måndag 30 juli 2012

Slutet Gôut, allting Gôut.

Så har vi kommit till det sista inlägget här på Gôut. Det är nu ett år sedan de första blänkarna och jag ville ge projektet ett år för att se vart det kunde bära. Nu vet jag.


Det har varit ett otroligt lärorikt år, på alla möjliga plan, men för mig blir bloggandet aldrig en livsstil. Lusten till både vinet och skrivandet finns kvar, men tiden räcker helt enkelt inte till för att bibehålla inläggsfrekvensen och istället för att, med Heidenstam, tyna med slocknande låge, cabbar vi ner, trycker gaspedalen bestämt mot golvet och kör ut för stupet med ett leende på läpparna.


Kanske borde jag ha skrivit detta sista inlägg sittandes på taket till vinförrådet, men det svaga ljudet från den sparsamma trafiken i Cotes-du-Rååån liknar på intet sätt bruset från Abbey Road, så det fick vara. Det är hur som helst dags för mig att sluta skjuta upp mina åsiktssatelliter och istället själv utträda ur bloggosfären. Gamla inlägg får snurra kvar som rymdskrot tills dess de faller ner och förintas. Håll er bara för Guds skull undan kallmacererade och överextraherade toskanare, you crazy kids out there.


Sista bloggade vinet blir passande nog den 2004 Fleur de Passion som vi suger i oss i sommarsolen.  Diebolt-Vallois bästa blandning från gamla Chardonnay-stockar på Grand Cru lägen i Cramant. Alldeles för tidigt såklart, men vaf...





Doften öppnar med en rejäl dos friskt Chardonnay-smör och ett djup av blommor och röda vinbär. Krabblik mineral med virvlande toner av fänkål och torkade rosor.
Smaken är i det närmaste sublim, med sin komplexa blandning av frisk citrus, liljekonvalj och vanilj, till lövhög, ylle och krita. Moussen är bäst i klassen och syran porlande frisk, lång och kristallklar. Frukten har precis börjat visa aningens utveckling, men det är fortfarande juvenilt så det förslår, med en lång och lovande framtid. En måhända djärv gissning är att vi nog dricker nollfyror före nolltvåor, trots nollfyrornas ändå friska syror. De nolltvåor vi druckit har generellt känts mer slutna.

Fleur de Passion är aldrig någon bombastisk skrytskumpa, utan mera finstämd och subtilt mångfacetterad; Som gjord för skaldjur, fina fisken eller helt enkelt en kvälls kontemplation över året som gôut.

STORT och innerligt tack till följare, kommentatorer och läsare! Ni har alla gjort det gågna året ännu rikare.


Som blogg betraktat tystnar Gôut här.

söndag 29 juli 2012

2000 Monte Rosso Zinfandel, Ravenswood

Hur var det nu det där med att lagra Zinfandel? Kan det bli bra? Utvecklas det verkligen snyggt? Ja visst gör det det. I alla fall om man väljer med omsorg. Välstrukturerade pjäser med syror och ryggrad på plats vinner i mitt tycke på att låta tidens tand gnaga ner de största ojämnheterna.


Det här är dessutom ett vin som inte görs längre. Monte Rosso var min favorit bland Ravenswoods vingårdsbetecknade Zinfandel, men när Constellation Brands gick in övergick av någon anledning denna pärla till Ranch Zabaco. Vilken tragedi.




Ravenswoods 2000 Monte Rosso Zinfandel har vi ruvat på i snart tio år, och denna liksom övriga årgångar är köpt over there. Ikväll häller vi upp ett vin med härligt utvecklad färg. Helt klart med fin tegelkant.
Doften domineras i förstone av svarta torkade körsbär och fruktig hallonlakrits. Med en timmes luft vecklas en påfågelfjäder ut av frisk mogen multen frukt, gott kaffe, vått grus, örter och viol. Gott som räcker länge.
Anslaget i munnen är mjukt och spänstigt, fullt med mörk sötmogen frukt, lövhög, en sirlig blomparfym och örter. Pigga syror och torra fina tanniner håller samman paketet. De 14,5 procenten är helt soft integrerade.


Jodå, viner i Joel Petersons stil vinner på att lagras. Inget tvivel om den saken. Det kan nog vara dags att dricka upp resterande nollnollor och börja snegla på nolltvåorna så smått, men det är ingen direkt brådska. Monte Rosso, liksom de kvarvarande vingårdsvinerna, är rediga grejor, men ärligt talat behöver man inte sträcka sig ända upp till högsta nivån för att få fin utdelning för sitt tålamod. Vi fortsätter gå all in på Ravenswood för lagrings-Zin. Ridge, som också gör viner åt det lite stramare hållet, betror vi en del i Cabernetkvoten istället.

lördag 28 juli 2012

Aussie till grillad sojalax

Uppdrag från ordergivningen: Grilla lax!
Vi löser den uppgiften genom att bland annat röra ihop favoritmarinaden av soja, vinäger, krossad vitlök, hackad ingefära, några drag svartpeppar, en skvätt fisksås och ett uns honung. En fin mittbit på fet lax med skinnet kvar gör marinaden sällskap i en plastpåse halvannan timme innan den åker på hett grillgaller med skinnsidan ner. Locket på, med ett par avbrott för pensling med mer marinad och efter knappa tio minuter är skinnet kolsvart men sitter hårt i gallret, så att resten enkelt kan lyftas av och "Robert är din mammas bror".

