lördag 28 april 2012

2010 Saperavi, Kakheti, Pheasant's Tears

En av tankarna bakom arrangemanget av den första skånska vinbloggarkonklaven den gågna helgen, var att deltagarna kunde härigenom låta sig utsättas för viner som ligger utanför de egna väl intrampade stigarna. För egen del fick jag verkligen mitt lystmäte och bloggarkollegorna lyckades verkligen ruska igång nyfikenheten på för mig nya regioner. De georgiska vinerna t.ex. har ju tidigare låtit tala om sig och de bärnstensfärgade qvervijästa, som jag inte provat förut, vidgade mina referensramar rejält. Tack för det pågar!
Den georgiska flighten innehöll också ett rött vin, likaså framställt i qvervi på traditionellt manér, och gjort på druvan Saperavi. Det här verkar vara en tuff rackare som har mycket att erbjuda.



2010 Saperavi från Pheasant's Tears, Kakheti (Östligaste Georgien) är bland de mest kompakt mörkvioletta vin jag har sett. Lite som en ung vintage port. Det är så tjockt så att glaset färgas. Här börjar alla mina varningslampor blinka och jag misstänker ett modernt kallmacererat och überextraherat vin. Men i stället väller en fantastisk doft av varm solmogen ung frukt upp ur kupan. Frukten kryddas lite av vitpeppar, björkved och mjölk, men det är den läckra mogna frukten som jag fastnar för. Den där björkvedstonen har jag hittat tidigare i portugisiska röda och mjölkigheten gör att man undrar över äppelsyrahalterna innan den malolaktiska jäsningen började. Häftigt!

I munnen är frukten oerhört mörkmogen, nästan svart och ger ett intryck av sötma av all sin mognad. Men vinet är helt torrt. Här finns väldigt mycket men väldigt mogna tanniner och syrorna är friska, utan att vara vassa. Smaken är lång och ren. Många viner med den här fruktmognaden dras ju med en alkoholstinn eldighet, men med blott 12,5% alkohol är det inga som helst problem här.

Det här vinet slog undan benen på mig. När jag söker lagringsobjekt letar jag efter ren fin naturligt extraherad frukt, gärna mycket men framförallt mogna tanniner och stadiga syror. Här fanns allt det. Min enda betänklighet är att den mogna frukten kommer att dra mot starkvin med tiden, lite som Zinfandel, men noga utvalt kan ju det också vara gott. 

På SB finns både 2007 och 2008 av samma vin. Jag beställer. Något så här spännande för runt 150 pix går inte att motstå. Pheasant's Tears är ett ungt företag, men traditionen med Saperavi och qvervi är ju gammal så det räcker, så vi snokar vidare efter äldre årgångar på andra håll.

lördag 21 april 2012

Första skånska vinbloggarkonklaven


Meet up? Konferens? Sammankomst? Möte? Nej konklav får det bli; lagom pretentiöst och anakronistiskt. Således, första skånska vinbloggarkonklaven går av stapeln i Helsingborg, just nu faktiskt. Temat är inget annat än BYOT, Bring Your Own Tasting. Åtta tyckmyckna, mer eller mindre skånska, vinbloggare träffas, de flesta av oss för första gången IRL, för att prata vin och vinbloggande. Varför då inte passa på att prova lite vin också? Det lär bli uppemot ett femtiotal viner, så det gäller att inte slarva med uppvärmningen.

Upplägget är enklast möjliga; den som vill tar med så många viner han vill och håller en provning för oss andra på det sätt han vill. Möjligen kommer Patrik att köra italienska viner, kanske kommer Ingvar och Jörgen att ha med sig billiga viner och Pers viner kommer nog från Alsace. En fjärde deltagare tar nog med sig sina viner och att Magnus kommer att korka upp känns självklart, för att nämna några, men det är såklart rena spekulationer.

Själv kör jag ett Riesling-rally. Fyra stycken 2008or från helt olika jordar i Alsace och Baden. Riesling som är så härligt transparent för jordmånen ger verkligen fyra helt olika uttryck i de här vinerna.

