Intryck och höjdpunkter från Alsace och Baden, Juli 2012

Det är svårt att som Rieslingfantast inte fokusera på årgångar när man besöker Alsace. Just nu var det mest 2008-2011 som var tillgängliga.
Tja, tillgängliga och tillgängliga, 2010orna var kanske inte just det. Dels var ju skörden liten så en del tior var faktiskt redan slutsålda och dels har de flesta en sådan plombskallrande syra att just tillgänglig inte är en vanligt förekommande beskrivning. Generellt skulle jag vilja karaktärisera årgångarna så här:

2008 – En fullständigt lysande årgång där Riesling skiner med fin struktur och underbara syror som nu börjar lugna ner sig från de värsta ungdomsfasonerna. Många kommer att utvecklas under flera flera år till.

2009 – Ett uppenbart varmt år, särskilt under sensommar och höst som gav skenande sockernivåer och lägre syror. Eldiga rieslingviner på 14,5% är ingen fest. Bara de allra bästa har klarat av att göra riktigt bra grejor. Kanske har kalla lägen klarat sig minst dåligt, men så här långt norrut har kalla lägen sällan riktigt bra grundmaterial.

2010 – Syra. Det räcker egentligen som beskrivning. Nej en sak till; en varning för kartig frukt. Det gäller att kroppen är tillräcklig fyllig för att vinet inte bara ska vara till att lägga in gurka i. Tålamod krävs för att lagra de bästa, men kommer att saliggöra den saktmodige. Liten skörd p.g.a. vårfrost.

2011 – Osäkert. Vasst och ungt fortfarande och nästan inga Grand Cruer fanns till försäljning. Knappast stort men heller inte dåligt. Bra, men jag fegar och garderar med kryss.

Höjdpunkterna under den korta resan var många. En producent jag aldrig missar att titta in till är Kientzler, till vänster om vägen från Bergheim till Ribeauvillé. Få producenter, om ens någon, gör Riesling som är så konsekvent och stilsäker. Stramt, stenigt och stundom stort. Gamla stockar och grannlaga hanterat. När Trimbach gör sin Cuvée Frédéric Emile på en blandning av grann-Grand Cruerna Osterberg och Geisberg vinifierar Kientzler dem var för sig och när man smakar dem båda förstår man varför. Geisberg har bl.a.  svalare och torrare nätter, brantare lutning och mera solexponering och det är helt klart skillnad på vinerna.
Kientzlers Riesling från Osterberg är alltid stram och fin, t.o.m. ett år som 2009, men deras Geisberg är närmast stor, med underbar mineral , solid struktur och rasiga syror. Särskilt ett år som 2008 då alla planeterna står rätt (druva, läge, stockar, handlag och årgång) är det få, om några, viner i Alsace som ligger lika väl i min mun som Kientzlers Riesling Grand Cru Geisberg. Pris på plats 24,50 EUR. Kientzler saknar förresten för tillfället svensk importör. Undrar hur länge.

Innan vi drog söderut påstod jag att det skulle vara enkelt att hitta hygglig Pinot Noir till vardagspris i Alsace. Väl hemkommen står det dock helt klart att det krävs mer än ett tiotal producentbesök för att lyckas med det.
Per Warfvinges lilla exposé över Alsace-pinne under Första Skånska Vinbloggarkonklaven i april visar med smärtsam tydlighet hur Per får svåra saker att verka så enkla. Nu provade vi nollåttor, nollnior och tior, med eller utan ek och från alla möjliga jordmåner, men guldkornen var få och det var inte mycket som fick följa med hem.

Det var däremot en Pinot Noir, eller rättare sagt en Spätburgunder som fullkomligt sopade banan med allt motstånd. Enjoy Wine har ju nyligen lanserat en handfull viner från Weingut Dr. Heger i Ihringen, Baden. Gott så, men jag önskar att man hade letat lite längre bort, närmare bestämt tio husnummer till nerför Bachenstrasse. Då hade man kommit till Familjen Stigler.
Herrn i huset, Andreas, var på väg ut på fälten med traktorn, men hans gamla mor ledde provningen, som till en början var en ganska butter tillställning. Efter ett tag stod det dock klart för tanten att vi främst var intresserade av torr Riesling och Spätburgunder och att Ihringer Winklerberg på Kaiserstuhl låg oss extra varmt om hjärtat. Då tinade hon upp och antalet flaskor på bordet dubblades snabbt, för att dubblas igen och igen. Hon började berätta om att just torr Riesling minsann var hennes egen favorit och var och hur hennes far hade planterat Riesling mot rådande mode. Angående Kaiserstuhl tyckte Oma Stigler att jorden ger både Riesling och Spätburgunder en sådan tydligt blommig karaktär. Många av bloggkonklavens deltagare beskrev blint den Achkarrer Schlossberg Riesling som var med i Rieslingflighten, även den från Kaiserstuhl, som just väldigt blommig.

