måndag 28 maj 2012

2009 Barbera, Cascina Corte

Mor i huset och hennes dag till ära blev det hel körsbärsgrillad anka med i ankfett råstekt potatis med dragon och  så lite sparris. Först var jag inne på en ung god Bourgogne, t.ex. Hudelot-Noellats 2009, men svängde till sist in framför Cascina Cortes 2009 Barbera , som borde ha lite saftigare körsbärsfrukt att matcha ankan med. 




Vi häller upp ett ungt blårött vin som bjuder en frisk, ung och väldigt bärig doft. Jag kommer osökt att tänka på ung Zinfandel, med all mörk och söt bärig frukt. Här finns massor av körsbär, blåbär och björnbär, tillsammans med lite tobak och mynta.
Smaken är lika ung och full av mörka bär och har en kryddig ton av nejlika och lakrits. Fruktsyran är ganska frisk och tanninerna är så mjuka och blyga att vinet får ett rätt saftigt uttryck.


Sammanfattningsvis då? Matchningen med maten var helt klockren. Friskt och saftigt till den feta ankan och mörk mjuk frukt till den grillade tonen. I övrigt känns det ändå i överkant banalt för 178 kronor. Naturvin, Gudbevars.

söndag 27 maj 2012

Ryggetikettspekoral

När Côtes-du-Rååån drabbas av högsommar redan i slutet av maj lockar det att göra livet lite mindre komplicerat och förenkla sin syn på vinvärlden. De bästa Chardonnayerna och Pinoterna kommer från Bourgogne. Riesling görs bäst någorlunda nära Rhen och de godaste rosévinerna kommer från södra Frankrike. Sådär ja, busenkelt. När det gäller roséerna är ju allt som behövs en veckas semester i Provence för länge sedan för att man ska vara fast för blekrosa, torra och aromatiska uppenbarelser med läskande syra och fräschör som sprungen ur en fjällbäck.


Att få sin fix även på 56e breddgraden var för några år sedan inte det enklaste, men när vi hittade Puychéric för då under 60 spänn blev det så nära azurblått vatten och lavendelhäckar vi kom. Ett enkelt vin på alla sätt, men då torrt och ganska stramt, perfekt till en Grand Aïoli t.ex. Gjort på bara Syrah. De senare årgångarna tycker vi dessvärre har svängt mot lite mer gelégodis och lite mer sötma, men hoppet lever om att nästa årgång ska hitta tillbaka. Nu står 2011orna och trängs på SBs hyllor. Vi kyler, vrider av korken och hoppas...




Ajdå, geléhallon en masse i näsan, men också en sväng rosor, kaprifol och friskt gräs.
Även i munnen dominerar geléhallonen och det är verkligen mycket godis. Den gröna gräsigheten förmår inte strama upp det hela tillräckligt mycket. Avslutet är något bittert och aningens  restsötma hänger i. 


Nja, inte så torrt och matdrivet som vi hade hoppats på. Vi chansar istället på en annan 2011, där 2010 var kalas.

Även om Puychéric inte riktigt får oss på fall i år heller kan vi inte annat än fullständigt charmeras av ryggetikettens kvalitetsdeklaration.
"Man har enbart använt noggrant utvalda Syrahdruvor av högsta kvalitet.
Det är minsann inte illa för 62 spänn per flaska! Frågorna som uppstår kretsar kring hur  denna noggranna urvalsprocess går till och hur dessa högkvalitativa Syrahdruvor skulle stå sig i en jämförelse med vilka andra Syrahdruvor som helst. Det är en konst att ta i lagom mycket.
"...Servera väl kylt."



tisdag 22 maj 2012

2008 Rosso di Valtellina, Plozza

I höstas provade med förtjusning den första flaskan av Plozzas 2006 Rosso di Valtellina. Efter det smakprovet beslöt vi oss för att köpa på oss även av 2008an och nu är också den provad.




