fredag 30 december 2011

2002 Chablis 1er Cru Les Beauroy, Domaine Laroche

Vi bryter av julmaten med en sjögräsrisotto med den bästa torskrygg jag sett. Till det vill vi ha stadig syra, skaldjurskalkig mineral och någorlunda mognad i glaset. Känns inte 2002 Chablis 1er Cru Les Beauroy från Domaine Laroche som ett säkert kort?



Ojojoj, träff i kryssare! Härligt utvecklad stenig Chardonnay med kaprifol, mineralrök, mogen frukt och slaskblöt lovikavante i doften. I munnen dominerar den runda fina fetman som balanseras av en mognadsmjuk men ren och lång syra. Vi hittar fina spår av goda rostade fat, men som vanligt med utvecklad Chablis kan man aldrig vara säker på att vinet verkligen sett ek. Rökig mineral och vita blommor gör bilden av en skön utvecklad och urtypisk Chablis komplett.

Som alltid är låga förväntningar bra för upplevelsen. Laroche tillhör knappast den direkta eliten i Chablis, men ett år som 2002 kör man minsann inte i diket.

Totalt sett påminner den här om den Séchet vi drack innan jul. Inte bombastiskt stort, men djäkligt gott och avnjuten nära sin utvecklings zenit. Det var förresten värst vad vi har druckit god vit Bourgogne och Chablis i höst. Även om omväxling förnöjer så känns det här som något man kan vänja sig vid.

Denna 2002a dök upp på Bosses så sent som 2010 och kostade då bara 219 spänn. Tack för det PrimeWine. Vi gillar färdiglagrat till modesta priser.

tisdag 27 december 2011

Ömsom vin, ömsom vatten - där vinet var vattnet

Jag gillar inte port. Eller alltså gillar och gillar, men varken förrådet eller topplistan direkt dignar av port och det är bara i undantagsfall som jag verkligen blir sugen på det. Men nu i jul när det var dags att dra väven av den hemmalagrade Cheddarn, slank ändå en flaska Churchill's LBV 2000 med in från vinförrådet.



Ner en kort vända i karaffen och så i glaset. Mörk frukt, råtobak och lite vitpeppar virvlar upp, tillsammans med tydlig rödsprit. I munnen är det sött och hyggligt välstrukturerat, men syran är för vek för att balansen ska bli bra. Det känns verkligen som att dricka flytande saftiga russin; makalöst druvigt och sött. Tyvärr dröjer sig den där rödspriten kvar som påminnelse om varför port som sagt aldrig blir en favorit.

Till och med SB skrev att denna LBV "vinner på lagring". I beg to differ. Här är stommen för vek och rödspriten för mycket. Jag har svårt att se att detta skulle bli bättre om ytterligare tio eller tjugo år. De fem år som gått sedan jag köpte den har då inte varit till dess fördel.


Osten, då? Jo den började för ett år sedan som en Kvibille 6 månaders Cheddar. Nu när vi skär den itu blottas ett fortfarande helt krämigt inre, med de där små hårda kornen som man kan hitta i många andra lagrade ostar, och rejält tryck i smaken. Helt strålande! Här fick inte osten vinet att sjunga utan mer att smyga iväg och skämmas. Lagra ost ska vi göra igen.

söndag 25 december 2011

Taittinger Brut Réserve NV (2005)

Julen börjar på julafton klockan 12.00. Då väser det till svagt och korken kryper ur julchampagnen. I år sammanföll det med att solen bröt igenom morgonens askgrå molnhimmel och strålade över det vintergröna Côtes-du-Rååån.

Årets julchampagne kom från förrådshyllan, där den har legat sedan 2005. Taittingers standardskumpa, Brut Rèserve, brukar finnas till extrapris på flygplatser runt om i världen och ibland har t.ex. ett tvåpack fått följa med hem. Jag tycker att även enklare champagne vinner på att lagras några år och denna min tes underbyggs ytterligare i år.



När vi hällt upp lockas vi av den verkligt gyllene färgen. Doften är stor och fin av nybakad brioche, mogen citrus med blodapelsin i spetsen, jord och en lätt antydan av lakrisal. Smaken är full av smörad toast, nötter och jord. Citrusen drar åt klementiner. Moussen är mjuk och fin och syran givetvis fortfarande helt vital. Den långa eftersmaken domineras av bröd och krita.

Druvblandningen är ungefär 40% Pinot Noir, 40% Chardonnay och 20% Piont Meunier. Dosagen ligger på 8 g/l.

Jodå, några år på rygg har gjort även denna standardchampagne gott och den hade lätt både klarat och dessutom utvecklas flera år till.

fredag 23 december 2011

Champagnesäsongen har inletts!

Mellan jul och nyår dricker vi nog som mest champagne. Nu kommer tillfällena med armbågs lucka. Mitt i all tung julmat blir man ju lätt sugen på något kallt och torrt, även om det inte är direkt gratis. När vi se'n närmar oss nyår känns det ju ännu mer självklart. Kanske den välsignade jullättjan dessutom gör sitt till att valet faller på flaskor där man inte ens behöver hämta korksruven? Nåväl, första korken ut i år smyger ur Diebolt-Vallois Prestige Brut.



Upp stiga bäriga toner av friska jordgubbar och röda vinbär, liksom dofter av jäsande brioche och vita blommor. I munnen är moussen sprudlande frisk och syran porlar länge. Ren och snygg citrus och blommor samsas med mjuk men fast kritig mineral. Dosagen är balanserad; mildrar syran utan att direkt smaka sött.

Som sig bör är denna Cramant en Blanc de Blancs, d.v.s gjord på bara Chardonnay och ett bra instegsvin från en bra producent. På SB får man slänga upp 359 SEK, vilket känns lite väl blodigt jämfört med de dryga 200 SEK vi betalade på plats i våras.

2004 Séchet Chablis 1er Cru, J & S Dauvissat

I kväll fick Borgebys tuppar bidra med sina lårfiléer, brynta, sjudna i vin och grädde och därefter knapergrillade i ugnen. Vi lyfter av hatten på J & S Dauvissats 2004 Séchet 1er Cru.




J & S Dauvissat besökte vi tidigare i höstas och föll för den mjuka och utvecklade husstilen. I den här 04an doftar det inbjudande av smörkola, finska pinnar, filmjölk, örter, regnvåt ullkostym och våt sten. Häftigt komplex doft som bara växer under kvällen.
I munnen är det generöst fett, med massor av skaldjur, kräftsmör, dillfrön vita blommor och kex. Syran är rätt mjuk, men klar och lång.

En läcker och utvecklad liten Chablis som funkade fint till tuppen och som dessutom bjöd på en stunds vardagskontemplation framför brasan. 2004 var inte det bästa året och den här tror jag är på topp nu. Vi känner väl igen stilen från tidigare möten med den här producenten och vi gillar!

onsdag 21 december 2011

Porter och Chianti; experiment och pånyttfödelse

Den onde professorn med familj kom hem på adventsmiddag. Med sitt öppna och glada sinne fick de bli försökskaniner på förrätten som var ett rent experiment; fläskläggsterrin med Foie Gras. Experimentet föll mycket väl ut och den nyfikne hittar receptet här. Vi serverade terrinen med valnötter, några saltflingor och ett streck Balsamico Tradizionale. Vinvalet gav mig först en del huvudbry, men med ett gastronomiskt Alexanderhugg (läs en jäkla tur…) hittade jag den här gamla godingen.



Carnegie Porter 2001 med sin utvecklade maltmättade kakaokrydda gick som hand i handske med valnötterna, fläskläggens rimmade sälta, balsamicons kaffesötma och ankleverns fetma. Portern är förvisso kraftig, som öl betraktat, men ändå tillräckligt lätt för att lämna plats för såväl andra smaker, som för varmrätten. Till efterrätt öppnade vi senare en 2003a och den var helt annorlunda med mycket mer pomerans, kaffe och kryddor. Jag ska definitivt fortsätta lagra Carnegie Porter.
Även varmrätten beredde mig en del vånda när det gällde vinvalet. Lammlägg hade fått bräsera halva dagen i gamla (bloggade...) rödvinsslattar med vitlök, rosmarin, timjan och salvia. Till det drog vi ihop en Risotto Milanese, och just saffran tycker jag kan vara klurigt med rödvin, särskilt om vinet fått lite mognad. Men genom att lyfta blicken till 2006 föll valet på Fattoria Fèlsinas Chianti Classico Riserva Rancia.

