måndag 31 oktober 2011

Speed dating i Bourgogne

Jahapp, så är man hemma igen efter en kort sejour i Bourgogne. Full av intryck och nyvunna kunskaper. Vi beslöt att prioritera överblick framför fokus och kom fram till att lägga en dag i Chablis och två i Côte d'Or.

Som alltid när man kommer hem från en vinresa finns det massor att skriva om, men också en massa annat som måste hinnas med, så här kommer bara några generella reflektioner.

Jag blev positivt överraskad av det faktum att det hos så många producenter fanns så många årgångar till salu. Till och med bra årgångar som 2005, 2002 och 1999 fanns att köpa vid flera besök.

Årgångsvariationerna är stora de senaste åren i Bourgogne. För vita viner är min generella bild följande:
2009 har gett viner med väldigt charmig frukt men lite svagare syror och struktur. Easy drinking de närmaste åren, innan frukten packar ihop. De bästa från lite svalare lägen kommer dock att hålla och utvecklas länge och väl.
2008 gav stramare viner med mer kompakt kropp och syror som får plomberna att skallra. Det här är årgången för oss som gillar vällagrad vit Bourgogne och har tålamod att vänta.
Från 2007 kommer viner med varmare, god frukt och mer måttliga syror. Inget för långlagring.
Av de få 2006:or vi provade var det ingen som direkt imponerade. De var rätt tunna och verkade vara på väg utför.

För rött vin ser det ut såhär:
2009 är även för rött en djäkla charmör som jag faktiskt tycker är svårbedömd för det långa perspektivet. Frukten är otroligt generös och överskuggar ibland strukturen. Syrorna är markerade men ändå rätt milda. Det här kan vara ett nytt 2005, eller ett nytt 2007; kanske någonstans mittemellan. Att 2009 är en uppskriven årgång är dock tydligt i prislistorna; 2009 var genomgående dyrare än 2008, 2007 och 2006.
2008 är för rött liksom för vitt en stram rackare med bra struktur som både tål och kräver lagring för att ge full utväxling. Min favorit bland de senare årgångarna.
2007:or är varma och generösa, men inget för lagring i mina hyllor.
2006 verkar även för röda viner blivit rätt svagt.
2005 är ju en hyllad årgång och det finns helt klart fog för det. Allting verkar vara på plats; fast och stabil struktur, magnifika syror och en mogen men frisk frukt som nu så smått börjat röra på sig på sin  mognadsbana. En favorit, men oftast slut.

November kommer att handla mycket om Bourgogne här på Gôut.

onsdag 26 oktober 2011

2002 Chassagne-Montrachet 1er Cru Morgeot

Röd Chassagne-Montrachet dricker vi inte varje vecka. 02orna är ju långsamma ur blocken men vi är nyfikna på hur långt utveckling har kommit hos J-M Pillots 1er Cru Morgeot.



Det här är en märklig åktur. Färgen är relativt lätt och pekar åt en viss utveckling. Doften bjuder förvisso på en del pinotkrydda, men ännu mer av svarta vinbär, rökt korv och gummi. Inte direkt klockrena attribut för röd Bourgogne i min bok. När vi snokar vidare hittar vi rotfrukter, oregano, kryddnejlika och corn flakes!
I munnen är det faktiskt rätt slutet. Det är ungt med friska lingonsyror och lite klen struktur. Nejlikan återkommer med lite jordgubbar i släptåg. Mer än så hittar vi inte ikväll.

Nja, det här dricker vi med en fransk axelryckning och ser fram emot nästa Bourgogne. Det lär inte dröja så länge. Nu vänder vi bilen söderut.

Köpt på Caveau de Chassagne 2004 för drygt 200 SEK. Inte den resans bästa köp.

söndag 23 oktober 2011

2007 Artemia, Château Pesquié

Efter att ha provat oss igenom några årgångar av Parkers Ventoux-favorit, Château Pesquié, både deras Grenachedominerade instegs cuvée Les Terrasses och den Syrahdominerade Le Quintessence, blev det så dags att sätta skruven i prestigecuvéen, 2007 Artemia, med hälften Grenach och hälften Syrah. Frågan är ju som bekant om 2007 håller...

2007 är den fjärde årgången av Artemia och man har verkligen inte sparat på krutet. Syrah-stockarna växer på 340 meters höjd och har gjort så i över 50 år. Grenache-stockarna å sin sida är över 80 år gamla och växer i en sydvänd amfiteater på 280 meters höjd. Skördeuttaget är 25 hl/ha och efter manuell skörd och selektering avstjälkas samtliga klasar. Syrahn tillbringar sin första tid på 400-litersfat och Grenachen i större kar. Därefter fatlagras det hela på nya barriquer i 15 månader.

Utan att ha gjort någon vidare research dristar jag mig att påstå att detta är Ventoux's mest ambitiösa vin, vilket i och för sig kan, med Svenska Mads 80-talsformulering, likställas med "Greklands bästa bandylag eller Brittiska hovets vackraste kvinna". Nå, till verket.