Till denna synnerligen genuint asiatiska rätt (eh...) är inte vinvalet helt trivialt. Pinot Gris, eller andra viner med svag sötma brukar rekommenderas, men jag är ärligt talat inte helt såld på den lösningen. Vi kör åt andra hållet istället och går på en Aussie Semillon som har något svårförklarligt sojavänligt drag över sig.



Tim Adams 2008 Semillon från Clare Valley skiner klart och fylligt gult, med ett grönt stick. Såhär efter ett par års lagring är den generöst rostade eken fortfarande framträdande, men den börjar lägga sig så smått. En härlig Semillonkaraktär av fetvadd och gula äpplen börjar komma fram och lite vått ylle, friska örter och lime blandar sig i leken.
I munnen är det rejält fett och fortfarande ekigt, men syran är i sanning frisk och balanserar fint. Toner av örter, apelsin och citron dröjer sig kvar i den oväntat långa och helt torra eftersmaken. Största anmärkningen är att frukten är rätt kartig. Den där Tim var nog lite väl försiktig när det gällde att bevara syran vid skörden.

På egen hand är det här givetvis inget stort vin, men till laxen och lite het bulgur med örter och chili sitter det säkert som en fläskläpp. Lagringen har enbart varit av godo och resterande flaskor får vila i frid i alla fall fem år. På onsdag släpper SB 2010 och jag fyller på.

Jag måste också passa på, med anledning av kvällens sojabaserade marinad, att ge en särskild eloge till ICA, som under sin "Kompis-kampanj" i höstas så gentilt räddade vår hushållsekonomi med sitt oerhört generösa erbjudande nedan. Tack Kompis!



fredag 27 juli 2012

Crémant de Bourgogne Rosé, Louis Bouillot

Rosa bubbel, dekadens på flaska. Jag har ärligt talat druckit för lite seriös Roséchampagne för att kunna uttala mig, men som trivial fördrink inför en sommarmiddag är det oslagbart med rosa. Som svalkande förfriskning i skuggan kan en Crémant de Bourgogne duga, medans grillen går igång.



Louis Bouillots rosé, gjord på Pinot Noir och Gamay (80/20), har en liten men härlig doft av jordgubbe, hallon och en krutigt rökig mineral.
I munnen är det rabarber, jordgubbe och röda vinbär för hela slanten, med en släng mineral och en schysst syra som drar lite skönt i käkarna. En aning socker i svansen ropar på en sipp till.

Efter ett nyligen avslutat intensivpass i Champagne känns det såklart tydligt att detta saknar både längd och komplexitet. Dosagen är kanske lite i överkant generös, men på det hela taget är det här mycket bra med tanke på den modesta prislappen.

torsdag 26 juli 2012

2009 Pinot Noir Les Rocailles, Paul Ginglinger

Riing. Riiiing!
Jaja, jag kommer! Vänta lite bara, det är målgång snart!
Att vinturista i Frankrike under Tour de France kan ha sina sidor.
Trots utfästelsen kom inte Michel Ginglinger ner till provningslokalen i Eguisheim, utan han tog utmaningen som en man och skickade sin fru istället.

Domaine Paul Ginglinger är en vanligtvis stabil och strålande Rieslingproducent, men vi hade oturen att det mest fanns viner från 2009 till försäljning och provsmakning, så vi förbigår dessa med klädsam tystnad och lyfter fram Pinot Noir istället.

När nu högsommaren gör en av allt att döma kort visit i Côtes-du-Rååån har det vissa effekter. Inte bara att persikorna mognar och basilikaskörden verkar räddas, vi får själva sådär vansinningt kontinentala influenser och svänger ihop en Jambon Persillé (men tryckkokar och ersätter grisfoten med fyra gelatinblad). Till det vill vi ha något ungt med frisk frukt och bra syra. Vi lägger Ginglingers 2009 Pinot Noir Les Rocailles på kylning.
Varma 2009 var inte så tokigt för nordlig Pinot Noir, men vi ska ändå inte förvänta oss någon Power-pinne, direkt.




Doften är riktigt parfymerat fruktig, med en ovanlig mix av svarta vinbär och hallon. En nästan tvålig syrén hittar vi också. "Élevé en fûts de chêne" står det på etiketten och jo tack, det framgår med all önskvärd tydlighet av de toner av rått trä och vanilj som tyvärr tränger undan mycket av frukten. Aningens kryddor ligger i bakgrunden och väntar på att få plats.
I munnen är frukten väldigt ung och rätt mörk. Lite tvålig här också faktiskt, men med ett mer bastant anslag av nejlika och muskot. Bra syra, men oväntat grova tanniner. Knappast bara från druvskalen, snarare från fat och stjälkar, eller?

