Det roligaste vuxna människor kan göra tillsammans med kläderna på

Det roligaste vuxna människor kan göra tillsammans med kläderna på måste vara blindbock vid middagsbordet. Vi skramlar ihop ett gäng hopplöst förlorade entusiaster och drar igång.

Välkomstchampagnen serveras blint och charmar sällskapet med sin utvecklat mässingsgula färg. Doften är lika utvecklad och stor med fino, valnötter, mörk choklad och äpplen. Smaken är enastående med sin fortfarande helt friska syra, mineral, choklad och blommor. "Lite sälbassäng" tycker Mäster, men alla andra bara skakar på huvudet. Till pilgrims-sashimi på toast med ramslöksmajo var denna Blanc de Blancs ”Mis en cave 1983” från Diebolt-Vallois i Cramant en mycket trevlig inledning på vad som skulle komma att bli en riktigt lång kväll.

P plockade nu fram en flaska och serverade ett vin som bjöd på en härligt kryddig doft med rosor och lite skiffrig mineral. I munnen var vinet oljigt, kryddigt och blommigt, men med en stadig syra och rakryggad  mineral. Att det rörde sig om ett vin från Alsace var den församlade menigheten ense om, kanske mest med tanke på att det var just P som bjöd, och gissningarna gick mellan Gewürztraminer och Pinot Gris, men syrorna stämde inte. Att det kunde vara en Sylvaner var det dock ingen som nämnde och 2007 Sylvaner Vérité från Domaine Loew var kvällens första ögonbrynshöjare. Maffiga Sylvaner dricker i alla fall vi inte så ofta.

Så var det dags att sätta sig till bords och två vita skänktes i glasen. ”Det är samma årgång” var den enda ledtråd som serverades till vinerna. Aha, säger P, då är det 2001. Han kan sin Riesling, den gode P. 2001 Schloss Johannisberger Riesling Spätlese Trocken ”Grünlack” från Reingau upplevdes som det yngre av de två jämngamla vinerna, med sin ljusare färg, friskare frukt av päron och vita persikor och lätta petroleumtoner. I glaset bredvid kändes 2001 Riesling Mandelberg från Bott-Geyl i Alsace mera utvecklad med mängder av honung och mogna aprikoser. Båda vinerna hade friska syror och bara en svag och snyggt integrerad restsötma och båda gick lika bra till den Fläskläggs- och Foie Gras-terrin på surkålsbädd som låg på tallriken.

Sedan var det dags för fisk. En bit riktigt grov och underbart skivig ångbakad Torskrygg med Sjögräsrisotto och fräst spenat med ramslök. Till detta serverades två Chardonnayer i helt olika stil. 2002 Chassagne-Montrachet Morgeot 1er Cru från Blain-Gagnard hade en stor härligt kryddig doft av anis/fänkål, varma citroner, fat och mineral. Smaken var skönt komplex med kryddor, fat, blodgrape och bra mineraltoner. De fortfarande unga syrorna bär lätt det här vinet in i nästa decennium och jag är glad att jag köpte några 2008or på Caveau de Chassagne Montrachet i höstas. I det andra glaset var det mera Rockn’ Roll; 2003 Dutton Ranch Russian River Valley från Kistler är en veritabel orgie i smöriga popcorn och Piña Colada. Visst finns här både struktur och bra syror, men i min smak har faten här fått löpa amok alltför okontrollerat. Bourgognen funkade klockrent till maten, med risottons fetma och mineraliga havstoner.

Nu klämde vi in ett litet interludium, en gomrensare och kanske en överraskning: En Tigerbiff, alltså en tartar på kalvfilet toppad med klickar av löjrom och Crème Fraiche, samt lite klippt gräslök, allt i det här fallet lagt på en skiva pumpernickel. Till det här, kvällens kanske bästa vin; 2002 Coeur de Cuvée från Vilmart & Cie. Ett makalöst imponerande bygge, otroligt kraftfullt men samtidigt byggt med suverän precision. Klingande friska röda vinbär och ren, nästan lite krutig, mineral. Vinet är gjort på 80% Chardonnay och 20% Pinot Noir, men med tanke på kraften och frukten kunde man gott tro att proportionerna var de omvända. Det här är en av de bästa champagnerna jag druckit på mycket länge och jag ser redan fram emot nästa gång, även om det lär dröja innan den når någon form av mognad.  Till tigerbiffen gifte den sig helt fantastiskt. Löjrommens myckna umami mildrades av såväl kalvtartar som pumpernickel och crème fraiche. Rå lök dödar vilken champagne som helst, men gräslök funkade perfekt. Förmodligen middagens mest lyckade matchning mellan mat och vin.

Första kötträtten var Confiterat Ankbröst med stekt svamppolenta och tryfferad blomkålskräm. Till detta en jämförelse jag sett fram emot ett tag: 1999 Gevrey-Chambertin Les Cazetiers 1er Cru från Philippe Leclerc tillsammans med Guigals 2000 Château d’Ampuis. Les Cazetiers är helt ljuvligt utvecklad med multna löv, frisk rödsyrlig frukt, svamp och skön kaffesump. Faten är välintegrerade och de stadiga tanninerna finslipade. Château d’Ampuis, som vi drack för inte så länge sedan, hade dubbeldekanterats redan under förmiddagen men var fortfarande ungt sötfruktig med framträdande fat, råtobak och druvtypisk pepprighet. I den här kramvänliga brottningen hamnade Rhônevinet genast i parterr. Den tydliga fruktsötman och relativa svulstigheten gjorde vinet lite klumpfotat, jämfört med Bourgognens nästan aristokratiska elegans och absoluta torrhet. Både till maten och utan drog den senare det längsta strået, men särskilt till anka, blomkål och tryffel var den helgjuten.