Vi häller upp och vinet gnistrar i sommarsolen i en lätt utvecklad nyans.
Den förvånansvärt generösa doften är full av röd fin frukt, örtig basilika, grusiga mineraler och faktiskt en del fina fatkryddor. I munnen är det rent och fint med rödsirlig frukt med korgen full av röda vinbär och klarbär. Syror och mineraler är härligt läskande, tanninerna stadiga men fina och eftersmaken är anständigt lång och porlande. 


Det här kan man också gott stoppa undan i många år. Det kommer att mogna fint.


Summa sumarum ett enkelt men härligt och jättegôut matvin för under hundringen när det begav sig i höstas. 2008 verkar vara slut, men jag håller helt klart utkik efter nästa årgång.

lördag 19 maj 2012

2010 Les Sétilles, Olivier Leflaive

Jag tror att 2002 var den första årgången jag provade a Les Sétilles och blev förtjust då. Senare årgångar tycker jag inte riktigt har levererat, inte ens på den modesta nivå man kan förvänta sig av en Bourgogne för drygt 120 spänn. Nu verkar ju 2010 vara en så lovande årgång att hoppet tänds på nytt.




Vi häller upp ett närmast vattenklart vin och lägger näsan nästan i blöt för att finna en tydlig och ganska rå ekton med skarp citrus och fläder. Det här är väldigt primärt, lite jäst och jordigt. Även smaken är ganska rå. Eken är tydlig och frukten känns forcerat kalljäst; lite som från långt sydligare breddgrader. Syrorna är friska, men svansen är svagt bitter och kräver, snarare än lockar på, mat.

Idag var det här inget vidare, men att fullständigt såga det vore inte rättvist. Redan om ett halvår eller så har nog de värsta kanterna rundats av och det primära stöket är överståndet. Jag kan absolut tänka mig att prova igen till en gräddig fisksoppa till hösten.

torsdag 17 maj 2012

Variance, Bonnaire


Om man över huvud taget kan bli onödigt sugen på Champagne så var det just det vi blev. Wallenbergare, muskotmättat mos och nyskördad sparris fick åtföljas av Bonnaires Varience, en ekfatslagrad Blanc de Blancs från Cramant. 
Variance görs inte årgångsbetecknad, men basen här är från 2004 fick vi veta vid besöket ifjol.




Ur glaset strålar ett djupt mässingsgult vin med fina bubblor. Doften är knuten med kärv citrus, våtservett, örtsmör och lakrits. I munnen är vinet föga förvånande rejält syrligt, med citrus, örter och en tydlig beska. Faten ligger som en våt filt över både frukt och mineral.

Nej, det här verkar ha tunnlat och var inte så roligt idag, men baserat på smakprovet av en 1995a ifjol, där faten hade integrerats snyggt och släppt fram både den blommiga Cramantfrukten och kritan, säger vi god natt till Törnrosa och räknar med att prinsen dyker upp bortåt 2020.

måndag 14 maj 2012

Etna med omegn


I frånvaro av bloggosfärens skånska quarterbackar på Billigt vin och Italienska viner inser Gôut allvaret i situationen, ikläder sig utrikeskorrespondentens hatt och trench coat och tar till Byen när Köpenhamns italienska dynamiska duo, Carlo et Fabio, ordnar ”Etna med omegn” smagning. 
Som i stort sett fullständig Etnanovis är det spännande att oförberedd göra en sådan här djupdykning, utan förutfattade meningar, erfarenhet eller andra belastningar, även om den änglasång som bloggosfären genljuder av om Occhipinti och Calabretta även nått mina öron.




Viner från nio producenter från Sicilien serverades och av dem gjorde fyra viner från själva Etna. Förutom nämnda Occhipinta och Calabretta var det för mig helt okända producenter.

Nå, till verket. Vi börjar med bianchi, sedan en rosato och så alla rossi, men vinerna redovisas nedan per producent, till vars hemsidor länkarna nedan går för fullödig presentation.


2009 Lissandrello Inzolia Sicilia Igt har en stor och fin doft av varm citron och apelsin. Lagerblad och fläder samsas med lätta stråk av dieselångor.
Smaken är varm och god, med apelsin och kaprifol. Fina syror håller fräschören uppe. Ett rätt fylligt vin med en fin matvänlig beska i all sin enkelhet som jag kommer att dricka mer av till sommarens pastaäventyr med tonfisk och kapris, för 80 MUK. Viner på Inzolia har jag inte druckit förr, vad jag kan minnas.

