kanske, men det är en ren ungdomssynd och kommer att integreras fint rätt snart. Mjuka syror och fin struktur.


2009 Chambolle-Musigny, La Combe d’Orveau, Domaine Anne Gros
Stor charmig doft med tjocka lager av parfym, apelsin, julkryddor och mineral. Tjusigt!
I munnen är känslan mjuk och silkig med söt mogen frukt och mjuka syror.  Bra struktur. Kvällens bästa vin tycker jag som vann på teknisk K-O med sin parfym och förföriska fotarbete.


2009 Clos de la Roche Grand Cru, Domaine L A Lignier
Stor kraftig mörk doft med grafit, frukt och fat. Generöst anslag, men visst finns här mer att hämta med tiden.
I munnen märker vi en strålande struktur, maffig frukt och stadiga syror. Jodå, den här står tydligt ut ikväll. I alla fall störst och starkast.




Så lite slutsatser från kvällen:

Röd Bourgogne är gott, men dyrt. Ligniers Chambolle-Musigny går på 400 DKR och Clos de la Roche 1200 DKR. För Anne Gros C-M får man betala 570 DKR. Nja, det kostar faktiskt mer än det smakar.


2009 rockar fett i Bourgogne; riktigt fett, åt det fläskiga hållet faktiskt. Intrycken från Bourgogneresan i höstas består. 2008 är ett betydligt mer terroirdrivet år och ska man generalisera kan man säga att bra 08or kommer att mogna ut till klassiska skönheter. 2009 däremot lever på sin i sammanhanget smått bombastiska frukt eller stora parfym, men syrorna saknas för att locka till lagring. Själv kommer jag att ligga lågt på 2009or och ser istället med tillförsikt fram emot 2010, och de 2008or som fortfarande går att få tag på såklart.

Jag har aldrig varit på en Bourgogneprovning förut där man hänvisat till Parker så mycket som i torsdags, men det ligger väl i sakens natur när det handlar om en årgång som är så här stor och generös.

För enkla Bourgogner, de som ändå inte har så mycket terroir och komplexitet, kan nog 2009 erbjuda bra köp. Kraften finns i alla fall. Jag kan t.ex. tänka mig att Jadots 2009 Cuvée Margot kommer att dyka upp på många gåsamiddagar i höst.

fredag 20 januari 2012

Francoise Bedel Origin'Elle Extra Brut NV

Det är inte alltid det blir som man tänkt sig och tur är väl det. Att det skulle hamna Champagne i korgen var inte alls meningen, men nu blev det bara så. Man får helt enkelt göra det bästa av situationen och genast lägga flaskan på kylning.

Det var ett antal faktorer som utlöste köpimpulsen. En liten firma i utkanten av Champagne (Crouttes-sur-Marne) som jobbar biodynamiskt, stor andel Pinot Meunier (57%), fem år på fällningen och ett högst resonabelt pris. Se där; nyfikenheten är väckt och man hugger som en gädda.






Det väser till och vi står där med varsitt glas av en ganska häftig Champagne faktiskt. Skönt fruktig doft av söt citrus, honung, och torkade fikon. Vidare nejlikor, kanel, stenig mineral och en gnutta gula äpplen.
I munnen är syran fräsande frisk men här finns också en ovanligt bra utveckling och komplexitet. De där fem åren har gjort sitt. Vi hittar en nästan svarta vinbärsaktig frukt, kryddor, äpplen och mineral. Kroppen är rätt fyllig och det hela är oväntat snyggt balanserat med en tjusigt småkrämig mousse.

Över lag var det här en trevlig ny bekantskap. Jag provar gärna fler av Bedels viner. Det är nog svårt att hitta en mer utvecklat komplex Champagne på SB för 316 spänn.

Som sagt, ny bekantskap för oss, men givetvis har bloggdammens största anka provat långt tidigare, och då också presenterat Bedel föredömligt utförligt.

tisdag 17 januari 2012

2000 Chateau d'Ampuis, Guigal

Jag kan inte undvika att ha höga förväntningar när skruven tränger ner i korken på ett sån't här vin. När jag provade det senast, för knappt två år sedan, kändes det som att det var på väg ut ur tunneln, men inte fritt och förlöst trots flera timmar i karaffen. Nu är det dags för ett återseende.




