fredag 30 december 2011

2002 Chablis 1er Cru Les Beauroy, Domaine Laroche

Vi bryter av julmaten med en sjögräsrisotto med den bästa torskrygg jag sett. Till det vill vi ha stadig syra, skaldjurskalkig mineral och någorlunda mognad i glaset. Känns inte 2002 Chablis 1er Cru Les Beauroy från Domaine Laroche som ett säkert kort?



Ojojoj, träff i kryssare! Härligt utvecklad stenig Chardonnay med kaprifol, mineralrök, mogen frukt och slaskblöt lovikavante i doften. I munnen dominerar den runda fina fetman som balanseras av en mognadsmjuk men ren och lång syra. Vi hittar fina spår av goda rostade fat, men som vanligt med utvecklad Chablis kan man aldrig vara säker på att vinet verkligen sett ek. Rökig mineral och vita blommor gör bilden av en skön utvecklad och urtypisk Chablis komplett.

Som alltid är låga förväntningar bra för upplevelsen. Laroche tillhör knappast den direkta eliten i Chablis, men ett år som 2002 kör man minsann inte i diket.

Totalt sett påminner den här om den Séchet vi drack innan jul. Inte bombastiskt stort, men djäkligt gott och avnjuten nära sin utvecklings zenit. Det var förresten värst vad vi har druckit god vit Bourgogne och Chablis i höst. Även om omväxling förnöjer så känns det här som något man kan vänja sig vid.

Denna 2002a dök upp på Bosses så sent som 2010 och kostade då bara 219 spänn. Tack för det PrimeWine. Vi gillar färdiglagrat till modesta priser.

tisdag 27 december 2011

Ömsom vin, ömsom vatten - där vinet var vattnet

Jag gillar inte port. Eller alltså gillar och gillar, men varken förrådet eller topplistan direkt dignar av port och det är bara i undantagsfall som jag verkligen blir sugen på det. Men nu i jul när det var dags att dra väven av den hemmalagrade Cheddarn, slank ändå en flaska Churchill's LBV 2000 med in från vinförrådet.



Ner en kort vända i karaffen och så i glaset. Mörk frukt, råtobak och lite vitpeppar virvlar upp, tillsammans med tydlig rödsprit. I munnen är det sött och hyggligt välstrukturerat, men syran är för vek för att balansen ska bli bra. Det känns verkligen som att dricka flytande saftiga russin; makalöst druvigt och sött. Tyvärr dröjer sig den där rödspriten kvar som påminnelse om varför port som sagt aldrig blir en favorit.

Till och med SB skrev att denna LBV "vinner på lagring". I beg to differ. Här är stommen för vek och rödspriten för mycket. Jag har svårt att se att detta skulle bli bättre om ytterligare tio eller tjugo år. De fem år som gått sedan jag köpte den har då inte varit till dess fördel.


Osten, då? Jo den började för ett år sedan som en Kvibille 6 månaders Cheddar. Nu när vi skär den itu blottas ett fortfarande helt krämigt inre, med de där små hårda kornen som man kan hitta i många andra lagrade ostar, och rejält tryck i smaken. Helt strålande! Här fick inte osten vinet att sjunga utan mer att smyga iväg och skämmas. Lagra ost ska vi göra igen.

söndag 25 december 2011

Taittinger Brut Réserve NV (2005)

Julen börjar på julafton klockan 12.00. Då väser det till svagt och korken kryper ur julchampagnen. I år sammanföll det med att solen bröt igenom morgonens askgrå molnhimmel och strålade över det vintergröna Côtes-du-Rååån.

Årets julchampagne kom från förrådshyllan, där den har legat sedan 2005. Taittingers standardskumpa, Brut Rèserve, brukar finnas till extrapris på flygplatser runt om i världen och ibland har t.ex. ett tvåpack fått följa med hem. Jag tycker att även enklare champagne vinner på att lagras några år och denna min tes underbyggs ytterligare i år.