Nja, visst funkar det helt OK till maten, men smaken av det gräs man tvingats bita i har en lite besk eftersmak...
Per är mer positiv.

tisdag 24 juli 2012

Intryck och höjdpunkter från Alsace och Baden, Juli 2012

Det är svårt att som Rieslingfantast inte fokusera på årgångar när man besöker Alsace. Just nu var det mest 2008-2011 som var tillgängliga.
Tja, tillgängliga och tillgängliga, 2010orna var kanske inte just det. Dels var ju skörden liten så en del tior var faktiskt redan slutsålda och dels har de flesta en sådan plombskallrande syra att just tillgänglig inte är en vanligt förekommande beskrivning. Generellt skulle jag vilja karaktärisera årgångarna så här:


2008 – En fullständigt lysande årgång där Riesling skiner med fin struktur och underbara syror som nu börjar lugna ner sig från de värsta ungdomsfasonerna. Många kommer att utvecklas under flera flera år till.

2009 – Ett uppenbart varmt år, särskilt under sensommar och höst som gav skenande sockernivåer och lägre syror. Eldiga rieslingviner på 14,5% är ingen fest. Bara de allra bästa har klarat av att göra riktigt bra grejor. Kanske har kalla lägen klarat sig minst dåligt, men så här långt norrut har kalla lägen sällan riktigt bra grundmaterial.

2010 – Syra. Det räcker egentligen som beskrivning. Nej en sak till; en varning för kartig frukt. Det gäller att kroppen är tillräcklig fyllig för att vinet inte bara ska vara till att lägga in gurka i. Tålamod krävs för att lagra de bästa, men kommer att saliggöra den saktmodige. Liten skörd p.g.a. vårfrost.

2011 – Osäkert. Vasst och ungt fortfarande och nästan inga Grand Cruer fanns till försäljning. Knappast stort men heller inte dåligt. Bra, men jag fegar och garderar med kryss.

Höjdpunkterna under den korta resan var många. En producent jag aldrig missar att titta in till är Kientzler, till vänster om vägen från Bergheim till Ribeauvillé. Få producenter, om ens någon, gör Riesling som är så konsekvent och stilsäker. Stramt, stenigt och stundom stort. Gamla stockar och grannlaga hanterat. När Trimbach gör sin Cuvée Frédéric Emile på en blandning av grann-Grand Cruerna Osterberg och Geisberg vinifierar Kientzler dem var för sig och när man smakar dem båda förstår man varför. Geisberg har bl.a.  svalare och torrare nätter, brantare lutning och mera solexponering och det är helt klart skillnad på vinerna.
Kientzlers Riesling från Osterberg är alltid stram och fin, t.o.m. ett år som 2009, men deras Geisberg är närmast stor, med underbar mineral , solid struktur och rasiga syror. Särskilt ett år som 2008 då alla planeterna står rätt (druva, läge, stockar, handlag och årgång) är det få, om några, viner i Alsace som ligger lika väl i min mun som Kientzlers Riesling Grand Cru Geisberg. Pris på plats 24,50 EUR. Kientzler saknar förresten för tillfället svensk importör. Undrar hur länge.



Innan vi drog söderut påstod jag att det skulle vara enkelt att hitta hygglig Pinot Noir till vardagspris i Alsace. Väl hemkommen står det dock helt klart att det krävs mer än ett tiotal producentbesök för att lyckas med det.
Per Warfvinges lilla exposé över Alsace-pinne under Första Skånska Vinbloggarkonklaven i april visar med smärtsam tydlighet hur Per får svåra saker att verka så enkla. Nu provade vi nollåttor, nollnior och tior, med eller utan ek och från alla möjliga jordmåner, men guldkornen var få och det var inte mycket som fick följa med hem.


Det var däremot en Pinot Noir, eller rättare sagt en Spätburgunder som fullkomligt sopade banan med allt motstånd. Enjoy Wine har ju nyligen lanserat en handfull viner från Weingut Dr. Heger i Ihringen, Baden. Gott så, men jag önskar att man hade letat lite längre bort, närmare bestämt tio husnummer till nerför Bachenstrasse. Då hade man kommit till Familjen Stigler.
Herrn i huset, Andreas, var på väg ut på fälten med traktorn, men hans gamla mor ledde provningen, som till en början var en ganska butter tillställning. Efter ett tag stod det dock klart för tanten att vi främst var intresserade av torr Riesling och Spätburgunder och att Ihringer Winklerberg på Kaiserstuhl låg oss extra varmt om hjärtat. Då tinade hon upp och antalet flaskor på bordet dubblades snabbt, för att dubblas igen och igen. Hon började berätta om att just torr Riesling minsann var hennes egen favorit och var och hur hennes far hade planterat Riesling mot rådande mode. Angående Kaiserstuhl tyckte Oma Stigler att jorden ger både Riesling och Spätburgunder en sådan tydligt blommig karaktär. Många av bloggkonklavens deltagare beskrev blint den Achkarrer Schlossberg Riesling som var med i Rieslingflighten, även den från Kaiserstuhl, som just väldigt blommig.
Nå, Spätburgunder var det ja. Stigler gör över lag väldigt fin Spätburgunder, men provningens rökare i krysset var utan tvivel den 2008 Ihringen Winklerberg Spätburgunder Backöfele GG vi fick prova. Makalöst aromatisk doft, full med bazarkryddor, jasmin, rök, frisk tobak och pinotfrukt. Smaken fullmatad men ändå med fjäderlätta steg. Tydlig ryggrad men förföriskt följsam med sirlig syra. Dessutom intill perfektion kontrollerad fathantering. Klang i hornen! Hvila på årorna! Sjung Susanna!