Doften är stor och komplex med mängder av mörk sötmogen frukt, vanilj, violer, aprikos och lakrits. Fortfarande fräscht och fruktdominerat i sin framtoning. Inga tydliga ålderstecken i doften och inga direkt tydliga Syrah-markörer heller faktiskt.
I munnen är det den fina mogna frukten som dominerar tillsammans med vaniljen och aningens tobak. Tanninerna är vad jag skulle kalla finfina, syran frisk, men inte på något sätt vass eller snipig. I eftersmaken dyker Syrah-karaktären till sist upp och allt klingar av i ett mjukt dovt "umpf".

Framtiden är inte riktigt här än, kan man säga. Jag vill ge resterande flaskor mer tid för att blomma ut.

Visst är det här gott, rent av gôut faktiskt. Inte desto mindre får jag intrycket av att det är ett vin som är i högre grad "makat" än "odlat". Jag får lite samma känsla som hos Leclerc i Gevrey Chambertin i höstas. (Hmm, jag ser en framtida intressant duell) Bra och kralligt grundmaterial som kryddas upp rejält med skicklig fathantering. Det är inte så att det smakar rostad ek, men fathanteringen har absolut lämnat kraftiga avtryck. Man liksom ser skuggan mer än själva faten. Gillar man stilen är det alldeles rasandes tjusigt och visst är det svårt att inte bli förförd.

Av någon anledning slumpade Philipson ut det här för ett par år sedan för motsvarande 420 SEK. 2000 är ju inte den bästa årgången i Côte Rôtie, men ändå.

Jag kan inte låta bli att undra om Guigal gör bedömningen att varumärket är starkt nog och därmed behåller sin stil eller om man anpassar sig till trenden mot naturligare viner med lite mindre påverkan av faten.

lördag 14 januari 2012

2010 Beaujola-la-la-lais

Går det över huvud taget att köra i diket med Beaujolais 2010? Det verkar banne mig inte vara det lättaste. När vi var i Bourgogne i höstas gjorde vi en snabb räd in på Carrefour i Beaune för att proviantera lite "basvaror", däribland vardags-Beaujolais.

Utbudet var såklart inte det bästa, men jag valde några från favoritappellationen Moulin-à-Vent 2010, helt på måfå för ca 6 EUR styck. Hur fel kan det bli? Jag menar skulle de vara för vrånga som unga kan man ju alltid chansa och lägga undan dem. De sjuttio- och till och med femtiotalare jag har druckit har varit otroligt bra. Funkar inte lagring heller kan det i alla fall bli hygglig sås.


Baronne du Chatelard Moulin-à-Vent 2010 formligen spritter ur glaset. Det här är ett ymnighetshorn fyllt med mogna blåbär, jordgubbar, björnbär och svarta bigarråer. Lite rökig sten stramar upp, en tjusig marsipan-ton kryddar och förföriska blommor parfymerar det hela. Smaken är sådär löjligt friskt läskande och sötmogen av doftens mörka bär. Svag mandelmassa, citronskal och en mild svartpeppar gör det hela så snyggt, så snyggt.

Här snackar vi inte drickbarhet utan klunkbarhet; och stora klunkar dessutom. Läskande, förföriskt och helt omöjligt att ens tänka sig att lägga undan resterande flaskor för långlagring.

En helt ovetenskaplig och fullständigt hemmasnickrad teori är att det kan vara värt att testa seriösa men "opretentiösa" producenter, som inte har lagt så mycket pengar på nya fat. Med inga eller gamla fat som inte skymmer den frukt som 2010 varsamt fött fram kan det bli störtsköna drickupplevelser för en liten peng.

tisdag 10 januari 2012

Första sniffen på Bordeaux 2009


Det är slut mellan Bordeaux och mig. Obesvarad kärlek smärtar, i alla fall upplevd från mitt håll. Med smått löjliga priser för viner som bara är "bra" lägger jag hellre mina pengar i andra områden MEN visst händer det att man vänstar lite...