2008 är i sanning ett kanonår för Alsace-Riesling. Mycket sol men inte för varmt. Hösten var stabil med undantag för ett regn som drog förbi i september, men det torkade upp innan rötan hann slå till. Resultatet är en kombination av frisk mogen frukt och underbart höga syror i viner som med lätthet klarar decennier av utveckling. Eftermiddagens övning är utan tvekan ett barnarov, men ack så gott.

Vi börjar med en laserskarp 2008 Riesling Rosacker från Familjen Mader i Hunawihr, Alsace. Maders odlar 0,7 ha av ett av mina absoluta favoritlägen i Alsace; Grand Cru Rosacker. Inte nog med att den innehåller den 1,2 ha stora Clos St Hune där Trimbach odlar druvorna till ett av de bästa vinerna jag vet, alla kategorier. Även de övriga 25 hektaren kalksten har kapacitet att föda fram material till fullständigt glimrande Riesling och Gewurztraminer. Trots att jorden är ganska kall gör det syd-sydostvända läget att det blir tillräckligt varmt för att druvorna ska mogna snyggt.


Doften är otroligt läcker med fint mogen frukt av grape och persikor. Vinet har börjat öppna sig och en härlig honungssötma förför. Mineraltonen har ett charmigt drag av gammal kyrkkrypta.
I munnen tar vinet ett rejält grepp och trots att syran står i främsta rummet finns här även en stor rund kropp. Ett otroligt torrt och fint mineraluttryck balanseras upp av en generös frukt med grape och persikor. Eftersmaken är bentorr, lång och frisk och man vill att den aldrig ska ta slut.
Merdre vad bra det här är. Precis så här vill jag ha min unga Riesling.


I glas nummer två hittar vi ett av de mest egen- och ursinniga Rieslingvinerna jag smakat. 2008 Achkarrer Schlossberg GG från Weingut Dr. Heger i Ihringen, Baden. Vinet är växt på sydsluttningen av Kaiserstuhl, en gammal vulkan, och fortfarande ligger vulkanstenen i dagen. Här stoltserar man med Tysklands högsta genomsnittstemperatur och i hela området odlar man främst Weiss-, Grau- och Spätburgunder, som man tillsammans med Chardonnay är mäkta stolta över. Jag vet inte – Chardonnay Spätlese Trocken ligger liksom inte rätt i munnen. Det gör däremot ofta deras Riesling, även om det under varma år som t.ex. 2007 helt enkelt kan bli lite för mycket kraft i Kaiserstuhl för att syran ska orka med att balansera upp det hela. Dr. Heger tillhör den absoluta toppen i området och i just Achkarrer Schlossberg var intrycket av vulkan otroligt tydligt när vi besökte dem 2010.




Den här doften tar inga fångar. Makalöst hård doft med stenrök och inget annat i förstone. Därefter tittar fin mogen gul frukt fram och en urskånsk ton av flytgödsel. Halm och så mera tät rök.
Smaken är även den rejält hård med kompakta syror. Frukten drar åt päronkärnhus, honung och halm. Mineralanslaget är nästan bedövande och eftersmaken klingar av i gul frukt med en liten mineralbeska. Lite gles i mitten men riktigt häftig.



Tredje glaset innehåller ett annat Schlossberg, nämligen 2008 Grand Cru Schlossberg från Bott-Geyl i Beblenheim. Vi är alltså tillbaka i Alsace. Jag har besökt firman två gånger och båda gångerna har mitt intryck varit att vinerna är ganska ojämna i kvaliteten. En del, för att inte säga det mesta, är sisådär, men där finns en eller annan riktig juvel. Just ojämnheten gör att jag undrar om inte Jean-Christophe Bott skulle ligga och sova om nätterna, istället för att lägga energi på att kolla månfaser och gräva ner kohorn. 

Vid senaste besöket fastnade jag för 2008 Grand Cru Schlossberg som med årgångens stadiga syra fint balanserade den mogna frukt som växt på den varma granitjorden.