2010 Rosato Sicilia Igt doftar friskt av jordgubbsaft, rabarber och vanilj. Det smakar likadant, med en frisk syra men med en väldigt kort smak.
I överkant lätt och enkelt på Nero d’Avola.

2009 Nero d’Avola Sicilia Igt är tjusigt klarrött och doftar mycket, främst av mörka körsbär, mint, råtobak, våt sten och jord. Lite alkohol tittar också upp. I munnen är körsbärsfrukten mogen men skönt sval, vilket tyvärr inte hindrar eldigheten att ta över. Tillsammans med mycket och torra tanniner, samt lite beska, blir det hela ett ganska grovt och rustikt rätt typiskt syditalienskt bygge med stampat jordgolv.

2007 Giffarró Sicilia Igt kommer i en mörk, tät och något utvecklad skepnad. Doften är stor av svarta vinbär och grafit, råtobak och mint. I munnen är frukten bara torr och knuten, med toner av lakrits och tobak. Gjort på Cabernet Sauvignon och Syrah och lämnar mig fullständigt likgiltig.


AÍtala  representeras av sin 2008 Etna Rosso DOC, gjort på Nerello Mascalese och Nerello Cappuccio på hög höjd (500-750 m.ö.h.) och odlas ekologiskt. Färgen är lätt körsbärsröd och doften är stor och fullständigt underbar i sin ganska utvecklade stil. Pintjockt med svala körsbär, smultron, svamp och terpentin. Kroppen är härligt slank med ren och fin frukt, läcker mineral, torra finpulvriga tanniner och en läskande syra. Mmmmm, tack, den tar vi. För 95 MUK är detta dagens kap i min bok.


Nästa bidrag från Etna kommer från Alice Bonaccorsi. Deras 2009 Etna Bianco DOC (100% Carricante) har växt på 850 meters höjd och visar upp en lite försiktig doft av fiskehamn, druvfläder, blommig parfym och flytgödsel. Klara likheter med den Riesling Achkarrer Schlossberg som också växt på en förvisso utslocknad men ändå en vulkan i Baden, och som vi provade under den skånska vinbloggarkonklaven härförleden. I munnen är frukten varm och rätt god med ganska jordiga mineraltoner. Syran är OK.
Ett vulkanväxt vin direkt från skolboken, verkar det som, men inget jag går i spinn över.

Bonaccorsis 2007 Etna Rosso DOC är gjort på 80% Mascalese och 20% Cappuccio, från vingårdar på750-800 m.ö.h. Doften är stor och lite eldig av klarbär och varmt rökig mineral. Smaken är fullpackad av sötmogen torr frukt och gelégodis. Riktigt mulligt vin som är stort och lite eldigt och i sammanhanget nästan fläskigt.


Så var det då dags för Arianna Occhipintis viner och först ut är hennes 2011 SP68 Sicilia Igt. Färgen är ung, klar och relativt lätt. Den tokprimära doften ger direkt Beaujolaisvibbar med ung pepprighet och saftig jordgubbsfrukt. Örter och modellera kompletterar doftbilden. I munnen är det också väldigt väldigt ungt och ganska saftigt, med jordgubbar och lakrits. Tanninerna är mycket milda och syran förvånande måttlig. Nog känns det här som unga stockar, eller?
Som vanligt kanske höga förväntningar har satt krokben för upplevelsen, men detta blir jag faktiskt inte imponerad av. Rent och gott och mjukt och lätt. Gott så, men mer ”jaha” än ”Aha!”.

Vi går vidare till hennes 2010 Il Frappato Sicilia Igt och finner en ganska söt fruktsaftig doft med toner av körsbärskaramell och lagerblad. Smaken flirtar med röd fint mogen frukt, apelsin och ett mjukt anslag av snälla syror och måttligt torra tanniner.
Även Frappaton upplever jag som ren och fin, men utan riktig nerv, och pulsen förblir stadig.