 

Ahh vilken härlig och överraskande dansant doft. Lätta slingor av mörk mogen frisk frukt, frodiga nästan lite mintiga ört-drag, tallskog och fina fat. Smaken börjar med samma friska mogna frukt och örter. Den fortsätter med lite kryddiga fat och stadig mineral för att klinga av i en underbar balans i den långa goda eftersmaken. Yster som en kalv på grönbete. Friska syror och massor av små fina tanniner håller upp bygget och lovar ett långt och gott liv. Det här klarar både tio och tjugo år till.
Jag blir fullständigt hänförd av det här. Alla bitar är redan på plats. Här finns en del kraft, men framförallt är det balansen och den nästan lekande lättheten som jag faller för. Var inte Parker ganska förtjust också?
Efter några ohyggliga och obloggbara drabbningar med överextraherade, kallfermenterade och ek-räliga toskanska troll var detta vad jag behövde för att återfå tron på Chianti. Bosse säljer 2007 för 295 SEK, men jag undrar om inte 2006 var mer min påse.

måndag 19 december 2011

När lammen tystnar

Lammen i hagen på andra sidan dalen tystnade förra veckan. Fem dagar senare låg ett av dem i en kartong hemma på köksbordet. Det mesta hamnade i frysen, men några kotletter gick direkt ner i pannan tillsammans med färsk rosmarin och vitlök. Visst blir man sugen på något gott italienskt.

Voerzios Barolo La Serra 2000 drack vi för ett år sedan med välbehag, men den kändes då lite åt unga hållet. Vad har hänt på ett år, månne? Här blir det popn'pour och något för svalt, direkt från förrådet.



Julmust! En klockren doft av julmust nästan fyller köket. Den mörka frukten är rätt uttorkad och nypon, rosor och tjära dominerar. Det mesta av doften går igen i smaken och vi kör säkert och förnuftigt the vanilla high way på väg mot mjuklandning. Syror och tanniner är väluppfostrade och gör sitt jobb, utan att störa det allra minsta.

Nja, det här var inte riktigt vad vi väntade oss. Den var mycket piggare och friskare i fjol, och då hade den fått luft i karaff i flera timmar innan vi smakade. Nu kändes det lite väl trist och tillrättalagt. Nästa flaska ska få mera luft.

SB sålde 2005 för 199 SEK. Efterföljande årgångar brakade iväg i pris.

torsdag 15 december 2011

2000 Pernand-Vergelesses, Domaine Laleure-Piot

Lördag lunch. Plopp.
Sniff.
Hallå.
Sniff snurr sniff.
Hallå?
Snurr snurr sniff.
HALLÅÅ!
Ingen hemma i kupan.
In i kylen.

Söndag
La-la-la-la.
Annat i huv'et och i glasen.

Måndag middag.
Oj, javisst ja.
Vit Pernand-Vergelesses se'n i lördags. Undrar just...


Jomensedär, nu har vi visst vaknat och det med besked.
Ur kupan formligen vräker sig dofterna ut. Kaprifol och honung, sommarregnad grusväg och poesi trängs med urtjusigt integrerade fat och parfymerat gräsiga örter.
Smaken är så blommig, med midsommarängens lite tunga hundkex och grusvägen intill. Rent rultigt i munnen av smör och fetma men frisk syra och så de där snygga faten igen med sin vaga antydan till lättrostat kaffe. Till sist stramar en liten beska upp hela ekipaget.

Denna enkla Pernand-Vergelesses från Domaine Laleure-Piot är på intet sätt något mastodontvin, men i, ta mig tusan, perfekt balans nu och på gränsen till onödigt gott en måndagkväll. Får sova i tagelskjorta.

Tidigare flaskor har jag de senaste åren upplevt som slutna, fast jag har ju såklart inte luftat dem i över två dygn.

Sista flaskan? Jajamensan!

måndag 12 december 2011

2002 Volnay 1er Cru, Georges Lignier

En gödtupp från pålitliga Borgeby dog inte förgäves. Det blev en improviserad Coq au vin, med potatis råstekt i ankfett och timjan. Som giftaslysten partner valde vi en 2002 Volnay 1er Cru från den genomsympatiske Georges Lignier, nyligen besökt och omskriven.



Vi häller upp och möts av en härligt mogen rödbrun färg. Ur glaset lättar ångorna direkt, täta av kaffesump, höstvåta löv, kryddor och rödsirlig frukt. Med tiden tittar också mintiga dillfrön och lite vanilj fram.
I munnen hittar vi samma lätta frukt, men också järn, lakrisal och stjärnanis. Här finns en mjuk ålderssötma, en finlemmad syra och pigga tanniner som bjuder sådär lagom mjukt motstånd. Aaahhhh.

Här har det funnits rätt så rejäla doser ny ek en gång i tiden, men nu är faten snyggt integrerade och har lämnat efter sig snygga spår av kryddor och kaffe. Tiden läker alltså inte bara alla sår, utan integrerar även rätt mycket ek i röd Bourgogne, som det gamla talesättet lyder...

För övrigt ligger Georges Lignier bra till för en pallplats i tävlingen "flest olika typsnitt på en vinetikett". Go Georges, Go!

onsdag 7 december 2011

Alsace Riesling Grand Cru i sitt rätta element

Choucroute garnie, Vinkokt surkål med oanständiga mängder fläsklägg och charketurier, kräfva dessa drycker. Vi letar i hyllan efter utvecklad riesling och drar ut Maders Grand Cru Rosacker 2003.

2003 var, för att tala med Littorin, "ett riktigt skitår" i Alsace. Hett och torrt under alldeles för lång del av säsongen. "Kokt" frukt var bara en del av problemet. Än värre var att torkan gjorde att rankorna blev så stressade så att mognaden delvis avstannade. I bästa fall blev resultatet OK, men knappast mer och vinerna blev generellt inte direkt lämpliga för långlagring.

Familjen Mader, med sin stålblanka och bentorra vinstil, fick till en någorlunda Rosacker. Den var rätt mogen och hyfsat komplex för drygt ett år sedan, så förhoppningarna är ändå rätt höga, årgången till trots.



Fatet med Choucroute ångar på bordet så vi serverar och häller upp.

Färgen är klart mässingsgul med banne mig ett svagt svagt grönt stick kvar.
Doften är liten och tunn, med en vag antydan till petroleum, mogen citron och kalk. I munnen känner vi lite mineral, fin fetma, men låg syra och framträdande beska.

Ajdå, här har det gått snabbt utför sedan sist och döden har inträtt. Det här duger inte. Snabbt ut i förrådet och plocka något från en mer pålitlig årgång.




Doppf & Irions Grand Cru Vorbourg från 2002 uppvisar en skönt mogen gul färg. Den medelstora doften domineras av cykelslang och oljig skiffermineral med läckert komp av apelsinsaft och mint. Smaken är stram, torr och bjuder på det ena skyffeltaget mineral efter det andra. Lite varm citrus möter upp och en aning av sherry antyder att det nog var dags att öppna sista flaskan.

Det här är en näpen liten Grand Cru med nätta drag som med sin stringens och mineral galant klarar sällskapet på tallriken.

Vorbourg såldes på Bolaget för blygsamma 145 SEK 2006. Mader sålde sin 2003 Rosacker för ca 11 EUR 2010.

måndag 5 december 2011

Besök hos Georges Lignier, Morey-St. Denis

Morey-St. Denis, tidigt en lördag förmiddag i slutet av oktober. Georges Lignier hade tydligen väntat på oss för dörren öppnades innan vi hann fram till dörrklockan. Han ledde oss in och ner i sin förvånansvärt stora utgrävda källare, där han visade oss runt, pekade på bergväggen och förklarade jordmånen liksom underifrån. Efter en halvtimme i dunklet var det dags att gå upp igen för provsmakning.



Vi började med det enklaste och nyaste, 2009 Gevrey-Chambertin:
Ung och frisk pinot-näsa med mycket mörka bär, tydlig sten och en hel del fat, fast rätt försiktigt rostat. Smaken är framförallt riktigt ren och fin med bär, sten och trä.
Kul att jämföra den här stilen med Leclerc som kör mera på kraft och mindre på finess, även om Gevrey-Chambertin verkar tåla en del tuffa tag.