När vi hällt upp lockas vi av den verkligt gyllene färgen. Doften är stor och fin av nybakad brioche, mogen citrus med blodapelsin i spetsen, jord och en lätt antydan av lakrisal. Smaken är full av smörad toast, nötter och jord. Citrusen drar åt klementiner. Moussen är mjuk och fin och syran givetvis fortfarande helt vital. Den långa eftersmaken domineras av bröd och krita.

Druvblandningen är ungefär 40% Pinot Noir, 40% Chardonnay och 20% Piont Meunier. Dosagen ligger på 8 g/l.

Jodå, några år på rygg har gjort även denna standardchampagne gott och den hade lätt både klarat och dessutom utvecklas flera år till.

fredag 23 december 2011

Champagnesäsongen har inletts!

Mellan jul och nyår dricker vi nog som mest champagne. Nu kommer tillfällena med armbågs lucka. Mitt i all tung julmat blir man ju lätt sugen på något kallt och torrt, även om det inte är direkt gratis. När vi se'n närmar oss nyår känns det ju ännu mer självklart. Kanske den välsignade jullättjan dessutom gör sitt till att valet faller på flaskor där man inte ens behöver hämta korksruven? Nåväl, första korken ut i år smyger ur Diebolt-Vallois Prestige Brut.



Upp stiga bäriga toner av friska jordgubbar och röda vinbär, liksom dofter av jäsande brioche och vita blommor. I munnen är moussen sprudlande frisk och syran porlar länge. Ren och snygg citrus och blommor samsas med mjuk men fast kritig mineral. Dosagen är balanserad; mildrar syran utan att direkt smaka sött.

Som sig bör är denna Cramant en Blanc de Blancs, d.v.s gjord på bara Chardonnay och ett bra instegsvin från en bra producent. På SB får man slänga upp 359 SEK, vilket känns lite väl blodigt jämfört med de dryga 200 SEK vi betalade på plats i våras.

2004 Séchet Chablis 1er Cru, J & S Dauvissat

I kväll fick Borgebys tuppar bidra med sina lårfiléer, brynta, sjudna i vin och grädde och därefter knapergrillade i ugnen. Vi lyfter av hatten på J & S Dauvissats 2004 Séchet 1er Cru.




J & S Dauvissat besökte vi tidigare i höstas och föll för den mjuka och utvecklade husstilen. I den här 04an doftar det inbjudande av smörkola, finska pinnar, filmjölk, örter, regnvåt ullkostym och våt sten. Häftigt komplex doft som bara växer under kvällen.
I munnen är det generöst fett, med massor av skaldjur, kräftsmör, dillfrön vita blommor och kex. Syran är rätt mjuk, men klar och lång.

En läcker och utvecklad liten Chablis som funkade fint till tuppen och som dessutom bjöd på en stunds vardagskontemplation framför brasan. 2004 var inte det bästa året och den här tror jag är på topp nu. Vi känner väl igen stilen från tidigare möten med den här producenten och vi gillar!

onsdag 21 december 2011

Porter och Chianti; experiment och pånyttfödelse

Den onde professorn med familj kom hem på adventsmiddag. Med sitt öppna och glada sinne fick de bli försökskaniner på förrätten som var ett rent experiment; fläskläggsterrin med Foie Gras. Experimentet föll mycket väl ut och den nyfikne hittar receptet här. Vi serverade terrinen med valnötter, några saltflingor och ett streck Balsamico Tradizionale. Vinvalet gav mig först en del huvudbry, men med ett gastronomiskt Alexanderhugg (läs en jäkla tur…) hittade jag den här gamla godingen.



Carnegie Porter 2001 med sin utvecklade maltmättade kakaokrydda gick som hand i handske med valnötterna, fläskläggens rimmade sälta, balsamicons kaffesötma och ankleverns fetma. Portern är förvisso kraftig, som öl betraktat, men ändå tillräckligt lätt för att lämna plats för såväl andra smaker, som för varmrätten. Till efterrätt öppnade vi senare en 2003a och den var helt annorlunda med mycket mer pomerans, kaffe och kryddor. Jag ska definitivt fortsätta lagra Carnegie Porter.
Även varmrätten beredde mig en del vånda när det gällde vinvalet. Lammlägg hade fått bräsera halva dagen i gamla (bloggade...) rödvinsslattar med vitlök, rosmarin, timjan och salvia. Till det drog vi ihop en Risotto Milanese, och just saffran tycker jag kan vara klurigt med rödvin, särskilt om vinet fått lite mognad. Men genom att lyfta blicken till 2006 föll valet på Fattoria Fèlsinas Chianti Classico Riserva Rancia.