Grossen i danska Kokkedal krängde 2009or en primeur Gud bevars och två snabba höftskott senare var två lådor budget-Bordeaux beställlda. Den ena innehöll 12 flaskor 2009 Lamothe-Cissac Vielles Vigne och det har nu blivit dags att glänta på förlåten och ta ett första smakprov av Bordeaux 2009.

Lamothe-Cissac verkar ha funnits hos Philipson i många år och är ett av instegen i sortimentet. Vielles Vignes gör man "kun i gode årgange og udelukkende på druer fra ejendommens ældste vinstokke", vilket sägs vara "upp till" 70 år. Nåja, blandningen är i alla fall 73% Cabernet Sauvignon, 20% Merlot, 5% PV och 2% CF och vinet har legat 15 månader på bara nya fat.



Ur glaset doftar det fin mörk cassis, vanilj, kaffe och grafit. Örtiga toner av oregano och lavendel fyller ut tillsammans med en svag, och lite störande, aning av grön paprika, men den rättar nog till sig med tiden. Smaken domineras av kaffe och cassis med grafit och dova örter i bakgrunden. Syror och tanniner är rejäla och känns rätt grovt tillyxade; inte sådär väl inbäddade i frukt som man ibland upplever. Lite besk och lite väl hårt rostade fat sätter vi upp på minuskontot.

Det här är en ung kraftig sak, modernt stukad. Ingen elegant direkt och det är väl tveksamt om den kommer att åldras med behag. När jag testade 2005an av standardcuvéen i somras hade jag mina tvivel och de kvarstår med 2009an VV. Jag spikar igen lådan och testar igen om ett år eller så för att försöka se vart vindarna bär. 89 DKK för halvannat år sedan känns ändå helt OK och givetvis ska förväntningarna hållas på en nivå i paritet med priset.

2009 har ju på andra håll i Frankrike visat sig vara en årgång som väger in i tungviktsklassen och lever på kraft och tyngd, snarare är elegans och fotarbete. Utan att göra mig skyldig till alltför grova generaliseringar tycker jag nog ändå att det här smakprovet bygger vidare på den tesen.

söndag 8 januari 2012

2003 Château Grillon, Sauternes

Château Grillon har väl funnits på SB se'n mor fick Nils eller så. Vissa årgångar är bra, andra är mediokra. Den gamla regeln att det ofta är klokt att köpa små slott stora år och stora slott sämre år stämmer rätt bra. 2003 var ju extremt varmt, torrt och ojämnt, så vad som kan dölja sig här i flaskan är vi allt lite spända på.


Nu efter några år på halvflaska har färgen mörknat till alldeles gyllene. Doften är rätt stor och klassiskt fin med botrytis, aprikoser, lite tobak och lakrits. Det smakar fylligt, fräscht och ganska utvecklat. Syran är välbehållen och frisk, och den balanserar snyggt kroppen, sötman och tonerna av torkad aprikos, pomerans och botrytis.

Den här gången hade vi tur. 2003 var uppenbarligen ett år Château Grillon lyckades med både kraft och syra för att vinna på några års lagring på halvflaska. För en tid sedan drack vi 2001an, även den på halvflaska, och den hade inte alls klarat sig lika snyggt utan var mest tunn och blek.

2003an köpte vi 2005 för 127 SEK. Nuvarande årgång är 2009 och kostar 128 SEK. Ytterst modest prisstegring alltså. Om man ska gå efter smakprofilen på SBs hemsida skulle jag inte satsa på 09an för lagring. Jag vill ha mer syra och fyllighet, men lyckan står ju som bekant den djärve bi.

fredag 6 januari 2012

2004 La Delitia Recioto della Valpolicella Classico

Jag minns när det hände. Mäster hade ordnat ännu en av sina makalösa provningar och jag svävade hemåt i höstnatten med smaken kvar i munnen av en Recioto 1972a och hade sett ljuset. Det var senhösten 2006.

I min bok vinner dessa norditalienska orättvist förbisedda giganter över mogen högklassig Vintage Port varje dag i veckan. Recioton har allt som Vintage Port har i termer av djup, komplexitet, utvecklingspotential, giftastycke med ädelost, etc. Däremot lider de varken av Portens rödsprit eller den för min stackars ömma gom, alltför höga alkoholhalten.

