Gäst hos Mäster

När Mäster bjuder in till vinprovning kollar man inte kalendern om man har tid; Man tar sig tid. Förväntningarna är alltid höga, både på vin och värdskap och varje gång blir de inte bara uppfyllda, utan överträffade. Hur gör karl’n?

Nå, den här gången bestod den lätta uppvärmningen av ett par Pouilly Fuisse; en 2004 och en 1966. Åldermannen i paret var kanske inte absolut toppform, men jämförelsen dem emellan fick i alla fall fart på diskussionerna.

Huvudnumret var fyra röda helblinda. Givetvis fullständigt prestigelöst, med Mäster själv som nogsam protokollförare över deltagarnas utlåtande. Ingen press…

Glas 1

Blekt tegelfärgat och slöjigt. Underbar doft av knäckiga jordgubbar, bazarkryddor, multna löv och sten. Smaken är full av mumifierade jordgubbar, lövhög och mineral. Syran är kvillrande frisk och tanninerna är under decennier tjusigt nerslipade till mjuk lera.

Nog pekar det mesta på Bourgogne och vi drar till med 1940-tal. Ett långskott så klart, men hos Mäster är man aldrig säker. Att gissa kommun här vore bara larvigt.

Glas 2

Moget rostrött men klart och ganska mörkt. Doften full av multnande löv, läder, mörk ålderssyrlig frukt och kolasnören. I munnen är det här vinet ett par nummer större med mörkare frukt och blyertsväss. Tanninerna är fortfarande på plats och ger fin struktur. Likaså syran är fullständigt vital och i fin balans med helheten.

Kolasnören brukar leda mig till Merlot och högra stranden i Bordeaux. Både frukt och struktur stämmer bra, så vi drar till med St.-Emilion och 1950-tal. 59or är långlivade, va?

Glas 3

Även glas 3 är föga förvånande moget rostrött, men lite ljusare i färgen än tvåan. En fullkomligt underbart fet och kryddig doft av mogen Pinot som samsas med kaffesump och välhängd vildfågel svävar ur kupan och tiden stannar för ett ögonblick. Smaken är full av bazarkryddiga jordgubbar, vilt, våta löv och sumpigt kaffe. Avslutet är en orgie i läcker mineral och porlande livlig syra. Tanninerna är kvar och bildar en fast ryggrad med mjuka konturer.

Tillbaka på jorden igen drar jag till med Bourgogne och 1950-tal. Av någon anledning preciserar jag ursprunget ytterligare till Gevrey-Chambertin, vilket skulle visa sig vara just larvigt.

Glas 4

Det sista glaset var också det mörkaste, men även detta var i högsta grad moget i färgen. Näsan fylls av mörk och sötsyrlig Cassis med snygg mocka, grafit, läder och löv. Smaken är i sammanhanget stadig och mörkt fruktig med frisk syra och kralliga tanniner. Läckra övertoner av kompostjord och kafferost kompletterar bilden.

Klockren Medoc. Så det så! Kanske St. Julien. I det här sällskapet var det detta vin som tedde sig yngst och vi hugger till på ett bra år på 70-talet. 1970?

Så var det dags för facit och vi famlar reflexmässigt efter skämskuddarna.

#1

Moulin-a-Vent Emile Chandelais, förmodligen 1950 tal.

Nämen det var kul! Långlivad Beaujoulais från favoritapellationen som har klätt ut sig till Pinot. Inte första gången jag går på grund här, och förhoppningsvis inte sista. Gammal Gamay är godis.

#2

1947 Château Balestard La Tournelle, St Emilion

Det var inte illa. Inte mitt i prick direkt, men i alla fall på tavlan.

#3

1949 Corton Tastevinage Guy Leblanc

Ja Gevrey-Chambertin var ju tokigt, men djäklar vad gott. Tyvärr uppfattade jag inte artikelnumret på Systembolaget…

#4

1947 Château Mazeyres, Pomerol

Fel sida floden och 25 år fel, men förmodligen bland de godaste från högra stranden jag provat, eftersom den var så lik en Medoc...