Över till nästa vin som var hans 2009 Clos de la Roche, Grand Cru:
Stor doft; fullt med mosade björnbär och hallon, nejlika, kanel och mängder av dyra chokladpraliner. I munnen fyller det ut mycket. Bären är mogna men friska och fina. Kryddorna hänger med, liksom tanniner och syror.
Det här är stort och gott, men lite ihåligt ändå. De flesta komponenter finns där, men det lirar inte riktigt tillsammans. Tveksamt uttryck för 09.

2008 Morey-St. Denis är mörkfruktigt och tydligt örtigt och en läcker kryddighet av ansjovis och rågbröd, som jag egentligen bara känt i Krug förut. Friska fina syror samsas med rotfrukter och bara en gnutta fat. Skön struktur och väldigt bra sammanhållet. Bra potential. Det här gillar vi.

2007 Gevrey-Chambertin är i sammanhanget rätt utvecklat med mjukare frukt, mera kryddor och en liten medicinalton. Friskt i munnen, men mjuka syror och tanniner och ganska eldigt på tungan.

2006 Morey-St. Denis Clos des Ormes, 1er Cru
Fint utvecklad nos med frukt som börjar mogna med goda kryddor, selleri och mineral. Smaken är balanserad, även om frukten känns lite väl torr. Rätt örtigt med den där ansjovistonen igen och bra syror. Bra bygge.

2005 Volnay 1er Cru
Sådär ja. Varm och god frukt med sirlig parfym, mineral, kryddbazar och choklad. I munnen känns den fina strukturen direkt. Fin frukt och goda kryddor, friska syror, ryggrad; ingenting saknas. Tjusigt, förföriskt och lovande.

Den otroligt sympatiske Monsigneur Lignier hjälpte oss på sitt lågmält vänliga sätt med lådorna på sin lilla lilla vagn ner för den lilla lilla backen ner till bilen. Det här var ett av resans trevligaste besök.

lördag 3 december 2011

Besök hos Chauvenet-Chopin, Nuits-St.-Georges

"Hej, har ni öppet? Tja, om ni vill så."
Jag måste lära mig behärska den galliska axelryckningen. Det finns inget bättre sätt att omedebart förmedla avmätt likgiltighet. Nåväl, vi var allt annat än likgiltiga när vi nu på tredje försöket äntligen lyckades klämma oss in hos Chauvenet-Chopin i Nuits-St.-Georges. Egentligen höll herr och fru Chauvenet på med att vinka farväl till ett äldre par in en gammal, nästan lika skraltig Peugeot. Annars hade de knappast varit ute.
Men sak samma, nu var vi till slut ändå nere i källaren.



Jag har provat en del från Chauvenet-Chopin tidigare under hösten. Generellt har det varit bra, med årgångstypiska variationer mellan 2007 och 2008, där den senare har varit mera i min smak. Nu var siktet inställt på mera 2008 och på att se hur 2009 artar sig. Provningen blev tyvärr lätt forcerad och noteringarna därför något summariska, men för de bästa såg det ut så här:

2008 Les Murgers, Nuits-Saint-Georges 1er Cru
Ren fin frisk pinot-frukt med orientkryddor, fina fat och rejält stadigt mineralanslag. Ett ordentligt driv i syrorna och välstrukturerade tanniner.
Det här känns som en riktig klassiker med fin struktur som kommer att åldras snyggt. 07an provade vi hemma här.

2008 Les Chaignots, Nuits-Saint-Georges 1er Cru
Ren frukt med mörka sötkörsbär och ännu mer mineral men mindre av kryddburken. En nypa fat på toppen. Ett halvt nummer större med lite mera kraft i varje årtag.
Även detta ett bra lagringsobjekt som det ska bli intressant att följa sida vid sida med Les Murgers.


2009 Les Chaignots, Nuits-Saint-Georges 1er Cru
Charmig och årgångstypisk mättad 09-parfym med nästan svart frukt och örter. Finlemmade syror och möjligen en bra struktur i botten. Välbalanserade fat.
Det här var svårbedömt. Gott nu helt klart, men frågan är om det helt enkelt inte finns så mycket struktur eller om den bara skymdes av all parfymerad frukt. Hur det ligger till får framtiden utvisa.

2009 Aux Argillas, Nuits-Saint-Georges 1er Cru
Skamlöst utfläkt och välparfymerad mörk frukt med vita blommor, kanel och stjärnanis leder rätt in i boudoiren. Struktur? Syror? Helt ointressant. Det här föll jag pladask för och dricker ungt för att det är så obscent vällustigt. Le Guide Hachette är lite mer återhållsam, men delar i alla fall ut en stjärna.


Sammanfattningsvis får jag ett intryck av en husstil som karaktäriseras av ren frukt, skicklig fathantering, tydliga årgångsvariationer och tydliga skillnader i terroir mellan de olika lägena. Prisnivån låg på mycket sympatiska dryga 20 EUR för 1er Cru-erna. 2009 låg också här lite högre än 2008. Det här var det enda stället på hela resan som inte tog kort.

fredag 2 december 2011

1999 Amador County Zinfandel, Ravenswood

Augusti 1999. Vi kör upp vår hyrda Pontiac Bonneville på parkeringen hos Ravenswood strax utanför Sonoma, knallar in och frågar efter Joel. "Välkomna" hälsar vinmakaren Joel Peterson. "Var det ni som ville lära er nå't om Zinfandel? Då har ni kommit rätt." Även om ödmjukhet kanske inte var hans mest uttalade karaktärsdrag kompenserade Ravenswoods grundare den bristen med karisma och kompetens. Vi hade ett par mycket trevliga timmar och hans devis "no wimpy wines" etsade sig fast i minnet.

Jag tycker Ravenwoods Zins sticker ut ur mängden med sin stadiga struktur och frånvaro av den slappa syltighet som så många andra dras med. Man är rätt lik t.ex. Ridge på det sättet och i likhet med Ridge åldras även Ravenswood med största behag.




Ikväll drog vi korken ur 1999 Amador County, ett snäpp upp från basnivån Vintner's Blend.

Färgen är förvånansvärt tät och friskt röd, med lite mognadsdrag. Doften börjar oroande med ett svagt avlopps-stick men övergår snart i en helskön blandning med jordgubbsylt, mocca, multna löv, tjära, svartpeppar och furuspån.
I munnen är vinet mjukt och moget med lätt småmultna jordgubbar, kryddpeppar och tjära. Med lite luft kommer de typiska mogna björnbären fram. Trots den söt-mogna frukten är vinet helt torrt. Tanninerna är nu små och mjukpolerade och syran är balanserat fräsch. Effekten av 18 månader på franska barriquer, varav 30 % var nya, har inte tagit överhanden.

Det här är ett vin i full balans just nu, och förmodligen en handfull år till. Prislappen säger 18 USD. Det bjöd också på en löjligt lyckad matchning till maten; kvällens kålpudding med lingonsylt. De mogna tonerna gifte sig med kålen, vinets kryddiga toner sjöng i kör med puddingens krydd- och vitpeppar och den söt-mogna frukten funkade till och med till lingonsylten. Det är bara att erkänna att man ibland har mer tur än man förtjänar.

onsdag 30 november 2011

2007 Produttori del Barbaresco

För en tid sedan, närmare bestämt här, diskuterades dagsformen hos PdBs 2006a. När jag senare agerar Barbaresco-mula åt J, bär det sig inte bättre än att han får hålla till godo med elva flaskor. Den tolfte hjälper vi av med korken redan ikväll. Ja man kan minsann inte lita på folk nuförtiden.




2007 var ju ett varmt år, även i Piemonte och vi är spända på hur det har påverkat uttrycket i vinet. Dessutom återgick man till det normala och spillde ingen rieserva i normalen, vilket man som bekant gjorde i (delar av?) produktionen 2006.

Vi häller upp och konstaterar att färgen är ganska lätt granatröd. Första doftintrycket är en säsongsanpassad pust av glögg. Vi hittar grillad paprika, tomatpuré och körsbärskarameller. En irriterande ton av bränd plast kommer och går för att slutligen försvinna helt.
Smaken domineras av ung och varm, men ändå rätt slank, nebbiolofrukt med ett riktigt eldigt anslag på tungan. Körsbärskaramellen har fått sällskap av lakrits och tjära. De många tanninerna är små och torra och syrorna är anmärkningsvärt milda.

2007an är ett helt annat djur än sin ett år äldre syster. 06ans fasta grepp och strama struktur är hos 07an utbytt mot mera "pang på rödbetan!". Mozart möter Metallica, liksom. 14,5 % yrsel. Redo att dricka redan nu, men vinner såklart på några timmar i karaffen. För långlagring är 2006 ett bättre val.