söndag 22 juli 2012

2008 Barbera d'Alba San Lorenzo, Bartolo Mascarello

Middag hemma och Silver tar med sig en 2008 Barbera d'Alba från Bartolo Mascarello. Dagen efter står det utskuren lammsadel på menyn och någon viskar Barbera förföriskt i örat.


"Plopp!" så gnistrar det i glasen. En härlig doft fyller näsan med de friska surkörsbär som just nu mognar i trädgården, bittermandel, mjölkchoklad och guldnougat. Dessutom en underbar ton av utetorkad tvätt. Friskt och förföriskt.
Smaken är packad med mosade körsbär, skogshallon och lite lakrits. Läskande syror och tanniner som är helt klart förhandlingsvilliga.

Barbera blir aldrig något jag springer benen av mig för, men detta var en vällustig rackare. Inte helt olik Chateau Pesquié 2010 Les Terrasses faktiskt. Liknande frukt och struktur, trots att den senare är Grenachedominerad. Men piemontesaren är ännu mer dansant och eterisk. Gôut!
Detta är tydligen ett Billigt Vin

fredag 20 juli 2012

Anstotz

Här är ett namn att lägga på minnet för den som gillar stenig Alsace-Riesling: Nicolas Anstotz.
Nicolas är äldste sonen i firman Anstotz & Fils, och verkar nu ta över ansvaret mer och mer i familjefirman. Man håller till i Balbronn, rakt väster om Strasbourg, alltså väldigt långt norrut i Alsace.

Det som gör just den här lilla firman extra intressant är att man fått Guide Hachettes Coup de Coeur tre år i rad för sin Riesling Westerweingarten, och den som reder ut att lyckas med tre så fullständigt olika årgångar som 2007, 2008 och 2009 vet vad han håller på med.

Det härliga mottagandet, först av familjära farmor, sedan av nyfikne lillebror och sist av ödmjuke Nicolas själv, inleddes med en tur i 1500-talskällaren där en enda använd barrique från Bourgogne fanns till beskådan för ett expriment med Sylvaner. I övrigt härskade stora och GAMLA fat och då talar vi om i runda slängar 3000 liter och 200 år! 1500-tals fatet används inte längre...




Nå, traditioner och ambitioner till trots, sanningen hittar vi i glasen. Samtliga viner är genomgående rena och mineraldrivna i frisk och balanserad stil. För ovanlighetens skull hittar vi både Vendage Tradive och Selection de Grain Noble som vi gillar. Men visst kröns provningen av 2010 Riesling Westerweingarten, gjort på trettioåriga stockar från en vingård med kalkrik märgel.

Doften är stor och förvånansvärt mjuk med generösa blommor och en nästan krutig mineral. Superungt och fräscht anslag.
I munnen fyller vinet ut fint med härlig frukt och läcker kryddighet, som tillsammans med rökig sten, grapefrukt och en stor och lång syra uppvisar en sällsam kombination av pur drickglädje och god potential. Vinet har också det där härliga greppet man får med ren syra, mineral, struktur och avsaknad av restsocker. Knusperfrisch!

Ur konsumentperspektiv är det nog vår smala lycka att Anstotz håller till så långt från hjärtat av Alsace och därmed lätt kommer lite i skymundan. Annars hade nog prissättningen varit lite modigare än dagens 7 EUR.

Mer om Anstotz finns att läsa här.

onsdag 18 juli 2012

Om att bygga sig ett vinförråd

Det här är en beskrivning som jag själv skulle vilja ha läst innan jag började bygga.

För några år sedan, när vi tog beslutet att flytta från lägenheten och till hus fanns det ett krav utan konkurrens högst upp på min lista; huset skall ha en källare som passar för vinförvaring!

När det sedan stod klart att vi skulle bygga nytt och att källare helt enkelt inte var ett alternativ fanns det egentligen bara tre rimliga alternativ.
1 – Gräva en jordkällare
Med en riktigt byggd jordkällare på tomten får man en driftsäker lösning med naturlig temperaturreglering och väldigt låg driftskostnad. Nackdelarna i vårt fall var att den fullständigt omedgörliga lerjorden skulle kräva omfattande dränering för att undvika fuktproblem och dessutom skulle källaren ta upp rätt mycket plats på den ganska lilla tomten.
2 – Vinkylar
Vinkylar i tillräcklig mängd, vibrationsfria designsmycken för en halv förmögenhet eller billigare snikvarianter, hade dels kostat en hel del, medfört lite driftskostnad, men framförallt hade det lagt beslag på golvyta och i nybyggda hus är det inte direkt gott om förrådsutrymmen. Av någon besynnerlig anledning var hustrun väldigt tydlig med att hon prioriterade en garderobsvägg framför en rad vinkylar. Av samma skäl skulle en framtida eventuell utökning bli svår.
3 – Förlänga garaget
Planen var att året efter inflyttningen mura ett garage i Lecablock. Genom att ändra ritningarna och bygga garaget lite längre än först planerat kunde ett separat förråd på ca 10 m2 golvyta och 18 m2 väggyta få plats. Problemet skulle såklart bli temperaturregleringen, såväl min och max temperatur över året, men också de snabbare svängningarna. Trots utmaningarna blev detta tredje alternativ det som valet slutligen föll på.


