Åfytusanjävlar

God vän med smak för goda viner på middag. Huvudnumret blir helstekt knaprig anka med säsongens svamprisotto.
Hm, det ropar på mogen Bourgogne.
Hm, Har vi nå'n så'n?
Hm, njaej egentligen inte, men vi chansar på att Philippe Leclercs 1999 Gevrey-Chambertin En Champ har börjat komma i ordning.

Philippe Leclerc verkar vara en skön kille som Parker kallat "Bourgognes svar på en Hell's Angels-medlem". Jag vet inte om Parker syftade på etikettdesignen, men Leclercs filosofi går ut på att göra vad som krävs för att uppnå och behålla en återspegling av den terroir där vinet växt. I det ingår, förutom ett naturligt förhållningssätt till jorden och brukandet av densamma, en veckas kallmaceration och två veckors fermentering. Tre gånger om dagen fottrampar man ner hatten. De enklare vinerna hamnar på 30-50% ny ek, premier cru får 100%. Ingen filtrering och ingen klarning eftersom det enligt Leclerc effektivt skulle ta bort all den karaktär som han lagt ner så mycket omsorg på att bevara.

Efter ett par tre timmar i karaffen är det så dags att avgöra om vi hade för bråttom med korkskruven. Nej, det är OK; det är faktiskt väldigt mycket mer än OK. Det är en superskön och komplex sniff som stiger ur glaset. Begynnande mognad med multna varma jordgubbar, nysparkad lövhög, grus och lite småsumpigt kaffe, men ändå så fräscht. I munnen råder fullständig balans mellan mognad och fräschör; mellan syra, kropp, mineral och tanniner. Det är bara att sluta dissekera och fullständigt hänge sig åt njutningen.

Det här är så Berglinskt "åfytusanjävlar" jättegôut att man undrar varför man inte bara dricker Bourgogne när så här förhållandevis enkla viner kan leverera på den här nivån. Eller är det så som någon sa' att Bordeaux är för den intellektuella analytikern och Bourgogne för den känslosamma konstnärssjälen?

Hur som helst, det här är köpt på plats 2002 för 20 EUR. Dags för nytt besök, så fort som möjligt.