I Kokkedal vill man ha en dansk hundring och det kan det absolut vara värt. I SBs beställningssortiment hittar vi 05an för 235 kr. För det priset blir det nog också långlagring, på lagret.

måndag 28 november 2011

1997 Trittenheimer Apotheke Riesling Auslese Trocken

Middag hemma hos FnL och till förrättens löjrom ger sig värden in i garderoben, halvvägs till Narnia, för att plocka fram en förhållandevis gammal raring, en torr mosel-riesling. Det var inte igår.



1997 Trittenheimer Apotheke Riesling Auslese Trocken, från Weingut Hubertushof har en helt enkelt urläcker och stor doft av djungelns alla tropiska frukter och skiffer i lager på lager på lager, klädd som vore den redo för fjällturen. Det är en härlig sniff som aldrig vill ta slut.
Smaken överraskar direkt på tungspetsen med en lätt sprits som varit instängd i fjorton år. I övrigt är skiffern mer framträdande i munnen än i näsan, men lagren av tropisk frukt hänger i. Syran är kvar och fullt vital, men med ålderns rätt mjuk och vänlig. Trocken? Jodå, men inte sådär super knusper, som vanligt.

Tjusigt, läckert och en djäkligt trevlig inledning på en härlig middag. Köpt på plats för ca 30 D-Mark...


lördag 26 november 2011

2007 Riesling Alsace Grand Cru Sommerberg, Domaine de l'Oriel

Jag har tidigare nämnt min faiblesse för kombinationen Alsaceriesling, kalk och 2008. Men om man bara får ett av tre rätt med kombinationen Alsaceriesling, granit och 2007, hur blir det då? Tja, inte så illa faktiskt. Domaine de l'Oriel, med Claude Weinzorn i spetsen, gör viner från ett antal lägen runt byn med det inte särskilt franskklingande namnet Niedermorschwihr. I topp tronar Brand och Sommerberg, båda välkända och erkänt varma granit-Grand Cruer. Etymologin känns faktiskt rätt självklar här.

Sommerberg är riktigt illa brant, med bortåt 45° lutning. Det är inte ovanligt att man använder klätterselar under arbetet i vingården. Dessutom är det en rak sydexponering. Alla faktorer samverkar till att skapa ett av Alsaces allra varmaste lägen.

För att behålla syran i vinerna, en syra som behöver vara stadig för att balansera mustens höga sockernivåer, undviker Weinzorn malolaktisk jäsning. Nu var ju 2007 ett varmt år i Alsace, så man undrar ju om balansen syra-socker är som den ska.




Ur glaset stiger en solvarm och alldeles ren frukt med en snygg, något utvecklad doft av cykelaffär. Här är fruktskålen full av päron, aprikoser, apelsin och citroner.
Smaken är fyllig med lite jordgubbar, bra ren-stenig mineral och mogen citrus. Balansen är rätt bra, med något poängavdrag för den lite gumptunga sötman.

Jag kan inte låta bli att förundras över hur otroligt rena jag ofta uppfattar viner, främst men långt ifrån bara riesling, som växt på granit. Där finns ofta en neutralitet eller renhet, som av ståltank, som ger plats åt frukt och sol att glänsa.

Som vanligt finns allt man behöver veta om Alsace på Pers sida. Han tipsade senast om att generellt bunkra upp 2008orna för vidare lagring. Jag kan bara hålla med och varför inte t.ex. denna? 2007orna däremot dricker jag, med väldigt få undantag, helst nu.

Det här var kanske ändå inte riktigt min stil egentligen, men avväpnande gott till pasta med varmrökt lax och vårens ramslök från frysen. Köpt på plats 2010 för ca 13 EUR.

tisdag 22 november 2011

Carneros Cabernet Franc - inte varje dag

Carneros, längst ner i Sonoma valley är mest känt för att med sitt svala klimat kunna erbjuda bland Kaliforniens bästa lägen för Pinot Noir och Chardonnay. Nu är det väl så att UC Davis i alla fall tidigare mest brydde sig om temperaturen när de klassade in sina odlingszoner och negligerade breddgradens inverkan på själva solinstrålningen, men jag blev inte desto mindre förvånad när jag hittade en Carneros Cabernet Franc i Bosses hyllor.




Robert Sinskey har fem vingårdar, spridda i Stag's Leap och Carneros och man jobbar sedan snart 20 år biodynamiskt. Sinskey och hans team har som mål att framställa "återhållna och eleganta" viner. Nåja, jag kopplar på skepsisen; men se...

Ur kupan stiger en fin lätt frisk frukt med cassis och sval mint. En läcker nyans av kakao med en lätt pust av kaffe och vanilj virvlar upp och vi hittar vidare svaga lim-toner och anar en lätt, lite blommig aprikos.
Smaken domineras av den stora friska frukten som är maffig, men utan att alls bli syltig. Frukten är solid och en aning knuten fortfarande. Den typiska gröna gräsigheten känns mera som en fräsch örtighet och avslutningsvis kryddar toner av tobak och nejlika anrättningen. Här finns vidare en bra helgjuten struktur med friska syror och stadiga tanniner.

Det här är ungt, friskt och stadigt, häftigt och mycket lovande för framtiden. Schysst med 14 slimmade procent. 20 månader på franska barriquer (1/3 nya) har lämnat sina spår i kakao, kaffe och vanilj, men det ligger bara som ett komplement. Jag har druckit många Bdxer där fatrosten har varit mycket mer dominerande.

Fördomarna om jolmiga Kalifornien kom på skam. Jag erkänner mig näsknäppt och tycker dessutom att det är lite extra kul att Cabernet Franc får prestera så bra i all sin ensamhet. Det här köper vi in oss på för vidare lagring.

torsdag 17 november 2011

Caveau de Chassagne Montrachet

blason chassagne
Caveau de Chassagne Montrachet drivs sedan 1986 av familjen Rateau. Här finns en hel del olika typer av firmor representerade. Stora spelare som Girardin, Jadot och Bouchard har ett eller ett par viner i listan. En del mindre men välrennomerade firmor tar inte emot besök, utan hänvisar istället till Caveaun för provsmakning av sina viner. Personalen är kunnig. Man kan sitt sortiment och guidar mer än gärna runt bland kommuner och lägen. Tyngdpunkten ligger på området närmast Chassagne.

Vid vårt besök provade vi igenom dryga dussinet viner, främst vita men också lite röda. Ett axplock:


2008 Chassagne Montrachet 1er Cru Morgeot, Blain-Gaignard
Något knuten doft men med kraft och tyngd väntande runt hörnet. Fina mineraltoner samsas med smör, citron och friskt gräs.
Smaken är mycket frisk med massor av mineral, liljekonvalj, kaprifol, citron och smör. Faten är fina och utomordentligt väl balanserade. Som sig bör är syrorna mycket friska. Ypperligt grepp och lång smak.
Ajajaj, det här blev en av resans must have för runt 30 EUR. Jag har några 02or liggande sedan förra besöket och jag väntar otåligt på att de ska börja komma i ordning på allvar.


2009 Puligny Montrachet 1er Cru Les Champs Gain, Michel Bouzereau
Ung doft av gräs, svartvinbärsblad, gelégodis och diskret mineral
Även smaken är ung men visar upp en otroligt varm och solmogen frukt. Citronerna blir citronkarameller i botten på glaset.
Jag saknar det där distinkta greppet och med godis och gräs känns det lite banalt. Utan tvivel är det märkt av varma 2009. Gott och charmigt, men lite för mycket Sancerre för mig. H föll till föga och köpte med sig.


2006 Puligny Montrachet 1er Cru Les Folatieres, Vincent Girardin
Här domineras doften av fat, mogen citrus, lite tyngre kaprifoltoner och det klassiska våta yllet.
Smaken är även den klassisk, med fet munkänsla, anständig syra och hygglig struktur.
Genomklassisk i sin begynnande utveckling, som dessutom verkar gå snabbt. Vi saknar komplexiteten, greppet och mineraldrivet som vi vill ha på den här nivån. 06 var en utmaning.



Vi går över på rött

2009 Chassagne Montrachet 1er Cru Les Macherelles, J-M Pillot
Ung primärfruktig pinotnäsa med lite kryddor och körsbärskaramell. En svag men hårt rostad fatton som drar åt fisk.
Doften går väl igen i smaken och känns förvånansvärt enkel.
Nja, vi provade Pillots röda 2002 Morgeot precis innan vi for till Bourgogne och intrycken består, dessvärre.