Mörkt, nästan tjockt, och blåsvart ser det ut när vi häller upp. Förvånansvärt lite tårar i glaset, trots att det står 15% på etiketten. Doften är först dov och tung med tjära, lakrits, fat och riktigt svarta mogna björnbär. Sedan tittar lite friska jordgubbar fram tillsamans med råtobak, örtig mynta och libbsticka. Ändå kommer doften inte riktigt loss och visst är det nog så att Grenache-godiset är slut och Syrah-delen är i tunneln.
I munnen är Artemia riktigt tuggigt tjockt och frukten är så mogen att det drar åt sötma. Inte desto mindre finns här så gott om både friska syror som stadiga tanniner att det aldrig blir jolmigt; Det är liksom bara mycket. På Spinal Tap-vis har man dragit upp volymen till 11, och gått iland med det.

Jag skulle vilja ha provat det här för ett par år sedan, när 07-frukten stod i sitt flor. Nu har det mesta av lull-lullet klingat av och en lång färd mot mognad har påbörjats. Idag funkar det ändå rätt bra; med 50% välstrukturerad Syrah som backar upp Grenachen och en frisk örtighet som balanserar fat och väldigt väldigt mogen frukt är det faktiskt riktigt häftigt. Trots det öppnar vi inte fler flaskor på flera år, utan stoppar undan lådan längst ner i förrådet och ser fram emot något stort och moget nästa decennium.

Philipson i Kokkedal säljer just nu för 170 DKK. Jag ser fram emot 2009:an.

fredag 21 oktober 2011

2009 Fiano di Avellino, Terredora

Mitt förhållande till italienska vita viner är ärligt talat ganska risigt. De är vattniga, platta av värme eller alltför beska; ofta alltihop på en gång. Ja ja, jag vet att det finns undantag och säkert betydligt fler än vad jag har hunnit undersöka, men det är rätt ofta man jag har blivit besviken, trots lågt ställda förväntningar. Men skam den som ger sig. I jakten på nya upptäckter hittade vi 2009 Fiano di Avellino från Terredora i Campania.


Här häller vi upp ett mässingsgult vin med riktigt tydligt mineralanslag, massor med solvarm men ändå frisk frukt, rök, smör och honung. I munnen är vinet runt och nästan oljigt, men med en frisk fruktsyra som snyggt och lätt balanserar fetman. Vi får korgen bräddfull av mogen citrus, persika och melon. Alltsammans hålls i ett stadigt grepp av mineralerna som dessutom bidrar med en väl avvägd beska.

Det här är ju kalas! Jättebra balans mellan varm mogen frukt, frisk syra och mineral. Hade syran varit bara något mer framträdande hade jag stoppat undan en låda för lagring, men det tror jag inte den klarar. Inte desto mindre har min bild av italienska vita fått en liiiten knuff.

Enligt hemsidan gillar både WS och Bob och delar ut runt 90 poäng år efter år. Jag köpte 09an i våras för 99 SEK. Nu står 10an på hyllorna och priset är sänkt till 89 spänn. Det här får bli husets vita ett tag framöver.

måndag 17 oktober 2011

Ville Valtellina

På Systembolaget har Valtellina länge varit, och är i hög utsträckning fortfarande, lika med Le Tense Sassella. För ett par år sedan flög Plozzas 2006 Rosso di Valtellina in i ordinarie sortiment, lite grand under radarn. Kärva viner för hundralappen från lite anonyma områden ligger väl knappast på Kronstams och hans kollegors priolista att försöka sälja in till massorna. Nå, den debatten ska vi kanske inte öppna igen, utan låt oss bara konstatera att det på Bolaget är ont om slanka, rena, ärliga viner med karaktär i ett prisläge som passar ett vardagsvin. Bloggosfärens invånare har ju i viss utsträckning vänt såväl blickar som bilar till danska Holte för att tillgodose sina behov i just denna kategori. Jag vill ändå påstå att en luckfyllare finns på ännu närmre håll.



Rosso di Valtellina (DOC) är en enklare appelation än Le Tense Sassellas Valtellina Superiore(DOCG). Det betyder bland annat att druvorna till Rosso inte behöver komma från samma underregion och att andelen Chiavennasca inte behöver vara mer än 80%. I Plozzas variant är det dock 100% som gäller.

Som nyinköpt 2009 var 06an verkligen kärv och bitsk, men bet tillbaka på rätt sätt så jag köpte en låda för att följa utvecklingen.

Idag är 2006an lätt granatrött och transparent till färgen. Doften domineras av körsbär i likör och kryddiga noter av fänkål och stjärnanis. Här finns våt sten, lite krutrök och slånbär. Tunga och gom möter ett slankt och friskt vin med kärva slånbär, liten kryddighet och kärniga klarbär.