And the winner is...

Under den efterföljande ost-orgien hörde jag Mäster säga, på tal om årgångar, att elvorna ofta har överraskat positivt. Det var värst, tänkte jag, vad han var uppdaterad på senare årgångar. Aha, han pratar om 1911…

Bara hos Mäster.

2002 Château Giscours, Margaux

Det är inte ofta det serveras Bodeaux här hemma och klassad dito är en verklig ovanlig besökare. Giscours tillhör de slott som slirade rätt rejält i kvalitet för ett antal år sedan, men som med ambitioner och kapital försöker motivera sin position som tredje Cru. 
Druvblandingen är ungefär 55% Cabernet Sauvignon, 35% Merlot och 10% Cab Franc och Petit Verdot, alltså ganska typiskt vänstra stranden. 

Doften tväröppnar med sval Cassis, mint och kaffe. Klart modernt anslag. Men vi hittar också en tydlig ton av sten, gräs och pelargon. En rätt trevlig sniff på det hela taget. Lite mindre utvecklad än förväntat, med tanke på det svaga året.
I munnen är det mjukt och lent med ler-fina tanniner. Frukten först lite sötsyrlig och har börjat sumpa till sig ganska fint och kaffetonen lurar i det gröna gräset. Med luft och stigande temperatur börjar det dock svänga oroväckande mycket och jag tror minsann det är kallextraktionens fula tryne som tittar fram som en tydlig bläckighet. Inte helt olikt en modern Toskanare eller en annan upplevelse i lånta fjädrar.
Det är klart att ett år så svårt som 2002 erbjuder mer utmaningar än vad både producenter och konsumenter mäktar med. Det är då märkligt att läsa Parkers omdöme:

...Dense, rich, pure, concentrated, and medium-bodied, with brilliantly integrated tannin, it offers both sex appeal and power. If Bordeaux enthusiasts haven't noticed, Giscours is back on track, producing some of the best wine in the southern Medoc. The 2002 is a triumphant success.
Triumfatorisk succé, ja tjena.


2006 sålde SB dessa för 299 kr. Ganska billigt för en tredje Cru, men galet mycket för mycket för en såhär medioker upplevelse. Som sagt, det blir inte Bordeaux så ofta här hemma. Vi väntar ytterligare några år på nästa flaska, utan att förvänta oss några stordåd. 

2008 Ch. Bouscassé, Madiran

Fransk bondlurk i söndagskostym; en kärleksfullt träffande beskrivning på Brumonts lite snajdiga Madiran. Hälften grov Tannat, en fjärdedel Cabernet Sauvignon och en fjärdedel Franc för att få fason på helheten. Dessutom en rejäl runda på barriquer för att ytterligare putsa till ojämnheterna. Vi förväntar oss ett ungdomligt vin med mullrande frukt, tuggiga tanniner och syror med öppna dammluckor.

I doften möts vi av en mörk och frisk frukt, nästan saftig, med skönt örtiga drag, apelsinjuice och faktiskt en utveckling som väntar bakom nästa krök. Faten bidrar med lite kaffe, men inte alls så det stör.

Första klunken bjuder på fin mörk frukt av björnbär och mintig cassis, som är kompakt och ännu ganska knuten. En rejäl dos lakrits och en näve örter följer med. Syrorna är friska, men inte vassa eller spretiga utan balanserar snyggt den mörka frukten. Tanninerna är någotsånär nedbäddade bland björnbären och bär upp bygget snyggt, utan att ta över tillställningen. Medelfylligt och medellångt. Snyggt.

Sammanfattningsvis är det här inte alls illa. Lite i mittfåran kanske, men på det hela taget bra utväxlig på 119 pix. Sitter som en fläskläpp till biff, bea, bönor idag och många år framåt. Ett mörkt vin med en ljus framtid. Jag köper på mig några flaskor och lägger undan.