För att minimera de snabba temperaturvariationerna gällde det att inte bara isolera väl utan också öka förrådets termiska tröghet. Genom att innanför lecaväggarna lägga 50 mm isolering och sedan innanför denna i sin tur mura upp en lining av 150 mm betonghålsten som sedan putsades blev väggarna inte bara välisolerade utan framför allt föredömligt värmetröga. Taket fick drygt 600 mm isolering upp till garagets råvind. Golvet består av en 400 mm tjock gjuten betongplatta med 250 mm cellplastisolering. En isolerad ståldörr med gångjärnen på insidan fick säkra ingången, som dessutom går via ett mera normalt varmförråd i garaget.
Därmed var grunden lagd till själva utrymmet. Återstod nu att inreda med lämpliga hyllor. 

För helflaskorna övervägde jag olika lösningar, bland annat tog jag in en offert på ett snajdigt system i ”Hard wood”, som visade sig skulle kosta ca 16 000 för en kapacitet på 800 flaskor. Snyggt men för dyrt. Till slut föll valet istället på betydligt mindre snygga men också mycket billigare trådhyllor, beställda från Quercia. Jag tror att kalaset gick på knappa 3 000 för 650 flaskors kapacitet. Packningstätheten hos det här systemet är ca 90 flaskor per m2 vägg. För de 13 000 som ”blev över” kunde man ju alltid köpa vin istället…


För halvflaskor köpte jag små, d.v.s. 3” dräneringsrör i tegel av en lantbrukare. Stora 4” rör som passar helflaskor brukar ju vara ganska dyra, på grund av obalansen i tillgång och efterfrågan, men för dessa halvrör gav jag 3 kr/st. 100 stycken murades upp i en hylla för sig. Bredvid limmade jag sedan upp en hylla i 50 mm lättbetongskivor för lådor och putsade till sist båda hyllorna.


Så var det dags att ta sig an temperaturregleringen. Vintertid är problemet litet. Ett oljefyllt 800 W element med elektroniskt termostat håller temperaturen på 12°C med väldigt små svängningar (±0,1°C) under det kalla halvåret. Mellan april och oktober är elementet avstängt och förrådet antar omgivningens temperatur. Med all isolering och betong är ju som sagt systemet hyggligt värmetrögt och mina mätningar visar att temperaturen i förrådet är i stort sett lika med de tio senaste dagarnas dygnsmedeltemperatur. Med tanke på hur sällan vi har riktigt varma nätter i Côtes-du-Rååån hålls vanligen dygnsmedeltemperaturen under 20 grader och den högsta uppmätta temperaturen i förrådet är 20,4°C. Jag är ärligt talat inte särskilt orolig för att förvara vinerna vid så här hög temperatur, eftersom det bara rör sig om några få veckor per år. Skulle jag vilja installera en kylanläggning är det förberett med eluttag och genomföringar. Årsmedeltemperaturen är ca 14,5°C inne i förrådet.

Luftfuktigheten är en smal sak att hantera. Under det varma halvåret ligger den relativa luftfuktigheten naturligt runt 70% i förrådet. När värmen slås på sjunker fuktigheten ordentligt, men ett blött tegelrör i närheten av elementet löser det problemet och håller luftfuktigheten runt 55% under vintern. Jag ser inga problem, varken med uttorkade korkar eller mögel.

På tal om värmetröghet så visar mätningarna att den största temperaturförändringen under ett dygn är 0,6°C och det var i maj i år, när en hastig värmebölja gjorde att skillnaden mellan dygnsmedeltemperaturen och förrådstemperaturen var över 10°C.
På det hela taget är jag helnöjd med hur förrådet funkar och kommer i år att behöva utnyttja utökningskapaciteten och beställa flera hyllor. 

Saker jag skulle gjort annorlunda:
Tjockare isolering – klart att jag skulle använt 150 mm istället för 50 i väggen. Tjockleken i taket räcker.
Mindre isolering – klart att jag inte skulle ha isolerat bottenplattan under förrådsdelen. Utan isoleringen hade jag fått mera nytta av ”jordkylan” på sommaren.
Större – klart man behöver mer plats…

måndag 16 juli 2012

En dag i Champagne


Visste ni att bästa vägen från Sverige till Alsace går via Champagne? Kanske inte helt uppenbart, men så är det. En lång natts färd mot dag påbörjades i Côtes-du-Rååån i tisdags kväll och onsdag morgon serverades frukosten i Bouzy.