Ur glaset strömmar en stor doft av varm mogen frukt och gult gelégodis. Lite cykelslang tittar fram och efter ett tag kommer en otroligt tydlig doft av kokt rimmad fläsklägg. Besynnerligt. Borde sitta som en smäck till surkålen.
Smaken är frisk, rund och fyllig, i den hustypiska något sötare stilen. Varma citroner dominerar och smaken är sådär transparent kristallklar som jag får en känsla av att bara granitjord klarar av att prestera. Syran är fortfarande stadig som en granitstod och balansen är bra. Sötman kommer att med tiden integreras snyggt. Det här är en långliggare.


Sista glaset ut kommer från Alsaces enda Grand Cru där jordmånen domineras av skiffer, Kastelberg. Mannen bakom vinet är Guy Wach på Domaine des Marronniers i Andlau. Många Rieslingviner, särskilt de som växt längre nedströms Rhen, har ju ofta en skifferton i sig. 



Här doftar det ganska försynt och finlemmat av mogen fin frukt och lite smörjoljig sten. Det här vinet är det som har klart varmast ton och citrusen drar åt clementin.
I munnen är vinet det sötaste och mjukaste av de fyra. Frukten är fint mogen av clementin, gula plommon och aprikoser. Smaken känns lite ”tung” och tankarna dras osökt till Schoenenbourg, som jag inte brukar gilla. Inte heller Kastelberg blir min favorit, men det är mer en fråga om vilken stil man föredrar. Sista flaskan får ligga länge, så får vi se vad som händer.

Summa summarum, fyra bra Riesling med fyra helt olika uttryck, trots att inget vin har växt mer än 45 km från varandra. En del ligger såklart i vinmakningen, men den huvudsakliga skillnaden är det vi kallar terroir.

Den som vill läsa mer om Alsace och dess terroir beställer lämpligen Pers underbara bok här.


P.S. Det kan inte finnas något bättre sätt att fira sitt hundrade inlägg än såhär.

fredag 20 april 2012

2009 Bourgogne, Hudelot-Noellat


2009 blir nog inte min favoritårgång för röda Bourgogner men när det pingar till på skärmen av en enkel bonna-Bourgogne som verkar intressant och insatsen bara är 159 spänn låser vi på målet och trycker av en beställning.





Hudelot-Noellats 2009 Bourgogne spritter kärnfrisk ur glaset med en go’ mix av rödsirliga bär, bazarkryddor och stenig mineral. Bara en nypa fat och alldeles alldeles ren frukt, som är underbart frisk och klar.
I munnen är det sådär porlande friskt och livsfarligt klunkbart. Frukten är överraskande härligt sval och fräsch; inte på något sätt märkt av det ganska varma året. Fina kryddiga drag av muskot, nejlika och kanel, med rena fat långt i bakgrunden. Tanninerna samsas bra med syrorna och bygger upp en hygglig struktur.

Med tid och luft utvecklas vinet ytterligare så några års lagring hade nog inte skadat, men tyvärr; resterande flaskor blir inte långlivade här hemma.

Jättegôut, rent och med en skön drickglädje. Slut på SB, men vi hoppas att Theis Vine skickar ett par pallar till över sundet och behåller de svenska priserna.

Det har sagts förut, både här och där att 2009 nog inte är så tokigt för enklare röda Bourgogner. Hudelot-Noellat håller vi ett öga på hädanefter och tackar FV för tipset.

onsdag 18 april 2012

2010 Saint-Romain, Louis Max

En vit lågprisbourgogne från en lågstatusappellation och den lovande årgången 2010 flyger in lite sådär under radarn i aprilsläppet. Lamporna för köp lyser gult, så vi hugger en flaska på prov.




Glaset lyser lätt ljusgult när vi hällt upp och en ganska stor och yppig doft av gröna nässlor och fina fat skjuter ut sig. I bakhasorna kommer en skön blandning av smör, halm och mineral. Okomplicerat och gott.
I munnen är det först friskt och mjukt läskande med citrus, smör, porlande mineraler och brödskorpa. Dessvärre känns faten ett par nummer större efter ett tag och lite dovare toner av kola och lakrits växer i munnen.