2005 Marcien Carneros, Robert Sinskey

Resultatet av Robert Sinskeys ansträngningar med Cabernet Franc i Kaliforniska Carneros imponerade på oss i höstas. Nu snubblade vi över hans 2005 Marcien, en Bordeaux-blend som sägs vara inspirerad av högra stranden. Druvsammansättningen varierar lite från år till år, men domineras alltid av druvan utan egenskaper, mera känd som Merlot. Inte ens riktigt högklassiga Pomerol, Saint-Émilion eller toskanare får oss så där i gungning. Det är väl en fråga om smak mer än något annat. Vi är inte desto mindre spända på om Marcien kan leverera en lika örtfrisk och skön upplevelse som Cabernet Francen sist.

Vi häller upp och möts av en mörkt kompakt färg. Ingen brist på solsken här inte. Nosen fylls av kopiösa mängder av mintig svartvinbärsgelé, men där bakom skymtar blyerts, lite pissig gödselstack, läder och blommig parfym. Där finns också en hel del sprit, choklad och fat.

I munnen dominerar den mörka svarta frukten och vi hittar lite toner av dammig grafit. En frisk syra möter upp och tanninerna är för all del lagom stora och föredömligt torra. Den hårda fatrosten ger oss en hel del beska och espresso.



På det hela taget är det här väl rätt OK men bedövande slickt och tråkigt. Absolut mer högra stranden än vänstra, om man alls kan jämföra det med Bordeaux. Vi som föredrar Médoc framför Pomerol alla da'r i veckan och dessutom inte är så vansinnigt svaga för syltig frukt och hårdrostade fat ska nog köpa något annat. På samma sätt som Sinskeys Cabernet Franc fick våra fördomar om Kalifornisk vulgosylt på fall, understryker Marcien de samma. Frukt, fat och full fräs.

Lundamunskänkarna provar Ridge

Ridge Vineyards är en av mina  favoriter från Kalifornien, med sin jämförelsevis lite stramare och mer lagringsvänliga stil än vad som är vanligt. I Sverige brukar deras Zinfandel-blandningar, Lytton Springs och Geyserville, röna mest uppmärksamhet och det är väl för all del välförtjänt, men det är deras Cabernet Sauvignon-dominerade viner som höjer min puls mest. När nu Munskänkarna i Lund erbjuder en genomgång av vad som är tillgängligt på den svenska marknaden är det bara att bänka sig och åka med i en snyggt upplagd halvblind provning.

Först en flight med vad som kom i släppet i höstas och sedan, på välkänt Lundamanér, lite spännande öppna tillval.

Vi börjar på den vita sidan med 2009 Ridge Estate Chardonnay och 2008 Ridge Monte Bello Chardonnay, där den förra är den helt klart lite enklare av de två. 


2009 Estate är verkligen tok-ung, med massor av primära päronestrar och billigt gelégodis. Sedan kommer hela raden av alla de tropiska frukter man kunde vänta sig; mango, ananas, aprikos, persika... Lite kokta grönsaker lurar i bakgrunden. Faten är för all del rätt tydliga men rostningen känns väldigt mild. Det smakar mer av rått torkat trä och vanilj än rostat kaffe och kalaspuffar. Frukterna och grönsakerna hänger med och där finns en hel del lakrits. Jag får intrycket av ett rätt otyglat vin som spretar och svämmar över alla bräddar, så här i sin ungdom.

2008 Monte Bello Chardonnay är kralligare doningar och fathanteringen är helt klart av det mer generösa slaget. Inte desto mindre gillar jag det här bättre, för det finns en helt annan kropp och struktur här bakom som trots sin fyllighet ger en behagligt lätt känsla. Trots den rätt tunga rosten förmår ändå lättare slingor av blommor, citrus mineral och rök att tränga fram. I munnen är det såklart fett och fint, men bra syror och en viss mineralitet gör Monte Bellon till en välmejkad skönhet med stora inre kvaliteter. Gôut! Förmodligen en av de bästa Kaliforniska Chardonnayer jag har smakat.