Främst bland dagens höjdpunkter får vi nog ändå räkna provningen med Isabelle Diebolt hos Diebolt-Vallois i Cramant. Särskilt minnesvärd var deras N.V. Prestige Grand Cru, som i år är baserad på 2009 och reservvin från 2008. Receptet är nytt. Tidigare använde man 1/3 nytt och 2/3 reserv, men numera är blandningen 50/50. Min finkänslighet och det uppenbara svaret gjorde att jag inte berörde frågan ”varför”…

Doften är helt underbar med kaprifol och liljekonvalj i stora lass, friska vita vinbär, mogna gula plommon och en krispigt kritig mineral. Smaken är kristallklar med å ena sidan god mogen frukt och å andra sidan ett makalöst grepp och en syra som porlar in i evigheten. En aning av vanilj rundar av det hela och vi kan inte låta bli att falla pladask. Det här är en Champagne som kommer att åldras med största behag. För € 24,50 är det ett veritabelt kap.



Vi provade också 2005 Fleur de Passion, vilket ledde in oss i en intressant diskussion om årgångarna. Nollfemman är som alltid ett mycket bra vin med blommor, frukt och fin mineral, men för egen del saknar jag det där strama mineralanslaget och de riktigt spänstiga syrorna. Helt klart är nollfemman märkt av det varma året och den skiljer sig högst markant från nollfyran vi köpte ifjol.

Diebolt-Vallois ska ha all heder av att de, till skillnad från många andra, inte gör sin toppcuvée de allra sämsta åren. 2001 och 2003 blev det ingen och inte heller kommer någon nollnia att se dagens ljus. 2009 var helt enkelt alldeles för varmt, så att frukten blev ”kokt” med låga syror och omöjlig att göra stor Champagne av. 2008 däremot skall vi ha de största förväntningar på. Helt i klass med 2002, minst! Jag tycker att man kan applicera mönstret i årgångarna även på andra Nordfranska distrikt. I Alsace verkar Riesling peka åt samma håll och intrycken från Bourgogne, och då särskilt Chablis, ligger väl i samma linje.

Förutom Prestige passade vi på att köpa en låda Mis en Cave 1983. Den provade vi senast här och för € 35 är även det ett kanonköp. I onsdags hade Isabelle fyra, nej tre lådor kvar…

Övriga särdeles bra köp under dagen kom t.ex. hos Launois i Mesnil-sur-Oger, där deras 2002 Special Club gick att få för € 24. Nu även på magnum för € 47. Ett tips från Vinös ifjol väckte nyfikenheten på Launois Veuve Clemence; en hustypiskt mineralstinn Blanc de Blancs Grand Cru med rejält bett i syrorna. Några år på rygg kommer att göra gott och då kommer € 15,75 att framstå ruskigt billigt. Även Veuve Clemence var baserad på i huvudsak 2008, vilket kan vara en delförklaring till det goda resultatet och den fina strukturen. Även gamla stockar gör ju sitt till.

Ett bestående intryck av dagen är att för oss som föredrar Champagne med ordentligt stunsiga syror och stram struktur blir årgångarna mellan 2002 och 2008 generellt något av en ökenvandring. 2004 är väl i viss mån en oas, så tillvida.

Med rådande Euro-kurs ligger priserna på plats i många fall runt 40% lägre än på SB.

Sista lådan som lastades i bilen kom från Egly-Ouriet i Ambonnay och därefter bar det av från Champagne, med siktet inställt mot norra Alsace.


tisdag 10 juli 2012

2010 Les Dames de Vergy, Dom. D Guyon

Vi helgrillar ett par kycklingar i klotgrillen och serverar både rostade och färska grönsaker till. 
Korken ur en enkel Hautes Côtes de Nuits som har fått jäsa i öppna kar och sedan legat ett år på fat.




Färgen är lätt och ljusröd, med blå reflexer. 
Doften är också lätt med syrliga björnbär, kryddigt eneträ, hallon, peppar och liljekonvalj.
Smaken är pinot-kryddig med jordgubbar och lakrisal.


Rent och fint och allt är väl, men visst är det enkelt på alla vis. "Bourgogne" på etiketten gör att priset rasslar upp till 129 spänn. Den här kvaliteten borde man kunna köra ner och köpa i Alsace för halva priset. Bra idé, det gör vi. Nu!

Rättelse: Nja, så himla enkelt visade det sig att det inte var. De Alsace-pinnar vi provade, och det var väl kanske ett knappt tjugotal under två dagar, saknade alla antingen fräschör eller "det". Alltför ofta saknades både och.

måndag 9 juli 2012

2010 Crozes-Hermitage, Dom. Habrard

"Grape variety: Syrah 100% - 30 to 60 years old vines. Granitic soils, with the presence of loess and Rhône alluviums. Entirely hand-harvested. Classic, traditional vinification in concrete tanks. Cap punched by foot once a day. From 15 to 25 days maceration."


Underbart bondfranskt tillyxad ryggetikett, som tillsammans med nyfikenheten på vad årgången 2010 har fött fram i Rhônedalen fick köpsignalen att lysa grönt.