 

Ahh vilken härlig och överraskande dansant doft. Lätta slingor av mörk mogen frisk frukt, frodiga nästan lite mintiga ört-drag, tallskog och fina fat. Smaken börjar med samma friska mogna frukt och örter. Den fortsätter med lite kryddiga fat och stadig mineral för att klinga av i en underbar balans i den långa goda eftersmaken. Yster som en kalv på grönbete. Friska syror och massor av små fina tanniner håller upp bygget och lovar ett långt och gott liv. Det här klarar både tio och tjugo år till.
Jag blir fullständigt hänförd av det här. Alla bitar är redan på plats. Här finns en del kraft, men framförallt är det balansen och den nästan lekande lättheten som jag faller för. Var inte Parker ganska förtjust också?
Efter några ohyggliga och obloggbara drabbningar med överextraherade, kallfermenterade och ek-räliga toskanska troll var detta vad jag behövde för att återfå tron på Chianti. Bosse säljer 2007 för 295 SEK, men jag undrar om inte 2006 var mer min påse.

måndag 19 december 2011

När lammen tystnar

Lammen i hagen på andra sidan dalen tystnade förra veckan. Fem dagar senare låg ett av dem i en kartong hemma på köksbordet. Det mesta hamnade i frysen, men några kotletter gick direkt ner i pannan tillsammans med färsk rosmarin och vitlök. Visst blir man sugen på något gott italienskt.

Voerzios Barolo La Serra 2000 drack vi för ett år sedan med välbehag, men den kändes då lite åt unga hållet. Vad har hänt på ett år, månne? Här blir det popn'pour och något för svalt, direkt från förrådet.



Julmust! En klockren doft av julmust nästan fyller köket. Den mörka frukten är rätt uttorkad och nypon, rosor och tjära dominerar. Det mesta av doften går igen i smaken och vi kör säkert och förnuftigt the vanilla high way på väg mot mjuklandning. Syror och tanniner är väluppfostrade och gör sitt jobb, utan att störa det allra minsta.

Nja, det här var inte riktigt vad vi väntade oss. Den var mycket piggare och friskare i fjol, och då hade den fått luft i karaff i flera timmar innan vi smakade. Nu kändes det lite väl trist och tillrättalagt. Nästa flaska ska få mera luft.

SB sålde 2005 för 199 SEK. Efterföljande årgångar brakade iväg i pris.

torsdag 15 december 2011

2000 Pernand-Vergelesses, Domaine Laleure-Piot

Lördag lunch. Plopp.
Sniff.
Hallå.
Sniff snurr sniff.
Hallå?
Snurr snurr sniff.
HALLÅÅ!
Ingen hemma i kupan.
In i kylen.

Söndag
La-la-la-la.
Annat i huv'et och i glasen.

Måndag middag.
Oj, javisst ja.
Vit Pernand-Vergelesses se'n i lördags. Undrar just...


Jomensedär, nu har vi visst vaknat och det med besked.
Ur kupan formligen vräker sig dofterna ut. Kaprifol och honung, sommarregnad grusväg och poesi trängs med urtjusigt integrerade fat och parfymerat gräsiga örter.
Smaken är så blommig, med midsommarängens lite tunga hundkex och grusvägen intill. Rent rultigt i munnen av smör och fetma men frisk syra och så de där snygga faten igen med sin vaga antydan till lättrostat kaffe. Till sist stramar en liten beska upp hela ekipaget.