På det hela taget ett ganska gott vin men som nu är lite glest och spretigt och som nog saknar substans för den lagring som skulle behövas för att smälta ihop de olika komponenterna. För runt dessa 149 spänn på Bosses finns det roligare köp. Lägg till exempel till en tia och landa här, fritt från fat.

lördag 14 april 2012

2005 Le Fief de Grenouilles, Chablis Grand Cru, La Chablisienne

Vårens monumentala ankomst till Côtes-du-Rååån firar vi med att gå all in, med gäddqueneller, beurre blanc, fräst spenat med ramslök och La Chablisiennes flaggskepps, Château Grenouille, andravin, Le Fief de Grenouilles från den lysande årgången 2005, på halvflaska.



En underbar doft av smör, det omisskännliga våta yllet, kalkslamma och muskot får näsvingarna att formligen vibrera. Kanelkryddiga fat, söta jordgubbar och en tung ton av tallbarr kompletterar bilden.

Smaken är stor och härligt smörigt fet med frisk blodgrape, finfina fat och kalk-rök. Muskotnöten tittar fram igen och syrorna känns nästan bitigt steniga. Lite örter fräschar upp ytterligare och får sällskap av en svag beska i efterskalven.

Mäklarnas mantra, läget, läget och läget, räcker ju inte om man vill göra riktigt bra viner. Förutom just läget ska ju också t.ex. rutorna "gamla stockar" (nåja, 35 år här) och "årgång" kunna kryssas i. Här är det kryss överallt.

P.S. Sparrisen är på väg upp.

söndag 8 april 2012

2010 Fiano di Avolino, Terredora

Tidigt i höstas imponerades vi av Terredoras 2009 Fiano di Avolino. Nu är vi sugna på att undersöka hur 2010an står sig. En stark kandidat till sommarens vardagsvin är det som nu ska upp till bevis.




Doften bjuder näsan på en riktig rundsmörjning med varm frukt och varm jordig mineral. Citrus, mandel, nässlor och en stram tutti-frutti kommer slag i slag. Avslutningen är svagt svagt jästig och svansen dryper av honung.

Smaken är stor med mycket frisk och fint mogen citrusfrukt, vanilj, nässlor och fläder. Med bara något stigande temperatur drar frukten iväg åt en svag eldighet, så in i kylen igen. Den oljiga kroppen balanseras av den riktigt långa syran och allt landar på fötterna med en fint matdriven beska. Kritiken riktar in sig på det faktum att vinet är lite blekt i mellanregistret och att det inte tål någon högre temperatur, utan att kantra.

Nja, visst var det gott, men inte så gott så att vi inte letar vidare efter något friskare till sommaren. Om någon enstaka flaska slinker ner i korgen må väl det vara hänt. För 89 pix är det inte alls illa, med ett kylskåp i närheten.

fredag 6 april 2012

2010 Santorino Assyrtiko

Det här är lite läskigt. Gôut har bestämt sig för att doppa tån i vattnet utanför komfortzonerna Frankrike, och i viss mån Italien, Tyskland och USA. En 2010 Santorini Assyrtiko utlöste av någon anledning inköpsreflexen.





Vi häller upp till laxfärsbiffar med gurksallad och finner följande:

Doften av en mycket varm, på gränsen till lätt oxiderad frukt. Starkt anslag av mineral och krut, av ett ganska tungt slag. Lite gråpäron, eldigt och en aning orent.

I munnen är den varma oljiga päronfrukten påtaglig och syran besvärande låg. Mineralen drar år jord och päronen vinglar till åt stötta aprikoser.

Nä, vi drar tillbaka tån snabbt som ögat och väntar tills äventyrslusten övermannar oss igen.

tisdag 3 april 2012

2008 Chablis Grand Cru med La Chablisienne hos Lundamunskänkarna

Rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor. Så måste Lundamunskänkarnas styrelse resonerat när de kontaktade Chablis kooperativ La Chablisienne och deras karismatiske Hervé Tucki med det modesta förslaget att ge sig på en provning av alla deras sex Grand Cruer parallellt. Så blev det och Stora Salen på Grand Hotel i Lund fylldes av vinvänner och deras förväntan.


Ah, vi knycker en bild på Vaudésir av La Chablisienne.