2008 Chassagne Montrachet 1er Cru Clos de la Boudriotte, Dom. Ramonet
Mycket ljus färg. Doften är ett hopkok på rök, luftmadrass, jordgubbar och hallon.
Smaken är häftig av parfymerad/tvålig röd frukt, fat och kyrk-krypta, med stearinljus och allt.
Mera kul än kalas.


För mig är Caveau de Chassagne ett givet stopp på Bourgogneresan. Vi som behöver det får en fin exposé av de olika kommunernas karaktäristika och undantaget de stora firmorna lockar priserna till inköp.

måndag 14 november 2011

2010 Château Pesquié Les Terrasses

Ja men käre söte lille Robert. Det där var väl ändå att ta i.




Château Pesquiés bascuvée Les Terrasses har för årgång 2010 förärats inte mindre än 94 poäng av den store. Han utbrister vidare i hurrarop i stil med
"a phenomenal bargain", "absolutely stunning", "a brilliant showcase for what looks to be another great vintage in the southern Rhone". Bara lugn, det kommer mera.

"Its stunning dense bluish/purple color offers up notes of sweet blueberries, black cherry liqueur, licorice, incense, and a hint of hot rocks (almost gravelly, in the Bordeaux sense), but the wine hits the palate with amazing texture, succulence, fabulous fruit intensity, vivid purity and a vigorous, long, fresh finish that goes on past 30 seconds." Såja farbror, tänk nu på blodtrycket.

Innan vi själva tömmer flaskan i ett svep och också blir omåttligt euforiska och vräker ut två miljarder Gôut-poäng med blått band i fjärde storleken och särskilt omnämnande, besinnar vi oss och tar in följande intryck.

Färgen är överraskande lätt med klart blålila toner. Doften är omedelbar med sin vanilj, unga och förvånansvärt friska körsbärs- och jordgubbsfrukt. Lite salmiak pustar till. I munnen ger det ett mjukt men stadigt anslag, fyllt av friska bär, en del fat och lite syrah-peppar. Smaken är rätt lång och tanninerna kommer fram först mot slutet. Syran är behaglig och det hela ger ett väldigt balanserat intryck, trots sin ungdom.

Jag förvånas av hur lätt vinet är jämfört med 09 som är mycket tyngre, stadigare och tjockare. 2010 är som en doft och en smekning i jämförelse. Lagring är inte att tänka på här. Vi dricker nog 10orna före de 09or vi har kvar. Vi kan ju bara hoppas att all 2010 blir lika välbalanserad och finessrik.

Även om smaken är olika tror jag att det är ytterst få som skulle tycka illa om Les Terrasses 2010. Avfärda med en axelryckning måhända, men jag har svårt att se vad man kan ha direkt emot det. Klockrent som buffévin. Passar banne mig till allt och alla.

Visst är det här gott och klart värt sina 70 DKK på grossen i Kokkedal. Men så mycket mer än easy drinking skulle jag inte vilja kalla det. Okej då; damn easy drinking.

Får kanske bli en låda till...

lördag 12 november 2011

Besök hos J & S Dauvissat i Chablis

Jean & Sébastien Dauvissat, far och son, kör idag sin familjefirma, baserad på de cirka 50 000 flaskor man årligen får ut ur de knappa 10 hektaren vingårdsmark de har till sitt förfogande. Förutom 2 ha "Chablis" har man drygt 4 ha i 1er Cru Vaillons, varav 0,7 ha med gamla (mer än 65 år) lågavkastande stockar, 1,5 ha vardera i 1er Cru Montmains och 1er Cru Sechets och 0,7 ha i Grand Cru Les Preuses. Stockarna är mellan 15 och 40 år gamla.

Vi dök in och fick en pratstund med Sébastien som generöst bjöd, men nästan blygt berättade om sina viner och sin filosofi. I mycket korta drag använder man sig uteslutande av den jäst som finns på druvorna naturligt. Ingen odling här inte. Endast i extrema nödfall, d.v.s. om jäsningen inte alls kommer igång av sig själv, tar man till "pås-jäst". Det mesta av musten jäser på temperaturkontrollerat rostfritt varefter lagring sker på fat. Här är man försiktig med ny ek och brukar inte använda mer än 20-25%. I gengäld ligger vinerna på faten omkring ett och ett halvt år. För Les Preuses och den gamla delen av Vaillons sker också jäsningen på fat. Man eftersträvar runda, komplexa viner utan alltför mycket fatpåverkan. Givetvis med tydligt avstamp i de olika lägenas terroir. Inte desto mindre är man oerhört noggrann i urvalet av sina fat och jobbar mycket nära sina leverantörer.





2005 Vaillons, Chablis 1:er Cru
Härligt, smått utvecklad doft med smör, mogna äpplen, kaprifol och fuktig krypta.
Stor smörig kropp med grus och bra grepp. Citrus, läkerol och en mild matvänlig beska. Lång fin smak som klingar av i friska syror.
Härligt vin från kalasårgången 2005. Kommer att vinna mer på lagring och såldes till i sammanhanget vrakpris. 13 EUR


2006 Sechet, Chablis 1:er Cru
Försiktig doft med mineral, solmogen citrus och friska blommor.
Solsken! Ren fin solmogen frukt. Bra syror, men lite endimensionellt och kort.
Det är en märklig känsla att stå nere i en 1600-talskällare och nästan känna hur solen värmer från vinglaset.


2001 Sechet, Chablis 1:er Cru
Smörig och lite animalisk doft. Sunkig disktrasa och våt sten.
Söt mogen frukt och hyfsad fetma, men syror och struktur har slocknat i förtid.
Den här 01an har mogen Chablis alla brister men saknar dygderna, tyvärr. För svagt grundmaterial från för svag årgång i kombination med lång tid på fat gör att det är slut nu. Beklagar sorgen. Jag jämför med intrycket av Fèvres Bougros 2001 som jag drack för en tid sedan och som framstod som ung med fortfarande frasig syra.


2006 Les Preuses, Chablis Grand Cru
Fin mogen frukt med citrus, äpplen och persikor i doften. Här bor Sten och hans bror. Härliga slingor av vita blommor och äng.
Smaken är fylld av de där solmogna citronerna igen, våta stenar och svaga toner av smörkola. Skön struktur med bra grepp och långa rena syror. Lovande framtid.



Det är verkligen tydligt hur J & S Dauvissat sticker ut från mängden med sin mjukare syra och rundare struktur. Man lyckas ändå att undvika att få slappa trista viner. Syrorna är tydliga, men avsevärt mjukare och känns mera mogna. Jag tror inte att det bara beror på att vinerna vi provade här genomgående var äldre utan mer på vinifieringen.

onsdag 9 november 2011

Besök hos William Fèvre, Chablis

Efter det lyckade besöket hos La Chablisienne, körde vi till William Fèvre mitt i byn. Trots att vi kom när det egentligen skulle vara öppet var dörren låst. En lapp på dörren förklarade att det var "Fermé Exceptionnel". Amenvaff...! Nåja, en lunch och en tupplur senare kilade vi tillbaka. Då var lappen borta, dörren olåst och damen bakom disken redo att visa oss Chablis á la Fèvre. Jo man tackar!




Vi började med deras generiska 2010 Chablis som hade fått 5% ek.
Enkel, hård, ung och frisk med en liten antydan till restsötma.
Sådär ja. Så var smaklökarna kalibrerade och vi kunde börja på allvar.

2009 Les Lys, Chablis 1:er Cru
Stor doft med smör, citrus och kalksten.
Kraftig smak full av citrus, rök och flinta. Bra grepp.
Les Lys ligger på flodens västra strand, mitt emot Grand Cru sluttningarna, och är ett rätt svalt läge. 40% av vinet hade legat på nya barriquer i 5 månader.

2009 Mont de Milieu, Chablis 1:er Cru
Mera blommiga toner och varmare frukt i doften.
Smaken betydligt rundare och fruktigare. Frukten nästan övermogen.
Mont de Milieu är en syd-sydväst exponerad sluttning på flodens östra sida.

2009 Vaulorent, Chablis 1:er Cru
Häftig doft av Ajax med blommor, frisk och mjuk frukt med lite tutti frutti-känsla.
Stort och rejält kraftigt i munnen med stadigt uttryck.
Vaulorent ligger sydvänt "andra sidan stigen" från Les Preuses. Hälften av vinet låg på barriquer i 5 månader.