På nästa tallrik låg det en utskuren Rådjurssadel från kid, potatis- och selleripuré, smörfrästa brysselkålshalvor och rödvinssky. Dryckesmässigt var det dags för nästa emotsedda jämförelse; 1998 Château Montrose, Saint-Estèphe  och 2000 Cuvée Charles de Batz från Dom. Berthoumieu i Madiran. Även dessa båda viner hade dubbeldekanterats under förmiddagen. Montrose visar upp en kompakt mörkt mogen svartvinbärsfrukt med alla de klassiska attributen på plats. Snyggt, klassiskt, nästan stort och med begynnande utveckling var det här riktigt bra, med fatens fina lakritston som gick väl i takt med puréns selleri. Madiranvinet å sin sida var ännu mer kompakt, ett nummer större med mera frukt, syror och fortfarande kraftiga tanniner. Med 90% Tannat och 10% Cabernet Sauvignon är det här idag en riktig slugger som nog kan bli riktigt bra när den mognat ut, när tonerna av kulspets och söt frukt lagt sig och tanninerna rundats av. Jag har provat detta tidigare, då med mer imponerande resultat, men så har såklart inte motståndet varit Château Montrose.

Vi kom till sist fram till finalen, som bestod av Rabarberkokta ingefärspäron under knäckigt mandeltäcke med klar rabarbersås och en gräddklick. Det finns väl bara en druva man med hedern i behåll kan servera till rabarber och det är Chenin Blanc, som har en skärpa i syran som inte viker ner sig mot rabarberns dito. Ikväll var det 1998 Quarts de Chaume från välrenommerade Dom. des Baumard i Loire som fick göra desserten sällskap. Doften är stor och härligt generös med toner av honung, mandel, aningens arrak, tropisk frukt och vax. I munnen råder fullständig balans. Dofterna har följt med i smaken och den balanserade sötman tillsammans med den precisa syran gifter sig riktigt bra med desserten.

Sammanfattningsvis en otroligt trevlig kväll, full med givande diskussioner tillsammans med verkligt goda, kunniga och generösa vänner runt middagsbordet.

Caveau de Chassagne Montrachet

Caveau de Chassagne Montrachet drivs sedan 1986 av familjen Rateau. Här finns en hel del olika typer av firmor representerade. Stora spelare som Girardin, Jadot och Bouchard har ett eller ett par viner i listan. En del mindre men välrennomerade firmor tar inte emot besök, utan hänvisar istället till Caveaun för provsmakning av sina viner. Personalen är kunnig. Man kan sitt sortiment och guidar mer än gärna runt bland kommuner och lägen. Tyngdpunkten ligger på området närmast Chassagne.

Vid vårt besök provade vi igenom dryga dussinet viner, främst vita men också lite röda. Ett axplock:


2008 Chassagne Montrachet 1er Cru Morgeot, Blain-Gaignard
Något knuten doft men med kraft och tyngd väntande runt hörnet. Fina mineraltoner samsas med smör, citron och friskt gräs.
Smaken är mycket frisk med massor av mineral, liljekonvalj, kaprifol, citron och smör. Faten är fina och utomordentligt väl balanserade. Som sig bör är syrorna mycket friska. Ypperligt grepp och lång smak.
Ajajaj, det här blev en av resans must have för runt 30 EUR. Jag har några 02or liggande sedan förra besöket och jag väntar otåligt på att de ska börja komma i ordning på allvar.


2009 Puligny Montrachet 1er Cru Les Champs Gain, Michel Bouzereau
Ung doft av gräs, svartvinbärsblad, gelégodis och diskret mineral
Även smaken är ung men visar upp en otroligt varm och solmogen frukt. Citronerna blir citronkarameller i botten på glaset.
Jag saknar det där distinkta greppet och med godis och gräs känns det lite banalt. Utan tvivel är det märkt av varma 2009. Gott och charmigt, men lite för mycket Sancerre för mig. H föll till föga och köpte med sig.


2006 Puligny Montrachet 1er Cru Les Folatieres, Vincent Girardin
Här domineras doften av fat, mogen citrus, lite tyngre kaprifoltoner och det klassiska våta yllet.
Smaken är även den klassisk, med fet munkänsla, anständig syra och hygglig struktur.
Genomklassisk i sin begynnande utveckling, som dessutom verkar gå snabbt. Vi saknar komplexiteten, greppet och mineraldrivet som vi vill ha på den här nivån. 06 var en utmaning.



Vi går över på rött

2009 Chassagne Montrachet 1er Cru Les Macherelles, J-M Pillot
Ung primärfruktig pinotnäsa med lite kryddor och körsbärskaramell. En svag men hårt rostad fatton som drar åt fisk.
Doften går väl igen i smaken och känns förvånansvärt enkel.
Nja, vi provade Pillots röda 2002 Morgeot precis innan vi for till Bourgogne och intrycken består, dessvärre.


2008 Chassagne Montrachet 1er Cru Clos de la Boudriotte, Dom. Ramonet
Mycket ljus färg. Doften är ett hopkok på rök, luftmadrass, jordgubbar och hallon.
Smaken är häftig av parfymerad/tvålig röd frukt, fat och kyrk-krypta, med stearinljus och allt.
Mera kul än kalas.


För mig är Caveau de Chassagne ett givet stopp på Bourgogneresan. Vi som behöver det får en fin exposé av de olika kommunernas karaktäristika och undantaget de stora firmorna lockar priserna till inköp.