Sista vinet från Occhipinti är en 2009 Siccagno Nero d’Avola Igt som lyser tjusande klarrött i glaset. Näsan fylls av en spännande doft av röda bär, fiskehamn, krut, olja och terpentin. I munnen är frukten fint mogen och ger ett nästan sött anslag, med fin syra, apelsinskal och gelégodis. Aningens eldigt kanske, men det känns mer som terpentin än alkohol och ger lite välbehövlig karaktär. I övrigt är vinet mycket välbalanserat och behagligt.


Nino Barraco håller till på den röda jorden vid Siciliens västkust och provningen innehöll fyra av hans viner.  2010 Grillo Sicilia Igt har jäst på ståltank och är nästan mörkgult i glaset. Doften är häftig av lite stickig uppspolad tång och därbakom en rent druvig och fint mogen frukt. Tunga och gom får en härligt fyllig blandning av mogen druva, fruktsoda, banan och salmiak. Fruktsyran är fin och välbalanserad. Det här var funkigt men inte alls dumt.

Nästa vin är gjort på min gamla sicilianska favoritdruva Cataratto. Barracos 2010 Cataratto Sicilia Igt är också ganska mörk i färgen. En tung doft kravlar ur glaset med mogen päronfrukt, sommarblommig tantparfym och grafitaktig mineral. Även smaken är ganska tungt parfymerad trots att frukten å sin sida känns lite benig. Syran är, som sig bör med Cataratto, frisk men eftersmaken är något eldig med övermogen och kanske rent av svagt oxiderad frukt.
Om man som jag främst är kalibrerad på nordlig frukt från Alsace, Champagne, Chablis och övriga Bourgogne, känns den här varmväxta frukten smått kvalmig. Det är inte dig det är fel på Cataratto, det är mig…

Vi går vidare till de röda och tar oss an 2010 Pignatello Sicilia Igt, lagrad på stora botti. Ett tätt och lätt slöjigt vin dansar i kupan och skyfflar en ruff och stallig doft upp över glasets kant, full med syrliga torkade körsbär och en känsla av perfekt mogen frukt. Fin salmiak och eteriskt nymald svartpeppar kryddar anrättningen. I munnen tar vinet ett stadigt grepp med sköna syror och rejäla tanniner. Frukten är en blandning av klarbär och mörka bigarråer, som ändå känns överraskande torr. Trots den torra frukten tror jag att det här vinet har framtiden för sig och beställer för 149 MUK.

Sista vinet från Barraco är en 2010 Nero d’Avola, Sicilia Igt som har en härlig doft av mörk frukt och druvor, kryddat med saftig tuggtobak och fruktig mörk choklad. Smaken är i det närmaste tjock och svart, med bra tjong av läskande syror och krutiga tanniner. Även här väntar jag mig en ljusnande framtid och Barraco håller vi ögonen på.


Massimiliano Calabretta är nästa bloggosfärbekanting och vi börjar med en 2003 Nerello Mascalese, Sicilia Igt på Magnum. Doften börjar med en otroligt tydlig doft av grön paprika. Nähä, det var visst från tallrikarna med småplock som just dukades in. Undan med den och ner med nosen i glaset igen. Där möts vi nu istället av en skönt utvecklad sötsyrlig mogen frukt med peppar och lite goda flyktiga komponenter. Det smakar av fint mognad frukt och välbalanserade syror och tanniner, med en läcker medicinal svans. Svårspottat.

Dagens andra vin från Calabretta är 2008 Nonna Concetta Nerello Mascalese Sicilia Igt som slår an med ett skithäftigt ackord av tennsoldatgjutning; sådär som formarna luktade i slutet av 70-talet när tennet precis hade stelnat och man öppnade i spänd förväntan. Timjan, talk och vulkverkstad. Bakom dessa tappra Karoliner hänger massor med äpplen och körsbär och fint krutiga mineraler. Väl i munnen är det också ett stelt givakt, blandat med den där fiskehamnen och söt och varm, men lite platt frukt. Svagt eldigt. Tanniner är det gott om och de är av det torra slaget, som sätter sin prägel på eftersmaken.