2009 Vaudésir, Chablis Grand Cru
Varm frukt och sten med vita blommor fyller näsan.
Smaken är fyllig med bra struktur och lång eftersmak.
Vaudésir är den varmaste (söderläge, brant som tusan, mer lera än kalksten) av Grand Cruerna och mognar vanligtvis ca en vecka före alla andra. 80% av vinet låg på barrique i 5 månader.

2009 Valmur, Chablis Grand Cru
Ahhhh. Sublim doft av frisk frukt, blommor, jord och jordgubbar.
Smaken är frisk och alldeles alldeles ren. Enastående uttrycksfullt. Jättegôut!
Valmur är ett svalare läge. Även här låg 80% av vinet på barrique i 5 månader.

2009 Bougros "Côte Bouguerots", Chablis Grand Cru
Stor, lite kantig doft, med mineral och citron.
Kraftigt anslag, märkt av det varma året och lite väl mycket ek.
Côte Bouguerots är en del av Bougros som ligger nästan ända nere vid floden och stupar över 30%, som ses på bilden.
80%, 5 månader, ni vet.

Genomgående för Fèvres viner är renheten och kraften. Allt är djäkligt skickligt utsnidat och platsen i det absoluta toppskiktet är välförtjänt.
Det är också tydligt att 2009 var ett varmt år som verkligen gav blommiga viner med väldigt mogen frukt, på gôut och ont. Jag räknar med snabb utveckling hos 09orna.

måndag 7 november 2011

Hello-wine hos Leclerc i Gevrey-Chambertin





Uppe i Gevrey-Chambertin håller Côtes-de-Nuits egen Easy Rider till. Philippe Leclerc kör hårt och gör bland de kralligaste Bourgognerna jag smakat. Mer eller mindre alla viner ligger två år på fat. Ju bättre vin desto större andel nya fat. Inga blyga violer direkt. Mer om hans filosofi hittar du här.

Innan provningen släppte Leclerc junior ner oss i källaren på egen hand. Disney hade inte kunnat göra det bättre. Drakar, zombies och diverse andra vidunder på väggar, i trappor och nicher, mitt på golvet och i några av alla de öppna spisarna. Tjena. Bra timimg att besöka det här stället precis innan Halloween. Hello-wine!

Vid vårt besök provade vi en god handfull olika röda och det var två saker som överraskade mig. Dels fanns det gott om äldre årgångar, långt ner på 90-talet, till salu. Dels var det faktiskt de enklare appellationerna som imponerade mest, t.ex. 2005 Les Bons Bâtons; inte ens kommunvin utan bara "Bourgogne" rätt upp och ner.



Det här är rätt kralliga doningar, även om man lyckas bortse från druva och den enkla appellationen. Näsan bräddfylls med en kraftig röd frukt, mintiga örter och aningens flyktigt Karlssons klister. Smaken är frisk och syrlig med örter, tobak, järn och kaffe. Fylligt med stor struktur och bra syror. Tanninerna är faktiskt lite väl krävande på egen hand, men funkar bra till kvällens kalvgryta med svamp och salami. Det här kommer att klara rätt många år till, om man lyckas hålla tassarna borta.

Jag kan inte låta bli att bli imponerad av att ett så här pass enkelt vin klarar så här mycket ek och så lång tid. Schyssta grejer för under en svensk hundring.



lördag 5 november 2011

2000 Colombier-Monpelou, Pauillac

Vi bryter Bourgogne-Bonanzan och sticker emellan med Bordeaux. När middagen blir så klassisk som kalvstek med potatis och gräddsås känns det inte mer än rätt med en lika klassisk vinmatchning. Det fick bli en Pauillac Cru Bourgeois.

Château Colombier-Monpelou dök upp på SB runt 2002, i alla fall i mitt medvetande, och då i årgång 1999. 2000 kom ett par år efter och har legat på rygg här hemma tills nu.
Bygget består av 65% Cabernet Sauvignon, 25% Merlot och 5% vardera av Cabernet Franc och Petit Verdot. Dags att prova.


Färgen är rubinröd med en svagt utvecklad tegelton i kanten. Doften är verkligen helklassisk och domineras av cassis och andra mörka och några röda bär, med sjok av blyerts, läder och småsyrligt sumpigt kaffe. Smaken är lika klassisk och uppbyggd av samma element som doften. Bra syror och avrundade, men fortfarande tydliga tanniner. Lite glest, utan stadig kärna. Inget stort men gott, fast fortfarande allt för ungt.

Här finns mer att hämta med ytterligare lagring. Frukten visar inga tecken på den bläckighet som överdriven kallmaceration tycks ge, och som andra viner har visat prov på.

Château Colombier-Monpelou 2000 kommer att mogna ut snyggt med tiden och får ligga till sig i alla fall fem år till, förmodligen mer.

onsdag 2 november 2011

Chablis-igen

Här är ännu en kontinental vana man önskar att SB kunde anamma; den som köper tillräckligt mycket får några extra flaskor på köpet! Sug på den folkhälsoministern!


Vi fick en låda med blandade halvflaskor och ikväll öppnar vi 2007 Les Vénérable Chablis från La Chablisienne.

Lite om ursprunget till Les Vénerable, liksom omdömet om 08:an finns här.

07:an doftar stort och rätt varmt av citron/apelsin, mineral, smör, äpplen och krabba. Lätta blommiga toner av liljekonvalj kommer fram med tiden, liksom en i förstone svagt oxiderad ton. Smaken domineras av varm citrus, krabba och en rätt frisk syra, men det hela känns ändå väldigt snabbmognande och snart börjar oxidtonen slå igenom även i smaken.

Visst är det gott och rätt komplext, men den här frukten klarar inte mera mognad på halvflaska. Drick nu och rätt svalt.

tisdag 1 november 2011

Besök hos La Chablisienne

Ett av världens bästa kooperativ kanske inte behöver någon närmare presentation, men i korta drag bildades La Cablisienne 1923 och består idag av knappt 300 odlare som tillsammans förfogar över mer än 1000 ha vingårdar, vilket är nästan 25% av den totala arealen. Vinerna spänner över hela registret, från Petit Chablis till juvelen i kronan, rosen på tårtan, tryffeln i risotton; Château Grenouilles.


Vi tyckte att denna välrenommerade jätte kunde vara ett lämpligt avstamp på vår dag i Chablis och stegade därför in för att få en bra överblick av vad Chablis i allmänhet och La Chablisienne i synnerhet har att erbjuda. Klockan var 10 på förmiddagen och vi var långt ifrån ensamma i den ljusa och fräscha lokalen. Ett par franska sällskap i övre medelåldern, liksom några brittiska pråmägare som klokt nog hade bestämt sig för att lägga sina pengar på vin i stället för att reparera pråmens maskineri hade tagit plats vi disken. Vi gjorde detsamma och blev både vänligt och professionellt bemötta.

Vi provade ett dussin viner och de var genomgående rena och mineralstinna med fin citrus, äppelfrukt och syra. För att inte smaknoteringarna ska bli för tjatiga följer här mera vad som särskiljer de olika vinerna.

2008 Pas si Petit, Petit Chablis
Varm, mogen melon. Liten kropp. Rätt utvecklad.

2009 Pas si Petit, Petit Chablis
Mera blommor och ostronskal. Lite fetare.

2008 Finage, Chablis
Här fanns mer av allt. Ett större vin med mer substans, rök och flinta.

2008 La Sereine, Chablis
Druvigare karaktär; mindre mineral och mer Chardonnay. Tydliga ektoner i doft och smak där den senare tyvärr styr över i lite för mycket ekbeska.
La Sereine består av 10-15% vin från de äldsta Chablis-stockarna och får en tid på barrique.

2008 Les Vénérables, Chablis
Stor doft med rök, ek och äpplen. Tydligt fetare kropp med klingande syror.
Druvorna till Les Vénérables är plockade från stockar som är över 45 år gamla och 100% av vinet har legat på barrique, varav 1/3 var nya om jag minns rätt.

2008 Montmains, Chablis 1er Cru
Upp ett snäpp med volymratten. Mera mera mera. Röda äpplen, rök och vanilj ångar från en stor och nästan oljig kropp med bra bibehållet bett i syrorna. Fetare än såhär blir det knappast i Chablis.

2008 Mont de Milieu, Chablis 1er Cru
Mandelmassa, blommor och ananas. Klipp i syrorna och bitig mineral. Lång eftersmak.
Grymt häftigt vin med stor potential. En favorit som fick följa med hem.