Nå, Spätburgunder var det ja. Stigler gör över lag väldigt fin Spätburgunder, men provningens rökare i krysset var utan tvivel den 2008 Ihringen Winklerberg Spätburgunder Backöfele GG vi fick prova. Makalöst aromatisk doft, full med bazarkryddor, jasmin, rök, frisk tobak och pinotfrukt. Smaken fullmatad men ändå med fjäderlätta steg. Tydlig ryggrad men förföriskt följsam med sirlig syra. Dessutom intill perfektion kontrollerad fathantering. Klang i hornen! Hvila på årorna! Sjung Susanna!

Första skånska vinbloggarkonklaven

Meet up? Konferens? Sammankomst? Möte? Nej konklav får det bli; lagom pretentiöst och anakronistiskt. Således, första skånska vinbloggarkonklaven går av stapeln i Helsingborg, just nu faktiskt. Temat är inget annat än BYOT, Bring Your Own Tasting. Åtta tyckmyckna, mer eller mindre skånska, vinbloggare träffas, de flesta av oss för första gången IRL, för att prata vin och vinbloggande. Varför då inte passa på att prova lite vin också? Det lär bli uppemot ett femtiotal viner, så det gäller att inte slarva med uppvärmningen.

Upplägget är enklast möjliga; den som vill tar med så många viner han vill och håller en provning för oss andra på det sätt han vill. Möjligen kommer Patrik att köra italienska viner, kanske kommer Ingvar och Jörgen att ha med sig billiga viner och Pers viner kommer nog från Alsace. En fjärde deltagare tar nog med sig sina viner och att Magnus kommer att korka upp känns självklart, för att nämna några, men det är såklart rena spekulationer.

Själv kör jag ett Riesling-rally. Fyra stycken 2008or från helt olika jordar i Alsace och Baden. Riesling som är så härligt transparent för jordmånen ger verkligen fyra helt olika uttryck i de här vinerna.

2008 är i sanning ett kanonår för Alsace-Riesling. Mycket sol men inte för varmt. Hösten var stabil med undantag för ett regn som drog förbi i september, men det torkade upp innan rötan hann slå till. Resultatet är en kombination av frisk mogen frukt och underbart höga syror i viner som med lätthet klarar decennier av utveckling. Eftermiddagens övning är utan tvekan ett barnarov, men ack så gott.

Vi börjar med en laserskarp 2008 Riesling Rosacker från Familjen Mader i Hunawihr, Alsace. Maders odlar 0,7 ha av ett av mina absoluta favoritlägen i Alsace; Grand Cru Rosacker. Inte nog med att den innehåller den 1,2 ha stora Clos St Hune där Trimbach odlar druvorna till ett av de bästa vinerna jag vet, alla kategorier. Även de övriga 25 hektaren kalksten har kapacitet att föda fram material till fullständigt glimrande Riesling och Gewurztraminer. Trots att jorden är ganska kall gör det syd-sydostvända läget att det blir tillräckligt varmt för att druvorna ska mogna snyggt.

Doften är otroligt läcker med fint mogen frukt av grape och persikor. Vinet har börjat öppna sig och en härlig honungssötma förför. Mineraltonen har ett charmigt drag av gammal kyrkkrypta.
I munnen tar vinet ett rejält grepp och trots att syran står i främsta rummet finns här även en stor rund kropp. Ett otroligt torrt och fint mineraluttryck balanseras upp av en generös frukt med grape och persikor. Eftersmaken är bentorr, lång och frisk och man vill att den aldrig ska ta slut.
Merdre vad bra det här är. Precis så här vill jag ha min unga Riesling.