Calabrettas båda viner på Nerello Mascalese förefaller mig otroligt olika och jag har svårt att se att 2008an kommer att utvecklas till något ens i närheten av 2003an. Nåväl, det skriver jag upp på kontot för bristande erfarenhet av Mascalese, och mycket annat för den delen…


Vi trampar vidare och hamnar hos Gianfranco Daino och hans 2010 Suber, Sicilia Igt som är gjort på 50% Nero d’Avola, 30% Alicante och 20% Nero Capitano (Frappato). Rankorna är uppbundna mot en stolpe, klippt till en buske och växer i röd sandig jord. Vinet har legat på 225- och 500-liters fat, men inga nya.
I glaset lyser vinet tjockt och mörkrött. Doften är kraftig av rosmarin och Bassets svarta vingummi. Det är varmt och jordigt med apelsinskal och fiskehamn. Smaken är förföriskt god med perfekt mogen frukt. Torkade svarta körsbär dominerar över jord och apelsin. Här finns mycket tanniner i generös fruktstoppning med lång frisk syra och eftersmak. Ett hedonistiskt modernt bygge.


Nästa producent är Fattorie Romeo del Castello som med sin 2008 Vigo, Etna Rosso DOC blir dagens sista Etnavin. Här är doften lätt grön av sparris och råa sockerärtor som samsas fint med mörk mogen frukt. I munnen får jag en känsla av Cuba Libre, med cola, rom och lime. Frukten är sval, syrorna fina och de torra tanninerna känns hela vägen till slutet.


På tal om slut, dagens sista vin, Paola Lantieris 2010 Malvasia Lipari DOC, är ett passito med härlig bärnstensfärg, från en liten ö norr om Sicilien. Doften är alldeles löjligt gott parfymerad, med limoncello och skurpulver i översta lagret. Undertill lurar friska gröna toner, rosor och schersmin och till sist kommer en sväng med lakritspipan. Smaken är stor, frisk, söt och lång av läckra rosor och de mognaste citroner. Gott som slik, som dansken säger.


Kul med en sådan här exposé över en region man kan så otroligt lite om, men tillbaka till Sicilien, på ett eller annat sätt ska vi.




Viner                                                         Pris (MUK)

Abate
2009 Lissandrello Inzolia Sicilia IgT       80
2010 Rosato Sicilia IgT                             80
2009 Nero d’Avola Sicilia IgT                  80
2007 Giffarró Sicilia IgT                          140

AÍtala
2008 Etna Rosso DOC                               95

Alice Bonaccorsi
2009 Etna Bianco DOC                             145
2007 Etna Rosso DOC                              145

Arianna Occhipinti
2011 SP68 Sicilia Igt                                 125
2010 Il Frappato Sicilia Igt                      188
2009 Siccagno Nero d’Avola Igt             185

Nino Barraco
2010 Grillo Sicilia Igt                                175
2010 Cataratto Sicilia Igt                         145
2010 Pignatello Sicilia Igt                         149
2010 Nero d’Avola, Sicilia Igt                  179

Massimiliano
2003 Nerello Mascalese, Sicilia Igt          300 (Magnum)
2008 Nonna Concetta Sicilia Igt              140

Gianfranco Daino
2010 Suber, Sicilia Igt                               235

Fattorie Romeo del Castello
2008 Vigo, Etna Rosso DOC                    205

Paola Lantieri
2010 Malvasia Lipari DOC                      260 (50 cl)

tisdag 8 maj 2012

2001 Crozes-Hermitage La Petite Ruche, Chapoutier


När vi provade Chapoutiers 2001 La Petite Ruche senast var vi lite tveksamma till korkens hälsa. Vi gör ett nytt försök  och ser vad ytterligare en vinter på rygg kan ha medfört.