Det kan gott nämnas att det var ungefär lika många som föredrog Estaten som Monte Bellon.


Så över till rött och Cabbarna. 2008 Ridge Estate Cabernet Sauvignon är liksom 2009 Estate Chardonnay tok-ung och domineras av friska svarta vinbär, ackompanjerade av blåbär och aprikoser. Vi hittar också lite funk av svett, häst och en svagt jästig primär-ton. Smaken är initialt rätt och slätt saftig med vinbär och lite hårdrostat fat-espresso. Friskt gröna smaker av menthol och emser-tabletter lättar upp intrycket ytterligare. Med luft och värme ökar komplexiteten och sten och ceder tittar fram. Syrorna är långa och rena och tanninerna är klart markerade. Tok-ungt men gott och med lovande utsikter för framtiden.

I nästa glas väntar 2008 Ridge Monte Bello Cabernet Sauvignon och då gungar det till lite grand. Doften är stor och varmfruktig och öppnar med en rejäl dos tjära, beck och rök, nästan som av sur ved. Efter en stund lättar dimmorna och fruktens bråddjup blir tydlig, tillsammans med lite mintiga örter, oregano och välsvarvad blyertspenna. Smaken är stor och frisk i all sin varma fruktmognad med ett tydligt kryddigt anslag. Såväl den uppenbart rätt hårda fatrosten som de nästan tuggiga tanninerna är djupt nerbäddade i en synnerligen mogen och tjock frukt. Den långa fina syran balanserar det hela supersnajdigt och här finns stoppning så det räcker både tjugo och trettio år fram i tiden.


Sist i ordinarie flighten var det så dags för Zinfandel. Jag minns både Geyserville och Lytton Springs som förhållandevis strama viner men här var intrycket faktiskt delvis ett annat.

2009 Lytton Springs formligen sprutar ur sig primära dofter av skumbanan, päronglass och vanilj, tillsammans med mogna björnbär och zoo-tabletter. I munnen framträder en rejäl dos med svulstigt rostad ek och en varm godisfrukt med bra drag i de friska syrorna.

2009 Geyserville är också ganska ester-stinn och drar till och med lite åt Salubrinhållet. Frukten är närmast plommonsyltig med fatvanilj och gelégodis. I munnen är Geyserville dovt mullrande i sina kopiösa mängder mörk frukt. Såväl fruktsyror som tanniner framstår som mjuka och tillgängliga. Eftersmaken är anständigt lång och är överraskande och behagligt torr.

Se där, ett helt annat intryck än vad jag minns från tidigare möten. Inte alls så stramt och mineraldrivet utan mer söt-mullig fruktkompott.
Nåväl, efter ordinarie flighten kom lite äldre varianter in. Väljer man med omsorg kan Zinfandel åldras med största behag, som t. ex. här. Ridges Zins brukar också tillhöra den gruppen, så det var kul att få prova 2004or, även om åtta år inte är någon direkt aktningsvärd ålder i sammanhanget. 


2004 Gesyerville var tyvärr alltför oxiderad för att kunna bedömas rättvist. 2004 Lytton Springs däremot hade mognat som den ska och visade nu upp en stor och något utvecklad doft av asfalt, våta löv, massor av mörka bär och lakrits. Smaken är härligt torr med god sötmogen frukt och bittermandel. Tanninerna är fortfarande stadiga och syrorna friska. Jag tror att det här kan bli mera intressant om fem till tio år, sådär. I den här fasen är det faktiskt lite endimensionellt.