Trots sitt enkla ursprung tror jag att det här har framtiden för sig och kommer att utvecklas snyggt i 5 år, minst. Syror, tanniner och parfym är på plats för vidare äventyr längre fram. Aktuell årgång är 2008 och då har man haft den goda smaken att sänka priset en tia, från 99 till 89 SEK. Jag fyller på ett par lådor.

söndag 16 oktober 2011

2005 Riesling Schoenenbourg, Mittnacht-Klack

Jag gillar verkligen Alsace. Förutom all god Riesling och det faktum att det ligger relativt nära Côtes-du-Råån, gillar jag att skillnaderna mellan alla olika terroirer så ofta återspeglas så uppenbart i vinerna, trots att avstånden mellan lägena är så små. När det gäller terroir-preferenser kan jag bara lugnt kostatera att jag är en kalk-kille. Riesling från Rosacker, Osterberg och Altenberg de Bergheim hamnar högt på min lista, medan Brands granit och Rangens vulkan lämnar mig mer kallsinnig. Dessutom gillar jag inte Schoenenbourg. Denna välrenommerade Grand Cru som övervakar Riquewihr ger Riesling med en distinkt ton som jag inte kan med. Det var under fjolårets resa i Alsace som jag upptäckte att de gånger jag var minst imponerad av ett vin stod det Schoenenbourg på etiketten. Jag vet inte om just Schoenenbourg har lite fetare jordmån eller om det beror på att det är en av de största Grand Cruerna, vilket skulle kunna ge utrymme för en större andel sämre sub-lägen. Att jag dessutom alltid har föredragit Trimbach före Hugel tycker jag gör att det klarnar ytterligare.
Hur som helst, i en omvänd kill your darlings-manöver hjälper vi idag Mittnacht-Klacks 2005 Riesling Schoenenbourg av med korken.


Vi får ett gyllengult vin i glaset och doften är generöst mättad av mogen nätmelon, cykelaffär, kryddor och rosor. Blint hade jag nog trillat dit och sagt Gewurtztraminer. I munnen märks i första hand den mjuka syran och det söta anslaget av melon, rosor och restsocker. Se'n kommer den där lite ler-fadda Schoenenbourg tonen. Eftersmaken är på gott och ont rätt kort.

Kombinationen av varma 2005, en valhänt hanterad restsötma och till råga på allt Schoenenbourg gör att det är helt OK att detta var sista flaskan. Köpt på plats 2010 för ca 13 EUR.

fredag 14 oktober 2011

1997 Barolo La Delizia, Fontanafredda

Det här är ett vin från en annan tid; En tid när faten var gamla och skitiga. Mögel i källaren var inget problem, för det var ju liksom så det skulle vara och barriquer fanns i Frankrike; Basta! Så var det i alla fall hos Fontanafredda fram till och med slutet på nittiotalet. Jag tror det var 1998 när vinmakaren Danilo Drocco rekryterades för att dra in Fontanafredda i samtiden. Det tog nog lite tid, för när vi var på besök 2003 var det fortfarande mögeldoften som dominerade i delar av källaren.
Men innan saker som rostningsgrad och fenolisk mognad började diskuteras gjorde man 1997 La Delizia, och det häller vi upp ikväll.




Det här doftar klockrent klassiskt och mer gammaldags än traditionellt av torkade rosor, tjära, tryffel och nyponfruktig rödsirlighet. Rätt utvecklat och skönt. Smaken är ett par nummer större än doften och spelar forte på delvis samma tangenter. Lite mera multet med en lång, frisk och rätt ren svans.
Visst är det här bra. Bra grundmaterial och lite tid räcker långt. Köpt på plats 2003 för 35 EUR.

tisdag 11 oktober 2011

2000 Fatica Contadina Taurasi, Terredora

Knepigt det där att stå emot grupptrycket, fast det kanske har med brist på vilja att stå emot. Bloggosfären blinkar då och då till med lockande poster om Aglianicos förtjänster så vad göra, mer än att börja skapa sig en egen uppfattning? Det verkar ju vara en druva som, rätt hanterad, åldras med behag. Låt oss undersöka saken.


Läckert utvecklad och rätt stallig doft med varma syrliga körsbär, lövhög och majbrasa. En häftig ton av krut som jag antar skvallrar om det vulkaniska ursprunget. Lätta florala slöjor svävar över alltihopa och ger löften om stordåd.
I munnen är det här fylligt och fint med mörk men riktigt frisk och fin frukt, örter och sten. Torra tanniner och friska syror gör bilden av en italienare i början av sina bästa år komplett. Smaken dröjer sig kvar länge länge och sprider det där fåniga leendet runt bordet som just utvecklade, ärliga och lite lagom bonniga viner ger.

På det hela taget är ju det här riktigt bra och trevligt. Jag köper gärna igen, men beställer hellre 2005an för 199 SEK än släntrar in och köper 2000 för 349 SEK. Lite för stor skillnad för 5 års utveckling.