När nu ostsuget satte in igen drog vi korken ur en halvflaska av Righettis 2004 Delitia Recioto della Valpolicella Classico. Det här är en långkörare på SB och att döma ut dess potential med ett "vinner inte på lagring" måste vara ett av de grövsta tjänstefelen man lyckas prestera på Apoteket Röda näsan, alla kategorier.



Nåväl, när vi nu muttrat klart är det kanske dags att istället ägna oss åt vad som faktiskt finns i glaset. Färgen är tjockt rubinröd. Doften domineras av en sötkärv druvighet, full av körsbär, fuktig råtobak och fin fänkålskrydda. Smaken är fortfarande ung och druvig, med samma råtobak som i näsan. Fänkålen har fått sällskap av anis och kummin och minsann ligger där inte en Brie de Meaux och svettas lite. Det är lagom sött, syran är pigg och ger bra balans och de fina tanninerna finns där och utgör stommen i strukturen. En aning kort i rocken är det nog trots allt om sanningen ska fram. Smaken försvinner lite för fort, men djäklar var det lirar till osten.

Det här är jättebra i all sin ungdom. Den stora nackdelen är att det fortfarande är många år kvar till full utveckling. 2004 är den äldsta årgången jag har, men flera andra ligger och väntar på sin tur. För ynka 99 SEK för 2010an på praktiska halvflaskor finns det inga ursäkter. Det är bara att bunkra upp.

onsdag 4 januari 2012

2002 Vaudésir Chablis Grand Cru, Brocard

Goda vänner, god mat, goda viner; en oslagbar kombination. Bra fisk och skaldjur ropar på t.ex. en ordentlig Chablis och vi drar ut Brocards Vaudésir Grand Cru från kanonåret 2002. Vaudésir är, lärde vi oss i höstas, det varmaste av alla Grand Cruer så av de få Chablis 02or som ligger och drar sig i förrådet åkte korken ur Brocards Vaudésir först.



Det är möjligt att Brocard har förstört våra svenska Chablis-referenser, men ikväll är det förlåtet. En kraftig doft av kalk, citrus, krabbsmör, vått ylle och rök fyller näsborrarna. En skönt utvecklad sniff som man hade velat njuta av länge, om glaset inte hade tömts så rackarns snabbt. Smaken drar år mandel, krabba och grapefrukt, med utvecklade toner och fortfarande stadig syra. Läckert.

2006 kostade detta 291 SEK på SB. Då var det knutet och hårt. Nu är det i början på sin topp och jättegôut. Andra Grand Cru lägen från 2002 kan vänta några år.

måndag 2 januari 2012

2002 Grande Année, Bollinger

Början på slutet. Nyårsgästerna har anlänt, korken går och det fräser till lite i glasen. Gästerna, som får champagnen blint, börjar genast ååh-a och aah-a. Jodå, det här är bra grejer.




Det doftar stort av rödsirliga vinbär, fruktig Valrhona, äpplen, lite nötter och musselskal. Ungt, tight och komplext. Smaken är en knivskarp spegelbild av doften; samma frukt, samma choklad, samma mineral. Syran står stadigt som en granitstod och moussen är verkligen sådär fin som smältande vispgrädde. Touché!

Trots sina snart 10 år är detta givetvis purungt och trots sin ungdom är det redan både fylligt och komplext. Inte desto mindre kan man bara bli hänförd av det här vinets potential. Stort. Det är bara de allra bästa husen som lyckas med sådana här balansnummer, och Bollinger ingår absolut i den gruppen.


På Bosses kostar det här 849 SEK och jämfört med andra Champagner runt tusenlappen tycker jag faktiskt att det är mycket bubbel för pengarna. Att sedan Philipson i Kokkedal tidvis har sålt för 600 SEK tackar vi för.

Som en intressant jämförelse har vi i glaset bredvid M Vesselles 2002 Brut Grand Cru och den är lika bra som sist så den behöver minsann inte skämmas för sig i sällskapet. Visst är Bollinger ett eller möjligen två nummer större och visst lever Vesselle mera på sin längre komna utveckling, men att Bollinger ikväll avgår med segern beror snarare på sin egen storhet än Vesselles tillkortakommanden. Visst är det intressant när klass och potential tävlar mot utveckling och formtopp.

Gôut nytt år!