Denna enkla Pernand-Vergelesses från Domaine Laleure-Piot är på intet sätt något mastodontvin, men i, ta mig tusan, perfekt balans nu och på gränsen till onödigt gott en måndagkväll. Får sova i tagelskjorta.

Tidigare flaskor har jag de senaste åren upplevt som slutna, fast jag har ju såklart inte luftat dem i över två dygn.

Sista flaskan? Jajamensan!

måndag 12 december 2011

2002 Volnay 1er Cru, Georges Lignier

En gödtupp från pålitliga Borgeby dog inte förgäves. Det blev en improviserad Coq au vin, med potatis råstekt i ankfett och timjan. Som giftaslysten partner valde vi en 2002 Volnay 1er Cru från den genomsympatiske Georges Lignier, nyligen besökt och omskriven.



Vi häller upp och möts av en härligt mogen rödbrun färg. Ur glaset lättar ångorna direkt, täta av kaffesump, höstvåta löv, kryddor och rödsirlig frukt. Med tiden tittar också mintiga dillfrön och lite vanilj fram.
I munnen hittar vi samma lätta frukt, men också järn, lakrisal och stjärnanis. Här finns en mjuk ålderssötma, en finlemmad syra och pigga tanniner som bjuder sådär lagom mjukt motstånd. Aaahhhh.

Här har det funnits rätt så rejäla doser ny ek en gång i tiden, men nu är faten snyggt integrerade och har lämnat efter sig snygga spår av kryddor och kaffe. Tiden läker alltså inte bara alla sår, utan integrerar även rätt mycket ek i röd Bourgogne, som det gamla talesättet lyder...

För övrigt ligger Georges Lignier bra till för en pallplats i tävlingen "flest olika typsnitt på en vinetikett". Go Georges, Go!

onsdag 7 december 2011

Alsace Riesling Grand Cru i sitt rätta element

Choucroute garnie, Vinkokt surkål med oanständiga mängder fläsklägg och charketurier, kräfva dessa drycker. Vi letar i hyllan efter utvecklad riesling och drar ut Maders Grand Cru Rosacker 2003.

2003 var, för att tala med Littorin, "ett riktigt skitår" i Alsace. Hett och torrt under alldeles för lång del av säsongen. "Kokt" frukt var bara en del av problemet. Än värre var att torkan gjorde att rankorna blev så stressade så att mognaden delvis avstannade. I bästa fall blev resultatet OK, men knappast mer och vinerna blev generellt inte direkt lämpliga för långlagring.

Familjen Mader, med sin stålblanka och bentorra vinstil, fick till en någorlunda Rosacker. Den var rätt mogen och hyfsat komplex för drygt ett år sedan, så förhoppningarna är ändå rätt höga, årgången till trots.



Fatet med Choucroute ångar på bordet så vi serverar och häller upp.

Färgen är klart mässingsgul med banne mig ett svagt svagt grönt stick kvar.
Doften är liten och tunn, med en vag antydan till petroleum, mogen citron och kalk. I munnen känner vi lite mineral, fin fetma, men låg syra och framträdande beska.

Ajdå, här har det gått snabbt utför sedan sist och döden har inträtt. Det här duger inte. Snabbt ut i förrådet och plocka något från en mer pålitlig årgång.




Doppf & Irions Grand Cru Vorbourg från 2002 uppvisar en skönt mogen gul färg. Den medelstora doften domineras av cykelslang och oljig skiffermineral med läckert komp av apelsinsaft och mint. Smaken är stram, torr och bjuder på det ena skyffeltaget mineral efter det andra. Lite varm citrus möter upp och en aning av sherry antyder att det nog var dags att öppna sista flaskan.

Det här är en näpen liten Grand Cru med nätta drag som med sin stringens och mineral galant klarar sällskapet på tallriken.