2009 Montée de Tonnerre, Chablis 1er Cru
Mjukare och blommigare med nästan eldigt avslut. Peakar redan nu.
Årgången lämnar här sitt tydliga avtryck med sina mjukare blommigare toner.

2008 Les Preuses, Chablis Grand Cru
Massiv doft med mineral, rök och liniment. Gudomlig struktur. Laserskarpa syror som bäddas in i kopiösa mängder extrakt. Lååång smak. Ytterst balanserad ek.
Stor, större, Les Preuses. Morgonens musketör som fäktade undan allt motstånd. Jättegôut vin som följde med hem.

2008 Château Grenouilles, Chablis Grand Cru
Sluten doft med rätt mycket ek. Smaken är också den ekdominerad och kroppen stor.
Det här är ju ett vin jag borde falla pladask för enligt förhandstipsen. Toppläge, gamla stockar, 2008; check, check, check. Trots det uppstår ingen ljuv musik. Det är mycket möjligt att eken kommer att integreras jättefint efter ganska många år, men det kändes inte rätt att bränna resekassan redan på första besöket. Dessutom får jag känslan att Château Grenouilles försöker vara mera Côte d’Or än Chablis. Lite läppförstorat, liksom och inte direkt kyssvänligt.

2008 Les Clos, Chablis Grand Cru
Rätt häftig doft av päronglass och labbets samlade förråd av etrar, estrar, ketoner och aldehyder. Stor smak med päron, mint och lakrits. Ger ett tydligt varmväxt intryck.
Här hade jag knappast gissat på Chablis blint. Även om vinet är fokuserat och fint med bra struktur hade jag inte fått ihop de flyktiga komponenterna och de varma intrycken med Chablis. Mer kul än kalas.

2004 Les Preuses, Chablis Grand Cru
Övermogen doft och början till oxiderad smak.
Man sålde denna 04a för halva priset och efter att ha smakat den förstod vi varför. ”2004 var ett mycket svårt år” var förklaringen. Fan tro’t med tanke på vad Brocard presterade här. Nåja, även solen har sina fläckar.
Mycket rikare och lite fattigare kånkade vi våra lådor ut från La Chablisienne. Intrycket om det här kooperativet består; man kan sin sak och levererar på alla nivåer, undantaget någon enstaka dikeskörning.


måndag 31 oktober 2011

Speed dating i Bourgogne

Jahapp, så är man hemma igen efter en kort sejour i Bourgogne. Full av intryck och nyvunna kunskaper. Vi beslöt att prioritera överblick framför fokus och kom fram till att lägga en dag i Chablis och två i Côte d'Or.

Som alltid när man kommer hem från en vinresa finns det massor att skriva om, men också en massa annat som måste hinnas med, så här kommer bara några generella reflektioner.

Jag blev positivt överraskad av det faktum att det hos så många producenter fanns så många årgångar till salu. Till och med bra årgångar som 2005, 2002 och 1999 fanns att köpa vid flera besök.

Årgångsvariationerna är stora de senaste åren i Bourgogne. För vita viner är min generella bild följande:
2009 har gett viner med väldigt charmig frukt men lite svagare syror och struktur. Easy drinking de närmaste åren, innan frukten packar ihop. De bästa från lite svalare lägen kommer dock att hålla och utvecklas länge och väl.
2008 gav stramare viner med mer kompakt kropp och syror som får plomberna att skallra. Det här är årgången för oss som gillar vällagrad vit Bourgogne och har tålamod att vänta.
Från 2007 kommer viner med varmare, god frukt och mer måttliga syror. Inget för långlagring.
Av de få 2006:or vi provade var det ingen som direkt imponerade. De var rätt tunna och verkade vara på väg utför.

För rött vin ser det ut såhär:
2009 är även för rött en djäkla charmör som jag faktiskt tycker är svårbedömd för det långa perspektivet. Frukten är otroligt generös och överskuggar ibland strukturen. Syrorna är markerade men ändå rätt milda. Det här kan vara ett nytt 2005, eller ett nytt 2007; kanske någonstans mittemellan. Att 2009 är en uppskriven årgång är dock tydligt i prislistorna; 2009 var genomgående dyrare än 2008, 2007 och 2006.
2008 är för rött liksom för vitt en stram rackare med bra struktur som både tål och kräver lagring för att ge full utväxling. Min favorit bland de senare årgångarna.
2007:or är varma och generösa, men inget för lagring i mina hyllor.
2006 verkar även för röda viner blivit rätt svagt.
2005 är ju en hyllad årgång och det finns helt klart fog för det. Allting verkar vara på plats; fast och stabil struktur, magnifika syror och en mogen men frisk frukt som nu så smått börjat röra på sig på sin  mognadsbana. En favorit, men oftast slut.

November kommer att handla mycket om Bourgogne här på Gôut.

onsdag 26 oktober 2011

2002 Chassagne-Montrachet 1er Cru Morgeot

Röd Chassagne-Montrachet dricker vi inte varje vecka. 02orna är ju långsamma ur blocken men vi är nyfikna på hur långt utveckling har kommit hos J-M Pillots 1er Cru Morgeot.



Det här är en märklig åktur. Färgen är relativt lätt och pekar åt en viss utveckling. Doften bjuder förvisso på en del pinotkrydda, men ännu mer av svarta vinbär, rökt korv och gummi. Inte direkt klockrena attribut för röd Bourgogne i min bok. När vi snokar vidare hittar vi rotfrukter, oregano, kryddnejlika och corn flakes!
I munnen är det faktiskt rätt slutet. Det är ungt med friska lingonsyror och lite klen struktur. Nejlikan återkommer med lite jordgubbar i släptåg. Mer än så hittar vi inte ikväll.

Nja, det här dricker vi med en fransk axelryckning och ser fram emot nästa Bourgogne. Det lär inte dröja så länge. Nu vänder vi bilen söderut.

Köpt på Caveau de Chassagne 2004 för drygt 200 SEK. Inte den resans bästa köp.

söndag 23 oktober 2011

2007 Artemia, Château Pesquié

Efter att ha provat oss igenom några årgångar av Parkers Ventoux-favorit, Château Pesquié, både deras Grenachedominerade instegs cuvée Les Terrasses och den Syrahdominerade Le Quintessence, blev det så dags att sätta skruven i prestigecuvéen, 2007 Artemia, med hälften Grenach och hälften Syrah. Frågan är ju som bekant om 2007 håller...

2007 är den fjärde årgången av Artemia och man har verkligen inte sparat på krutet. Syrah-stockarna växer på 340 meters höjd och har gjort så i över 50 år. Grenache-stockarna å sin sida är över 80 år gamla och växer i en sydvänd amfiteater på 280 meters höjd. Skördeuttaget är 25 hl/ha och efter manuell skörd och selektering avstjälkas samtliga klasar. Syrahn tillbringar sin första tid på 400-litersfat och Grenachen i större kar. Därefter fatlagras det hela på nya barriquer i 15 månader.

Utan att ha gjort någon vidare research dristar jag mig att påstå att detta är Ventoux's mest ambitiösa vin, vilket i och för sig kan, med Svenska Mads 80-talsformulering, likställas med "Greklands bästa bandylag eller Brittiska hovets vackraste kvinna". Nå, till verket.


Mörkt, nästan tjockt, och blåsvart ser det ut när vi häller upp. Förvånansvärt lite tårar i glaset, trots att det står 15% på etiketten. Doften är först dov och tung med tjära, lakrits, fat och riktigt svarta mogna björnbär. Sedan tittar lite friska jordgubbar fram tillsamans med råtobak, örtig mynta och libbsticka. Ändå kommer doften inte riktigt loss och visst är det nog så att Grenache-godiset är slut och Syrah-delen är i tunneln.
I munnen är Artemia riktigt tuggigt tjockt och frukten är så mogen att det drar åt sötma. Inte desto mindre finns här så gott om både friska syror som stadiga tanniner att det aldrig blir jolmigt; Det är liksom bara mycket. På Spinal Tap-vis har man dragit upp volymen till 11, och gått iland med det.

Jag skulle vilja ha provat det här för ett par år sedan, när 07-frukten stod i sitt flor. Nu har det mesta av lull-lullet klingat av och en lång färd mot mognad har påbörjats. Idag funkar det ändå rätt bra; med 50% välstrukturerad Syrah som backar upp Grenachen och en frisk örtighet som balanserar fat och väldigt väldigt mogen frukt är det faktiskt riktigt häftigt. Trots det öppnar vi inte fler flaskor på flera år, utan stoppar undan lådan längst ner i förrådet och ser fram emot något stort och moget nästa decennium.