Kvällens sista och godaste vin var utan tvekan 1994 Monte Bello Cabernet Sauvignon. Utvecklingen har kommit en bit på väg, men vi har långt kvar till toppen. Doften är skönt stallig med varm mogen frukt, lövhög och fat. I bakgrunden svävar lite flyktiga ångor av fotogen, styrén och gummi. Smaken är stor och varm, med fint begynnande mognad i den närmast perfekta frukten. Stall, läder och kaffe rundar av och tanninerna är mer framträdande här än i 2008an, nu när frukten har lagt sig lite. Fin frisk syra balanserar upp det hela och den här 94an är en riktigt upplevelse i sig. Vansinnigt tjusigt helt enkelt. Jag blir ändå förvånad hur olik en Bordeaux jag upplever den. Jag trodde den skulle kännas mer"Fransk", men det är klart; öppet är alltid enkelt.

Kvällens bestående intryck är att Ridges båda Chardonnayer är häftiga, med extra plus till Monte Bello. Jag har blivit avvaktande skeptisk till Geyserville och Lytton Springs, på grund av den ganska syltiga framtoningen, fast lite ålder verkar rätta till det. Estate Cabben är bra och Monte Bello är rasandes jättegôut.

Andra sniffen på Bordeaux 2009

Bister är den skånska midvinterkylan; nästan tvåsiffrigt mitt på dagen! Jaja, vi är lite tunnhudade här nere i södern, men oaktat vad Nationalteatern påstod på tiden det begav sig så tycker jag att det är en mustig gryta och ett kralligt rödvin som "värmer bäst".

Till älgkalopsen provar vi det andra primörinköpet från Philipson, 2009 Château d'Agassac, Haut Médoc. Det här är ett vin som tidigare funnits på SB. Jag köpte årgång 2000 och då gick den på 239 SEK. En primeur gick 09an på 130 DKK.

Druvblandingen här är hela 50% Merlot (ovanligt mycket för västra stranden),
47% CS och 3 % CF. Alkoholhalten är behagliga 13 %. Det känns som att glasögon och mössa sitter på plats för ett åk i nypistad blå.

Några timmar i karaffen och vi kan åka.

Doften öppnar med en rejäl skopa friska svarta vinbär, lite nickel, kolasnören och rätt tydlig jord. Dovt och mörkt från förmodad hög fruktmognad och Merlot. Faten har lämnat fina kaffetoner och den tokunga frukten drar åt mint.
Smaken är frisk och domineras av fullmogna svarta vinbär och jordighet, med kaffe, vanilj, lite smörstekt svamp och friska aprikoser i släptåg. Kroppen är rund, mjuk och fyllig, men nog finns det en bra struktur bakom babyfetman. Eftersmaken är överraskande lång och klingar av snyggt.

Det här var inte alls dumt. Gott och friskt och mjukt utan att vara mjäkigt och det är mycket Médoc för pengarna. Det kan nog lagras med behag också, så vi försöker hålla oss från att nalla alltför mycket ur lådan.

Första sniffen på Bordeaux 2009

Det är slut mellan Bordeaux och mig. Obesvarad kärlek smärtar, i alla fall upplevd från mitt håll. Med smått löjliga priser för viner som bara är "bra" lägger jag hellre mina pengar i andra områden MEN visst händer det att man vänstar lite...

Grossen i danska Kokkedal krängde 2009or en primeur Gud bevars och två snabba höftskott senare var två lådor budget-Bordeaux beställlda. Den ena innehöll 12 flaskor 2009 Lamothe-Cissac Vielles Vigne och det har nu blivit dags att glänta på förlåten och ta ett första smakprov av Bordeaux 2009.

Lamothe-Cissac verkar ha funnits hos Philipson i många år och är ett av instegen i sortimentet. Vielles Vignes gör man "kun i gode årgange og udelukkende på druer fra ejendommens ældste vinstokke", vilket sägs vara "upp till" 70 år. Nåja, blandningen är i alla fall 73% Cabernet Sauvignon, 20% Merlot, 5% PV och 2% CF och vinet har legat 15 månader på bara nya fat.