Vorbourg såldes på Bolaget för blygsamma 145 SEK 2006. Mader sålde sin 2003 Rosacker för ca 11 EUR 2010.

måndag 5 december 2011

Besök hos Georges Lignier, Morey-St. Denis

Morey-St. Denis, tidigt en lördag förmiddag i slutet av oktober. Georges Lignier hade tydligen väntat på oss för dörren öppnades innan vi hann fram till dörrklockan. Han ledde oss in och ner i sin förvånansvärt stora utgrävda källare, där han visade oss runt, pekade på bergväggen och förklarade jordmånen liksom underifrån. Efter en halvtimme i dunklet var det dags att gå upp igen för provsmakning.



Vi började med det enklaste och nyaste, 2009 Gevrey-Chambertin:
Ung och frisk pinot-näsa med mycket mörka bär, tydlig sten och en hel del fat, fast rätt försiktigt rostat. Smaken är framförallt riktigt ren och fin med bär, sten och trä.
Kul att jämföra den här stilen med Leclerc som kör mera på kraft och mindre på finess, även om Gevrey-Chambertin verkar tåla en del tuffa tag.

Över till nästa vin som var hans 2009 Clos de la Roche, Grand Cru:
Stor doft; fullt med mosade björnbär och hallon, nejlika, kanel och mängder av dyra chokladpraliner. I munnen fyller det ut mycket. Bären är mogna men friska och fina. Kryddorna hänger med, liksom tanniner och syror.
Det här är stort och gott, men lite ihåligt ändå. De flesta komponenter finns där, men det lirar inte riktigt tillsammans. Tveksamt uttryck för 09.

2008 Morey-St. Denis är mörkfruktigt och tydligt örtigt och en läcker kryddighet av ansjovis och rågbröd, som jag egentligen bara känt i Krug förut. Friska fina syror samsas med rotfrukter och bara en gnutta fat. Skön struktur och väldigt bra sammanhållet. Bra potential. Det här gillar vi.

2007 Gevrey-Chambertin är i sammanhanget rätt utvecklat med mjukare frukt, mera kryddor och en liten medicinalton. Friskt i munnen, men mjuka syror och tanniner och ganska eldigt på tungan.

2006 Morey-St. Denis Clos des Ormes, 1er Cru
Fint utvecklad nos med frukt som börjar mogna med goda kryddor, selleri och mineral. Smaken är balanserad, även om frukten känns lite väl torr. Rätt örtigt med den där ansjovistonen igen och bra syror. Bra bygge.

2005 Volnay 1er Cru
Sådär ja. Varm och god frukt med sirlig parfym, mineral, kryddbazar och choklad. I munnen känns den fina strukturen direkt. Fin frukt och goda kryddor, friska syror, ryggrad; ingenting saknas. Tjusigt, förföriskt och lovande.

Den otroligt sympatiske Monsigneur Lignier hjälpte oss på sitt lågmält vänliga sätt med lådorna på sin lilla lilla vagn ner för den lilla lilla backen ner till bilen. Det här var ett av resans trevligaste besök.

lördag 3 december 2011

Besök hos Chauvenet-Chopin, Nuits-St.-Georges

"Hej, har ni öppet? Tja, om ni vill så."
Jag måste lära mig behärska den galliska axelryckningen. Det finns inget bättre sätt att omedebart förmedla avmätt likgiltighet. Nåväl, vi var allt annat än likgiltiga när vi nu på tredje försöket äntligen lyckades klämma oss in hos Chauvenet-Chopin i Nuits-St.-Georges. Egentligen höll herr och fru Chauvenet på med att vinka farväl till ett äldre par in en gammal, nästan lika skraltig Peugeot. Annars hade de knappast varit ute.
Men sak samma, nu var vi till slut ändå nere i källaren.



Jag har provat en del från Chauvenet-Chopin tidigare under hösten. Generellt har det varit bra, med årgångstypiska variationer mellan 2007 och 2008, där den senare har varit mera i min smak. Nu var siktet inställt på mera 2008 och på att se hur 2009 artar sig. Provningen blev tyvärr lätt forcerad och noteringarna därför något summariska, men för de bästa såg det ut så här:

2008 Les Murgers, Nuits-Saint-Georges 1er Cru
Ren fin frisk pinot-frukt med orientkryddor, fina fat och rejält stadigt mineralanslag. Ett ordentligt driv i syrorna och välstrukturerade tanniner.
Det här känns som en riktig klassiker med fin struktur som kommer att åldras snyggt. 07an provade vi hemma här.