Philipson i Kokkedal säljer just nu för 170 DKK. Jag ser fram emot 2009:an.

fredag 21 oktober 2011

2009 Fiano di Avellino, Terredora

Mitt förhållande till italienska vita viner är ärligt talat ganska risigt. De är vattniga, platta av värme eller alltför beska; ofta alltihop på en gång. Ja ja, jag vet att det finns undantag och säkert betydligt fler än vad jag har hunnit undersöka, men det är rätt ofta man jag har blivit besviken, trots lågt ställda förväntningar. Men skam den som ger sig. I jakten på nya upptäckter hittade vi 2009 Fiano di Avellino från Terredora i Campania.


Här häller vi upp ett mässingsgult vin med riktigt tydligt mineralanslag, massor med solvarm men ändå frisk frukt, rök, smör och honung. I munnen är vinet runt och nästan oljigt, men med en frisk fruktsyra som snyggt och lätt balanserar fetman. Vi får korgen bräddfull av mogen citrus, persika och melon. Alltsammans hålls i ett stadigt grepp av mineralerna som dessutom bidrar med en väl avvägd beska.

Det här är ju kalas! Jättebra balans mellan varm mogen frukt, frisk syra och mineral. Hade syran varit bara något mer framträdande hade jag stoppat undan en låda för lagring, men det tror jag inte den klarar. Inte desto mindre har min bild av italienska vita fått en liiiten knuff.

Enligt hemsidan gillar både WS och Bob och delar ut runt 90 poäng år efter år. Jag köpte 09an i våras för 99 SEK. Nu står 10an på hyllorna och priset är sänkt till 89 spänn. Det här får bli husets vita ett tag framöver.

måndag 17 oktober 2011

Ville Valtellina

På Systembolaget har Valtellina länge varit, och är i hög utsträckning fortfarande, lika med Le Tense Sassella. För ett par år sedan flög Plozzas 2006 Rosso di Valtellina in i ordinarie sortiment, lite grand under radarn. Kärva viner för hundralappen från lite anonyma områden ligger väl knappast på Kronstams och hans kollegors priolista att försöka sälja in till massorna. Nå, den debatten ska vi kanske inte öppna igen, utan låt oss bara konstatera att det på Bolaget är ont om slanka, rena, ärliga viner med karaktär i ett prisläge som passar ett vardagsvin. Bloggosfärens invånare har ju i viss utsträckning vänt såväl blickar som bilar till danska Holte för att tillgodose sina behov i just denna kategori. Jag vill ändå påstå att en luckfyllare finns på ännu närmre håll.



Rosso di Valtellina (DOC) är en enklare appelation än Le Tense Sassellas Valtellina Superiore(DOCG). Det betyder bland annat att druvorna till Rosso inte behöver komma från samma underregion och att andelen Chiavennasca inte behöver vara mer än 80%. I Plozzas variant är det dock 100% som gäller.

Som nyinköpt 2009 var 06an verkligen kärv och bitsk, men bet tillbaka på rätt sätt så jag köpte en låda för att följa utvecklingen.

Idag är 2006an lätt granatrött och transparent till färgen. Doften domineras av körsbär i likör och kryddiga noter av fänkål och stjärnanis. Här finns våt sten, lite krutrök och slånbär. Tunga och gom möter ett slankt och friskt vin med kärva slånbär, liten kryddighet och kärniga klarbär.

Trots sitt enkla ursprung tror jag att det här har framtiden för sig och kommer att utvecklas snyggt i 5 år, minst. Syror, tanniner och parfym är på plats för vidare äventyr längre fram. Aktuell årgång är 2008 och då har man haft den goda smaken att sänka priset en tia, från 99 till 89 SEK. Jag fyller på ett par lådor.

söndag 16 oktober 2011

2005 Riesling Schoenenbourg, Mittnacht-Klack

Jag gillar verkligen Alsace. Förutom all god Riesling och det faktum att det ligger relativt nära Côtes-du-Råån, gillar jag att skillnaderna mellan alla olika terroirer så ofta återspeglas så uppenbart i vinerna, trots att avstånden mellan lägena är så små. När det gäller terroir-preferenser kan jag bara lugnt kostatera att jag är en kalk-kille. Riesling från Rosacker, Osterberg och Altenberg de Bergheim hamnar högt på min lista, medan Brands granit och Rangens vulkan lämnar mig mer kallsinnig. Dessutom gillar jag inte Schoenenbourg. Denna välrenommerade Grand Cru som övervakar Riquewihr ger Riesling med en distinkt ton som jag inte kan med. Det var under fjolårets resa i Alsace som jag upptäckte att de gånger jag var minst imponerad av ett vin stod det Schoenenbourg på etiketten. Jag vet inte om just Schoenenbourg har lite fetare jordmån eller om det beror på att det är en av de största Grand Cruerna, vilket skulle kunna ge utrymme för en större andel sämre sub-lägen. Att jag dessutom alltid har föredragit Trimbach före Hugel tycker jag gör att det klarnar ytterligare.
Hur som helst, i en omvänd kill your darlings-manöver hjälper vi idag Mittnacht-Klacks 2005 Riesling Schoenenbourg av med korken.


Vi får ett gyllengult vin i glaset och doften är generöst mättad av mogen nätmelon, cykelaffär, kryddor och rosor. Blint hade jag nog trillat dit och sagt Gewurtztraminer. I munnen märks i första hand den mjuka syran och det söta anslaget av melon, rosor och restsocker. Se'n kommer den där lite ler-fadda Schoenenbourg tonen. Eftersmaken är på gott och ont rätt kort.

Kombinationen av varma 2005, en valhänt hanterad restsötma och till råga på allt Schoenenbourg gör att det är helt OK att detta var sista flaskan. Köpt på plats 2010 för ca 13 EUR.

fredag 14 oktober 2011

1997 Barolo La Delizia, Fontanafredda

Det här är ett vin från en annan tid; En tid när faten var gamla och skitiga. Mögel i källaren var inget problem, för det var ju liksom så det skulle vara och barriquer fanns i Frankrike; Basta! Så var det i alla fall hos Fontanafredda fram till och med slutet på nittiotalet. Jag tror det var 1998 när vinmakaren Danilo Drocco rekryterades för att dra in Fontanafredda i samtiden. Det tog nog lite tid, för när vi var på besök 2003 var det fortfarande mögeldoften som dominerade i delar av källaren.
Men innan saker som rostningsgrad och fenolisk mognad började diskuteras gjorde man 1997 La Delizia, och det häller vi upp ikväll.




Det här doftar klockrent klassiskt och mer gammaldags än traditionellt av torkade rosor, tjära, tryffel och nyponfruktig rödsirlighet. Rätt utvecklat och skönt. Smaken är ett par nummer större än doften och spelar forte på delvis samma tangenter. Lite mera multet med en lång, frisk och rätt ren svans.
Visst är det här bra. Bra grundmaterial och lite tid räcker långt. Köpt på plats 2003 för 35 EUR.

tisdag 11 oktober 2011

2000 Fatica Contadina Taurasi, Terredora

Knepigt det där att stå emot grupptrycket, fast det kanske har med brist på vilja att stå emot. Bloggosfären blinkar då och då till med lockande poster om Aglianicos förtjänster så vad göra, mer än att börja skapa sig en egen uppfattning? Det verkar ju vara en druva som, rätt hanterad, åldras med behag. Låt oss undersöka saken.


Läckert utvecklad och rätt stallig doft med varma syrliga körsbär, lövhög och majbrasa. En häftig ton av krut som jag antar skvallrar om det vulkaniska ursprunget. Lätta florala slöjor svävar över alltihopa och ger löften om stordåd.
I munnen är det här fylligt och fint med mörk men riktigt frisk och fin frukt, örter och sten. Torra tanniner och friska syror gör bilden av en italienare i början av sina bästa år komplett. Smaken dröjer sig kvar länge länge och sprider det där fåniga leendet runt bordet som just utvecklade, ärliga och lite lagom bonniga viner ger.

På det hela taget är ju det här riktigt bra och trevligt. Jag köper gärna igen, men beställer hellre 2005an för 199 SEK än släntrar in och köper 2000 för 349 SEK. Lite för stor skillnad för 5 års utveckling.