Ur glaset doftar det fin mörk cassis, vanilj, kaffe och grafit. Örtiga toner av oregano och lavendel fyller ut tillsammans med en svag, och lite störande, aning av grön paprika, men den rättar nog till sig med tiden. Smaken domineras av kaffe och cassis med grafit och dova örter i bakgrunden. Syror och tanniner är rejäla och känns rätt grovt tillyxade; inte sådär väl inbäddade i frukt som man ibland upplever. Lite besk och lite väl hårt rostade fat sätter vi upp på minuskontot.

Det här är en ung kraftig sak, modernt stukad. Ingen elegant direkt och det är väl tveksamt om den kommer att åldras med behag. När jag testade 2005an av standardcuvéen i somras hade jag mina tvivel och de kvarstår med 2009an VV. Jag spikar igen lådan och testar igen om ett år eller så för att försöka se vart vindarna bär. 89 DKK för halvannat år sedan känns ändå helt OK och givetvis ska förväntningarna hållas på en nivå i paritet med priset.

2009 har ju på andra håll i Frankrike visat sig vara en årgång som väger in i tungviktsklassen och lever på kraft och tyngd, snarare är elegans och fotarbete. Utan att göra mig skyldig till alltför grova generaliseringar tycker jag nog ändå att det här smakprovet bygger vidare på den tesen.

2000 Colombier-Monpelou, Pauillac

Vi bryter Bourgogne-Bonanzan och sticker emellan med Bordeaux. När middagen blir så klassisk som kalvstek med potatis och gräddsås känns det inte mer än rätt med en lika klassisk vinmatchning. Det fick bli en Pauillac Cru Bourgeois.

Château Colombier-Monpelou dök upp på SB runt 2002, i alla fall i mitt medvetande, och då i årgång 1999. 2000 kom ett par år efter och har legat på rygg här hemma tills nu.
Bygget består av 65% Cabernet Sauvignon, 25% Merlot och 5% vardera av Cabernet Franc och Petit Verdot. Dags att prova.

Färgen är rubinröd med en svagt utvecklad tegelton i kanten. Doften är verkligen helklassisk och domineras av cassis och andra mörka och några röda bär, med sjok av blyerts, läder och småsyrligt sumpigt kaffe. Smaken är lika klassisk och uppbyggd av samma element som doften. Bra syror och avrundade, men fortfarande tydliga tanniner. Lite glest, utan stadig kärna. Inget stort men gott, fast fortfarande allt för ungt.

Här finns mer att hämta med ytterligare lagring. Frukten visar inga tecken på den bläckighet som överdriven kallmaceration tycks ge, och som andra viner har visat prov på.

Château Colombier-Monpelou 2000 kommer att mogna ut snyggt med tiden och får ligga till sig i alla fall fem år till, förmodligen mer.

La cage aux folles

Medan ankan går knaprig under grillelementet tar jag flaskan ur källarens
16 grader och häller upp 2005 Château Lamothe-Cissac.

Ur glaset stiger genast en stor och fruktig doft, med björnbär och cassis, ackompanjerad av cigarrlåda och örtiga drag av basilika. Generöst och lovande.
I munnen bjuds först frisk mörk fyllig frukt, och alldeles lagom med fina fat. Tanninerna ligger djupt inbäddade i frukten, men ger ändå bra stadga och struktur. Eftersmaken är ganska lång och klingar av i en rätt tydlig rönnbärsbeska.
Det här är en ung och fräsch tilbuds-Bordeaux med kurvorna på de rätta ställena och som rätt tempererad funkar fint med anka på grönsallad. Men i glaset med tid och värme går det tyvärr överstyr. Då ändrar frukten karaktär och blir bläckig och vass.
Jag misstänker att det döljer sig en hel del "modern teknik" i det här slottets källare och att tekniken har använts mer än vad druvmaterialet egentligen tålde.
Vinet är för all del okomplicerat gott under rätt förhållanden nu, men kommer att åldras med samma brist på behag som en drag queen i lånta fjädrar.
Philipson i Kokkedal sålde för en dansk hundring. Senare årgångar är till och från billigare.