2002 Château Giscours, Margaux

Det är inte ofta det serveras Bodeaux här hemma och klassad dito är en verklig ovanlig besökare. Giscours tillhör de slott som slirade rätt rejält i kvalitet för ett antal år sedan, men som med ambitioner och kapital försöker motivera sin position som tredje Cru. 
Druvblandingen är ungefär 55% Cabernet Sauvignon, 35% Merlot och 10% Cab Franc och Petit Verdot, alltså ganska typiskt vänstra stranden. 

Doften tväröppnar med sval Cassis, mint och kaffe. Klart modernt anslag. Men vi hittar också en tydlig ton av sten, gräs och pelargon. En rätt trevlig sniff på det hela taget. Lite mindre utvecklad än förväntat, med tanke på det svaga året.
I munnen är det mjukt och lent med ler-fina tanniner. Frukten först lite sötsyrlig och har börjat sumpa till sig ganska fint och kaffetonen lurar i det gröna gräset. Med luft och stigande temperatur börjar det dock svänga oroväckande mycket och jag tror minsann det är kallextraktionens fula tryne som tittar fram som en tydlig bläckighet. Inte helt olikt en modern Toskanare eller en annan upplevelse i lånta fjädrar.
Det är klart att ett år så svårt som 2002 erbjuder mer utmaningar än vad både producenter och konsumenter mäktar med. Det är då märkligt att läsa Parkers omdöme:

...Dense, rich, pure, concentrated, and medium-bodied, with brilliantly integrated tannin, it offers both sex appeal and power. If Bordeaux enthusiasts haven't noticed, Giscours is back on track, producing some of the best wine in the southern Medoc. The 2002 is a triumphant success.
Triumfatorisk succé, ja tjena.


2006 sålde SB dessa för 299 kr. Ganska billigt för en tredje Cru, men galet mycket för mycket för en såhär medioker upplevelse. Som sagt, det blir inte Bordeaux så ofta här hemma. Vi väntar ytterligare några år på nästa flaska, utan att förvänta oss några stordåd. 

Första sniffen på Bordeaux 2009

Det är slut mellan Bordeaux och mig. Obesvarad kärlek smärtar, i alla fall upplevd från mitt håll. Med smått löjliga priser för viner som bara är "bra" lägger jag hellre mina pengar i andra områden MEN visst händer det att man vänstar lite...

Grossen i danska Kokkedal krängde 2009or en primeur Gud bevars och två snabba höftskott senare var två lådor budget-Bordeaux beställlda. Den ena innehöll 12 flaskor 2009 Lamothe-Cissac Vielles Vigne och det har nu blivit dags att glänta på förlåten och ta ett första smakprov av Bordeaux 2009.

Lamothe-Cissac verkar ha funnits hos Philipson i många år och är ett av instegen i sortimentet. Vielles Vignes gör man "kun i gode årgange og udelukkende på druer fra ejendommens ældste vinstokke", vilket sägs vara "upp till" 70 år. Nåja, blandningen är i alla fall 73% Cabernet Sauvignon, 20% Merlot, 5% PV och 2% CF och vinet har legat 15 månader på bara nya fat.

Ur glaset doftar det fin mörk cassis, vanilj, kaffe och grafit. Örtiga toner av oregano och lavendel fyller ut tillsammans med en svag, och lite störande, aning av grön paprika, men den rättar nog till sig med tiden. Smaken domineras av kaffe och cassis med grafit och dova örter i bakgrunden. Syror och tanniner är rejäla och känns rätt grovt tillyxade; inte sådär väl inbäddade i frukt som man ibland upplever. Lite besk och lite väl hårt rostade fat sätter vi upp på minuskontot.

Det här är en ung kraftig sak, modernt stukad. Ingen elegant direkt och det är väl tveksamt om den kommer att åldras med behag. När jag testade 2005an av standardcuvéen i somras hade jag mina tvivel och de kvarstår med 2009an VV. Jag spikar igen lådan och testar igen om ett år eller så för att försöka se vart vindarna bär. 89 DKK för halvannat år sedan känns ändå helt OK och givetvis ska förväntningarna hållas på en nivå i paritet med priset.

2009 har ju på andra håll i Frankrike visat sig vara en årgång som väger in i tungviktsklassen och lever på kraft och tyngd, snarare är elegans och fotarbete. Utan att göra mig skyldig till alltför grova generaliseringar tycker jag nog ändå att det här smakprovet bygger vidare på den tesen.

2000 Colombier-Monpelou, Pauillac

Vi bryter Bourgogne-Bonanzan och sticker emellan med Bordeaux. När middagen blir så klassisk som kalvstek med potatis och gräddsås känns det inte mer än rätt med en lika klassisk vinmatchning. Det fick bli en Pauillac Cru Bourgeois.

Château Colombier-Monpelou dök upp på SB runt 2002, i alla fall i mitt medvetande, och då i årgång 1999. 2000 kom ett par år efter och har legat på rygg här hemma tills nu.
Bygget består av 65% Cabernet Sauvignon, 25% Merlot och 5% vardera av Cabernet Franc och Petit Verdot. Dags att prova.

Färgen är rubinröd med en svagt utvecklad tegelton i kanten. Doften är verkligen helklassisk och domineras av cassis och andra mörka och några röda bär, med sjok av blyerts, läder och småsyrligt sumpigt kaffe. Smaken är lika klassisk och uppbyggd av samma element som doften. Bra syror och avrundade, men fortfarande tydliga tanniner. Lite glest, utan stadig kärna. Inget stort men gott, fast fortfarande allt för ungt.

Här finns mer att hämta med ytterligare lagring. Frukten visar inga tecken på den bläckighet som överdriven kallmaceration tycks ge, och som andra viner har visat prov på.

Château Colombier-Monpelou 2000 kommer att mogna ut snyggt med tiden och får ligga till sig i alla fall fem år till, förmodligen mer.

La cage aux folles

Medan ankan går knaprig under grillelementet tar jag flaskan ur källarens
16 grader och häller upp 2005 Château Lamothe-Cissac.

Ur glaset stiger genast en stor och fruktig doft, med björnbär och cassis, ackompanjerad av cigarrlåda och örtiga drag av basilika. Generöst och lovande.
I munnen bjuds först frisk mörk fyllig frukt, och alldeles lagom med fina fat. Tanninerna ligger djupt inbäddade i frukten, men ger ändå bra stadga och struktur. Eftersmaken är ganska lång och klingar av i en rätt tydlig rönnbärsbeska.
Det här är en ung och fräsch tilbuds-Bordeaux med kurvorna på de rätta ställena och som rätt tempererad funkar fint med anka på grönsallad. Men i glaset med tid och värme går det tyvärr överstyr. Då ändrar frukten karaktär och blir bläckig och vass.
Jag misstänker att det döljer sig en hel del "modern teknik" i det här slottets källare och att tekniken har använts mer än vad druvmaterialet egentligen tålde.
Vinet är för all del okomplicerat gott under rätt förhållanden nu, men kommer att åldras med samma brist på behag som en drag queen i lånta fjädrar.
Philipson i Kokkedal sålde för en dansk hundring. Senare årgångar är till och från billigare.