Färgen är såklart ungt och intensivt blåröd. Doften är en veritabel orgie i klockrena unga Syrahmarkörer med nymald peppar, eneträ, syrén, lite syrlig slaktbänk och en röd god pigg frukt. Det är egentligen bara tvärnitat däck som saknas.
I munnen sköljer en helt purung och friskt tvålig frukt in, med nästan burgundiska jordgubbar, lakrits, milda tanniner och pigg syra i fin balans.


En härlig Crozes med lättsamt fotarbete och korta jabbar. Inga sluggertendenser alls. Vi skönjer paralleller med Château Pesquiés 2010 från sydligare Ventoux och ser kristallklart med tillförsikt fram emot nästa Nord-Rhônare från 2010.

Jag märker att det har blivit mycket italienskt sista tiden, med vi jobbar på att rätta till den obalansen...

lördag 7 juli 2012

2008 Bric delle Ginestre, Langhe Rosso

På väg till Österlen fyller vi i all hast på lite laid back semesterdricka. En Langhe Rosso för strax över hundringen verkar vara just det. I eftermiddagssolen mellan skurarna åker korken av och vi häller upp.






Det gnistrar ur kupan av en ganska utvecklad färg och upp väller en god, friskt skogig doft med varma körsbär mossa och stensöta.
I munnen möter vi ett friskt anslag med porlande körsbärsfrukt, tobak, lakrits och regnfrisk skog. Tanninerna är stadiga, men inte direkt sträva och syran är härligt lång.


Jamen det här var väl gott. Inte alls illa faktiskt. Med en blandning av 40% Nebbiolo, 40 % Barbera och  20% Dolcetto masserar man fram, med hjälp av såväl rostfritt som både små och stora fat, en blandning som gjord för stora klunkar till kallskuret, österlensk getost eller svärmors köttbullar.



fredag 6 juli 2012

Gäst hos Mäster

När Mäster bjuder in till vinprovning kollar man inte kalendern om man har tid; Man tar sig tid. Förväntningarna är alltid höga, både på vin och värdskap och varje gång blir de inte bara uppfyllda, utan överträffade. Hur gör karl’n?

Nå, den här gången bestod den lätta uppvärmningen av ett par Pouilly Fuisse; en 2004 och en 1966. Åldermannen i paret var kanske inte absolut toppform, men jämförelsen dem emellan fick i alla fall fart på diskussionerna.

Huvudnumret var fyra röda helblinda. Givetvis fullständigt prestigelöst, med Mäster själv som nogsam protokollförare över deltagarnas utlåtande. Ingen press…

Glas 1
Blekt tegelfärgat och slöjigt. Underbar doft av knäckiga jordgubbar, bazarkryddor, multna löv och sten. Smaken är full av mumifierade jordgubbar, lövhög och mineral. Syran är kvillrande frisk och tanninerna är under decennier tjusigt nerslipade till mjuk lera.
Nog pekar det mesta på Bourgogne och vi drar till med 1940-tal. Ett långskott så klart, men hos Mäster är man aldrig säker. Att gissa kommun här vore bara larvigt.

Glas 2
Moget rostrött men klart och ganska mörkt. Doften full av multnande löv, läder, mörk ålderssyrlig frukt och kolasnören. I munnen är det här vinet ett par nummer större med mörkare frukt och blyertsväss. Tanninerna är fortfarande på plats och ger fin struktur. Likaså syran är fullständigt vital och i fin balans med helheten.
Kolasnören brukar leda mig till Merlot och högra stranden i Bordeaux. Både frukt och struktur stämmer bra, så vi drar till med St.-Emilion och 1950-tal. 59or är långlivade, va?

Glas 3
Även glas 3 är föga förvånande moget rostrött, men lite ljusare i färgen än tvåan. En fullkomligt underbart fet och kryddig doft av mogen Pinot som samsas med kaffesump och välhängd vildfågel svävar ur kupan och tiden stannar för ett ögonblick. Smaken är full av bazarkryddiga jordgubbar, vilt, våta löv och sumpigt kaffe. Avslutet är en orgie i läcker mineral och porlande livlig syra. Tanninerna är kvar och bildar en fast ryggrad med mjuka konturer.
Tillbaka på jorden igen drar jag till med Bourgogne och 1950-tal. Av någon anledning preciserar jag ursprunget ytterligare till Gevrey-Chambertin, vilket skulle visa sig vara just larvigt.

Glas 4
Det sista glaset var också det mörkaste, men även detta var i högsta grad moget i färgen. Näsan fylls av mörk och sötsyrlig Cassis med snygg mocka, grafit, läder och löv. Smaken är i sammanhanget stadig och mörkt fruktig med frisk syra och kralliga tanniner. Läckra övertoner av kompostjord och kafferost kompletterar bilden.
Klockren Medoc. Så det så! Kanske St. Julien. I det här sällskapet var det detta vin som tedde sig yngst och vi hugger till på ett bra år på 70-talet. 1970?


Så var det dags för facit och vi famlar reflexmässigt efter skämskuddarna.

#1
Moulin-a-Vent Emile Chandelais, förmodligen 1950 tal.
Nämen det var kul! Långlivad Beaujoulais från favoritapellationen som har klätt ut sig till Pinot. Inte första gången jag går på grund här, och förhoppningsvis inte sista. Gammal Gamay är godis.