Precis som sist är vinet tjusigt rostrött och det finns gott om fällning i flaskan. Det doftar först ganska lite av rödsirlig frukt och rökig sten. Smaken är varm men rätt slank med friska syror och välpolerade tanniner. Inte mycket att skriva om egentligen. Ett enkelt vin som är i utförsbacke. Synd att det ligger några flaskor kvar som man skulle druckit upp tidigare. Det blev ett glas var och flaskan hamnade på köksbänken.


Fram på kvällen dagen efter kommer så den välsignade törsten smygande och vi ger "den lilla bikupan" en ny chans. Nu har doften byggt på sig rejält av härligt mörk frukt och violer, bacon och lövhög. Tydlig Syrahkaraktär med eneträ och syrén. I munnen är syra och tanniner fortfarande fullt vitala. Likaså är frukten mogen men helt fräsch och den bär inga spår av oxidation, utan känns snarare friskare och sötare, men framförallt större.


Ja djäklar vilken utveckling. 2001orna från norra Rhône verkar ju vara ena långsamma rackare generellt, men att också denna enkla bas-Crozes skulle växa så här var en överraskning. Plötsligt känns det mycket bättre att ha de där flaskorna kvar.


Det är också fullständigt fascinerande hur oerhört olika 2001 La Petite Ruche och den 2003 Les Granits som Mina Vinares Johan bjöd på under den Skånska Vinbloggarkonklaven nyligen ter sig. Les Granits framstår i jämförelse som ett väl inoljat och solbrynt muskelknippe iklätt Stomatolleende och tanga. Visst, det är olika jordar i Crozes-Hermitage och St. Joseph och dessutom var 2001 och 2003 väldigt olika, men ändå. Det hade lika gärna kunnat vara olika världsdelar och inte tvärs över floden.


torsdag 3 maj 2012

2002 Blanc de Blancs 1er Cru, De Saint Gall

Första egna sparrisskörden är bärgad; lite grönt och lite vitt. Eller bärgad och bärgad, bara ett par hekto förvisso, men ändå. Lätt brynt smör, en droppe citron och några flingor salt över, så rycker vi korken ur en Blanc de Blancs 1er Cru från kooperativet De Saint Gall och kalasåret 2002. Förväntningarna är måttligt högt ställda. Ett bra år och klassade marker är ju inte allt ändå.


Färgen är ljust halmgul och bubblorna driver upp en doft av frisk citrus, brödinkråm och smör. Smaken är, tja, lite bröd, lite citron och inte så mycket mer. Syran är överdrivet mjuk och smaken kort, men moussen är i alla fall himla fin.

Men nä, lite mer än så här vill vi ha av vilket vin som helst för 300 pix (2009). Även om Champagne alltid kostar en del extra var detta en besvikelse. För lite av allt, helt enkelt. Och nog vill vi ha lite mer stånk i en 02a.

tisdag 1 maj 2012

2006 Chablis Grand Cru Les Preuses, J & S Dauvissat

Den stackars sparrisen får ofta höra att den är så svår att matcha med vin. "Metallisk bismak" brukar den få höra och den enda boten påstås vara torr Muscat från Alsace. Möjligen kan lokalt odlad Weissburgunder eller liknande få godkänt, så länge vinet inte har för mycket karaktär, typ.

Våren och dagen till ära stiger vi slavar under konventionerna upp för att slå oss fria. Vit sparris i dimensioner som hade fått homofober och pryda att betacka sig, ångad lax och ogenerade mängder hollandaise ligger på tallrikarna och glasen fylls av  en läckert gyllengul 2006 Les Preuses från J & S Dauvissat.



Doften är mättad av solvarm citron, persikor, lovikavante och en härlig stenrök. En smörig örtton förför.
I munnen möter vi ingen egentlig attack, utan istället en mjuk omfamning av oljig fetma och mjuka rena syror med tunga vita blommor, solig citrus och en svans av våt ren sten. En bra struktur med svagt bitter avslutning kallar på mer hollandaise.


J & S Dauvissats varma mjuka stil reder ut svårigheterna med 2006 och Les Preuses firar sina triumfer som ett av det absolut bästa Grand Cruerna i Chablis. Ojojoj så gôut!

Köpt på plats i höstas. Mer om det här.