2008 Les Chaignots, Nuits-Saint-Georges 1er Cru
Ren frukt med mörka sötkörsbär och ännu mer mineral men mindre av kryddburken. En nypa fat på toppen. Ett halvt nummer större med lite mera kraft i varje årtag.
Även detta ett bra lagringsobjekt som det ska bli intressant att följa sida vid sida med Les Murgers.


2009 Les Chaignots, Nuits-Saint-Georges 1er Cru
Charmig och årgångstypisk mättad 09-parfym med nästan svart frukt och örter. Finlemmade syror och möjligen en bra struktur i botten. Välbalanserade fat.
Det här var svårbedömt. Gott nu helt klart, men frågan är om det helt enkelt inte finns så mycket struktur eller om den bara skymdes av all parfymerad frukt. Hur det ligger till får framtiden utvisa.

2009 Aux Argillas, Nuits-Saint-Georges 1er Cru
Skamlöst utfläkt och välparfymerad mörk frukt med vita blommor, kanel och stjärnanis leder rätt in i boudoiren. Struktur? Syror? Helt ointressant. Det här föll jag pladask för och dricker ungt för att det är så obscent vällustigt. Le Guide Hachette är lite mer återhållsam, men delar i alla fall ut en stjärna.


Sammanfattningsvis får jag ett intryck av en husstil som karaktäriseras av ren frukt, skicklig fathantering, tydliga årgångsvariationer och tydliga skillnader i terroir mellan de olika lägena. Prisnivån låg på mycket sympatiska dryga 20 EUR för 1er Cru-erna. 2009 låg också här lite högre än 2008. Det här var det enda stället på hela resan som inte tog kort.

fredag 2 december 2011

1999 Amador County Zinfandel, Ravenswood

Augusti 1999. Vi kör upp vår hyrda Pontiac Bonneville på parkeringen hos Ravenswood strax utanför Sonoma, knallar in och frågar efter Joel. "Välkomna" hälsar vinmakaren Joel Peterson. "Var det ni som ville lära er nå't om Zinfandel? Då har ni kommit rätt." Även om ödmjukhet kanske inte var hans mest uttalade karaktärsdrag kompenserade Ravenswoods grundare den bristen med karisma och kompetens. Vi hade ett par mycket trevliga timmar och hans devis "no wimpy wines" etsade sig fast i minnet.

Jag tycker Ravenwoods Zins sticker ut ur mängden med sin stadiga struktur och frånvaro av den slappa syltighet som så många andra dras med. Man är rätt lik t.ex. Ridge på det sättet och i likhet med Ridge åldras även Ravenswood med största behag.




Ikväll drog vi korken ur 1999 Amador County, ett snäpp upp från basnivån Vintner's Blend.

Färgen är förvånansvärt tät och friskt röd, med lite mognadsdrag. Doften börjar oroande med ett svagt avlopps-stick men övergår snart i en helskön blandning med jordgubbsylt, mocca, multna löv, tjära, svartpeppar och furuspån.
I munnen är vinet mjukt och moget med lätt småmultna jordgubbar, kryddpeppar och tjära. Med lite luft kommer de typiska mogna björnbären fram. Trots den söt-mogna frukten är vinet helt torrt. Tanninerna är nu små och mjukpolerade och syran är balanserat fräsch. Effekten av 18 månader på franska barriquer, varav 30 % var nya, har inte tagit överhanden.

Det här är ett vin i full balans just nu, och förmodligen en handfull år till. Prislappen säger 18 USD. Det bjöd också på en löjligt lyckad matchning till maten; kvällens kålpudding med lingonsylt. De mogna tonerna gifte sig med kålen, vinets kryddiga toner sjöng i kör med puddingens krydd- och vitpeppar och den söt-mogna frukten funkade till och med till lingonsylten. Det är bara att erkänna att man ibland har mer tur än man förtjänar.