#2
1947 Château Balestard La Tournelle, St Emilion
Det var inte illa. Inte mitt i prick direkt, men i alla fall på tavlan.

#3
1949 Corton Tastevinage Guy Leblanc
Ja Gevrey-Chambertin var ju tokigt, men djäklar vad gott. Tyvärr uppfattade jag inte artikelnumret på Systembolaget…

#4
1947 Château Mazeyres, Pomerol
Fel sida floden och 25 år fel, men förmodligen bland de godaste från högra stranden jag provat, eftersom den var så lik en Medoc...

And the winner is...


Under den efterföljande ost-orgien hörde jag Mäster säga, på tal om årgångar, att elvorna ofta har överraskat positivt. Det var värst, tänkte jag, vad han var uppdaterad på senare årgångar. Aha, han pratar om 1911…
Bara hos Mäster.

torsdag 5 juli 2012

2008 Vigneto Fracia, Valtellina Superiore, Nino Negri

Att Valtellina är värt att utforska står helt klart, så när jag snubblade över en nyhet i SBs BS för 169 pix från den gamle bekantingen Nino Negri var vi bara ett klick och en vecka från att prova.
Lite efterforskning ger vid handen att druvorna har odlats i en 6½ ha stor vingård som helt ägs av Negri och att vinet har tillbringat knappt två år på använda barriquer.





Vi häller upp ett vin som är läckert tegelfärgat och transparent. Nosen fylls av en rejäl dos starkvin. Oopff! Det var rätt oväntat. Där bakom väntar för all del en läcker, komplex kryddighet med tjära, löv, vått grus, aningen flyktiga syror. Smaken innehåller en härligt sötsyrlig fruktkompott, friska syror, torra tanniner och ganska mycket fat. Intrycket blir rätt eldigt med en hel del flyktiga komponenter och den allt överskuggande starkvinstonen.


Nix, det här var inte vad vi hade förväntat oss. När vi letar i Valtellina letar vi efter friskare drag. Vi sparar 40 spänn och spelar säkert nästa gång.

tisdag 3 juli 2012

2008 Nebbiolo Perbacco, Vietti

Visst är det underbart att bli sådär positivt överraskad. Viettis instegsnebba, 2008 Perbacco, dök upp på Systembolaget, i våras var det väl. Eftersom "mera Nebbiolo" ingår i inköpsstrategin köpte vi några flaskor. Utan att egentligen veta så mycket om vinet hjälper vi den första av med korken utan större omsvep och häller upp.






Vinet gnistrar granatrött i sommarsolen. Ur kupan svingar sig en fullständigt underbar och ung Nebbioloparfym. Klarbär, hallon och svala svarta vinbär samsas med ytterst lätta strykningar med såväl tjärborsten som akvarellpenseln. En pust av vått grus och kryddor fyller i.
I munnen möts vi av en härlig attack med en makalöst god körsbärsfrukt och läskande syror. I övrigt återkommer mycket av doften i smaken. Tanninerna är otroligt finpulvriga och smaken helt ren och föredömligt lång. Munkänslan är fyllig men dansant, med substans som fyller ut varje vrå. Gôut!


Det här var inga dåliga grejor. Modernt rent och tillgängligt men med modest fathantering och ingen överdriven extrahering vad jag kan bedöma. 2008 Perbacco kommer dessutom att åldras med största behag, om vi mot alla odds kan hålla fingrarna borta, vill säga. 
Vietti håller vi ett öga på framgent. Maskros spöar Noshörning på teknisk knock-out!

söndag 1 juli 2012

2004 Le Tense Sassella Valtellina Superiore, Nino Negri

Här och var i bloggosfären ser vi hur förväntansfulla blickar kastas på Nebbioli från årgången 2004. Det är ju inte utan att man själv blir nyfiken. Barolo och Barbaresco får vila sig i form ännu några år, men den gamle trotjänaren från Valtellina då? Kanske den börjar röra på sig? Visserligen visade det sig i vintras att det inte är någon brådska med 2003an, men är man nyfiken i en strut så är man.








Doften slår emot oss och den är verkligen fullmatad av svala körsbär i mjuk likör, rosor, fänkål, lövhög och balsamterpentin. Härligt komplex och jättegod.
Smaken slår an med en starkt parfymerad nästan söt rödfrukt och fortsätter i ett hav av potpouri och Kungen av Danmark. Syrorna är fina, friska och långa och tanninerna är i högsta grad hanterbara. De verkar fortfarande nästan skymmas av all extrakt och fruktkropp. Eftersmaken är lång och ren och klingar av i sötmogen frukt och lakrisal.


Jag har aldrig tidigare smakat en så fyllig och fullmatad Le Tense Sassella. Det ska bli ett sant nöje att följa detta mot mognad under många år framöver. En gudomlig ingivelse gjorde att jag fyllde på rätt bra av 2004an. 2008an regerar för närvarande på landets hyllor. Den blir knappast lika bra som nollfyran, men ändå riktigt bra för det modesta priset.