På väg till Österlen fyller vi i all hast på lite laid back semesterdricka. En Langhe Rosso för strax över hundringen verkar vara just det. I eftermiddagssolen mellan skurarna åker korken av och vi häller upp.
Det gnistrar ur kupan av en ganska utvecklad färg och upp väller en god, friskt skogig doft med varma körsbär mossa och stensöta.
I munnen möter vi ett friskt anslag med porlande körsbärsfrukt, tobak, lakrits och regnfrisk skog. Tanninerna är stadiga, men inte direkt sträva och syran är härligt lång.
Jamen det här var väl gott. Inte alls illa faktiskt. Med en blandning av 40% Nebbiolo, 40 % Barbera och 20% Dolcetto masserar man fram, med hjälp av såväl rostfritt som både små och stora fat, en blandning som gjord för stora klunkar till kallskuret, österlensk getost eller svärmors köttbullar.
Dolcetto tillhör inte vanligheterna, varken på våra hyllor eller i våra glas, men en matig sallad med kallskuret får, i brist på lämplig Beaujolais, vår inre kompassnål att bestämt peka mot Piemonte.
Voerzios Barolo La Serra har vi provat i olika årgångar och den modernt fatade stilen har haft varierad framgång i de olika årgångarna. Dolcetton har inte sett fat, varken stora eller små, utan tillbringat en tid på ståltank innan buteljering.
Vi häller upp ett ungt blårött vin, sticker näsan i glaset och drar in en ung saftig doft av blåbär och körsbär, med fruktig tobak och choklad i basgången.
Smaken är friskt ung med ett saftigt uttryck och bären från doften kommer tillbaka. Syrorna porlar på bra men de få tanniner vi hittar känns rätt gröna och efter ett tag känns frukten ganska bläckigt kallextraherad.
Det här levererar väl ungefär var man kan vänta sig av en standard-Dolcetto. Friskt och matvänligt utan åthävor. En del påstår att det skulle vinna på lagring några år, men det tror jag inte alls på. Här gäller det istället att suga i sig vad man kan av ungdomlig saftighet och fräschör.
En större invändning är priset. Med sin prislapp på 129 spänn hamnar Voerzios Dolcetto på avbytarbänken, till förmån för t.ex. Terre Neres 2010 Etna Rosso eller 2008 Le Tense Sassella, som båda spelar brallorna av bänkvärmaren i klassen "lätta matdrivna italienare".
)