I glas nummer två hittar vi ett av de mest egen- och ursinniga Rieslingvinerna jag smakat. 2008 Achkarrer Schlossberg GG från Weingut Dr. Heger i Ihringen, Baden. Vinet är växt på sydsluttningen av Kaiserstuhl, en gammal vulkan, och fortfarande ligger vulkanstenen i dagen. Här stoltserar man med Tysklands högsta genomsnittstemperatur och i hela området odlar man främst Weiss-, Grau- och Spätburgunder, som man tillsammans med Chardonnay är mäkta stolta över. Jag vet inte – Chardonnay Spätlese Trocken ligger liksom inte rätt i munnen. Det gör däremot ofta deras Riesling, även om det under varma år som t.ex. 2007 helt enkelt kan bli lite för mycket kraft i Kaiserstuhl för att syran ska orka med att balansera upp det hela. Dr. Heger tillhör den absoluta toppen i området och i just Achkarrer Schlossberg var intrycket av vulkan otroligt tydligt när vi besökte dem 2010.

Den här doften tar inga fångar. Makalöst hård doft med stenrök och inget annat i förstone. Därefter tittar fin mogen gul frukt fram och en urskånsk ton av flytgödsel. Halm och så mera tät rök.
Smaken är även den rejält hård med kompakta syror. Frukten drar åt päronkärnhus, honung och halm. Mineralanslaget är nästan bedövande och eftersmaken klingar av i gul frukt med en liten mineralbeska. Lite gles i mitten men riktigt häftig.

Tredje glaset innehåller ett annat Schlossberg, nämligen 2008 Grand Cru Schlossberg från Bott-Geyl i Beblenheim. Vi är alltså tillbaka i Alsace. Jag har besökt firman två gånger och båda gångerna har mitt intryck varit att vinerna är ganska ojämna i kvaliteten. En del, för att inte säga det mesta, är sisådär, men där finns en eller annan riktig juvel. Just ojämnheten gör att jag undrar om inte Jean-Christophe Bott skulle ligga och sova om nätterna, istället för att lägga energi på att kolla månfaser och gräva ner kohorn. 

Vid senaste besöket fastnade jag för 2008 Grand Cru Schlossberg som med årgångens stadiga syra fint balanserade den mogna frukt som växt på den varma granitjorden.

Ur glaset strömmar en stor doft av varm mogen frukt och gult gelégodis. Lite cykelslang tittar fram och efter ett tag kommer en otroligt tydlig doft av kokt rimmad fläsklägg. Besynnerligt. Borde sitta som en smäck till surkålen.
Smaken är frisk, rund och fyllig, i den hustypiska något sötare stilen. Varma citroner dominerar och smaken är sådär transparent kristallklar som jag får en känsla av att bara granitjord klarar av att prestera. Syran är fortfarande stadig som en granitstod och balansen är bra. Sötman kommer att med tiden integreras snyggt. Det här är en långliggare.

Sista glaset ut kommer från Alsaces enda Grand Cru där jordmånen domineras av skiffer, Kastelberg. Mannen bakom vinet är Guy Wach på Domaine des Marronniers i Andlau. Många Rieslingviner, särskilt de som växt längre nedströms Rhen, har ju ofta en skifferton i sig. 

Här doftar det ganska försynt och finlemmat av mogen fin frukt och lite smörjoljig sten. Det här vinet är det som har klart varmast ton och citrusen drar åt clementin.
I munnen är vinet det sötaste och mjukaste av de fyra. Frukten är fint mogen av clementin, gula plommon och aprikoser. Smaken känns lite ”tung” och tankarna dras osökt till Schoenenbourg, som jag inte brukar gilla. Inte heller Kastelberg blir min favorit, men det är mer en fråga om vilken stil man föredrar. Sista flaskan får ligga länge, så får vi se vad som händer.

Summa summarum, fyra bra Riesling med fyra helt olika uttryck, trots att inget vin har växt mer än 45 km från varandra. En del ligger såklart i vinmakningen, men den huvudsakliga skillnaden är det vi kallar terroir.

Den som vill läsa mer om Alsace och dess terroir beställer lämpligen Pers underbara bok här.


P.S. Det kan inte finnas något bättre sätt att fira sitt hundrade inlägg än såhär.