La Chablisienne har lägen i sex av Chablis sju Grand Cruer, inklusive Château Grenouilles. Bara Valmur saknas. Provningen drog igång direkt på Grand Cru-nivå det hade nog varit på sin plats att värma upp med ett enklara vin, för att undvika den fartblindhet man så lätt drabbas av i det här läget. Nåväl, kvällens intryck låter sig sammanfattas såhär:


2008 Bougros Chablis Grand Cru
Läckert kryddig och parfymerad doft av Old Spice, frukt, flinta och fat. En skum nyans av kokt ägg för tankarna till debatten om svavelnivåer.
Smaken är ändå frisk och fin, med kryddiga örter och stensöta. Såväl syra som mineral är rejält tilltagna, som sig bör. Eftersmaken har ändå en svagt unken biton. Samma fenomen som i doften.
Visst är det här bra, men man får ändå vissa betänkligheter kring just svavelnivåerna.


2008 Blanchot Chablis Grand Cru
Här är doften varmare med apelsin och plommon i frukten. Parfymen är densamma som i Bougros och ganska honungsmättad. 
I munnen känns det rent och fint med varm citrus, friskt hö, gula russin och massor av mineral. 
Blanchot känns ett halvt nummer större än Bougros.


2008 Vaudésir Chablis Grand Cru
Varma Vaudésir har en annan sorts kryddighet som drar mer åt muskotnöt, nejlika och kryddpeppar.Varma citroner och rökiga stenar är på plats.
Det smakar av lätta flyktiga kryddor och torr frukt. Ganska benigt intryck med en ton av gula russin. 


2009 Les Clos Chablis Grand Cru
Det här stack ut rejält, genom ett tydligt uttryck av årgången. Mycket rikare, men utan 2008s skärpa och distinkta precision. Riktigt rökigt, som Les Clos brukar vara, med clementiner och grape i frukten.
Maffigt i munnen med mycket av allt, utom exakt skärpa. Det är givetvis varken klumpigt eller jolmigt, men i det här sällskapet ter det sig allt lite låghalt. Nämnde jag gula russin?


2008 Les Preuses Chablis Grand Cru
Oh, vilken doft! Renrasig med underbar kalkslamma, fräscha citroner, flintarök och parfymerat doftblock. En liten läcker aning av vaniljsöt sockerdricka hittar upp ur glaset också. 
Smaken är frisk, 100% ren och i sammanhanget fyllig. Lite lakrits och örter och riktigt bitiga syror med ett underbart grepp. Helt strålande, men ingen mening att öppna det här på 10 år till. Störst av de stora ikväll.


2008 Château Grenouilles Chablis Grand Cru
Här är doften stor, varm och blommig som en gammal ingift faster. Mineralen skuggas lite av de myckna faten och vi hittar en ton av kokt sparris och så de gula russinen.
Även smaken är stor och varm. Frukten drar mer åt godis och faten bidrar med vanilj, kaffe och kola. 
Visst är det här bra, men inte riktigt Chablis för mig. Som vit Bourgogne generellt betraktat är det bra och inte dyrt, trots sina 45-50 EUR på plats i höstas, om jag minns rätt.


1997 Château Grenouilles Chablis Grand Cru
Det är inte helt lätt att skilja denna 97a från 08an enbart på färgen. Väldigt ljust för ett 15 år gammalt vin. Man undrar...
Doften har i alla fall utvecklats och typiskt vått ylle samsas med citrus, våta stenar, kaffe och nivea.
I munnen är vinet fett och fint med smör, apelsin, ylle och flinta. 
Sådär ja, efter 15 år på rygg är vi tillbaka till Chablis igen. Tydligare för sitt nordliga ursprung än 2008an.




En imponerande samling viner. Låt oss då bara slå fast följande:
  • 2008 är en rackarns kanonårgång för oss flagellanter som gillar syra, sten och annat smärtsamt. Helt lysande med en lång och lovande framtid.
  • I nästan samtliga viner fanns en svag ton av gula russin, särskilt i eftersmaken. Gula russin är gula, främst på grund av att de skyddas från oxidation genom tillsats av svavel. Jag hade önskat att La Chablisienne, som har sådana här rara ärter i sin portfölj, hade tagit lite mer intryck av den debatt om svavelnivåer som förs.
  • Det är å andra sidan klart att svavel behövs för en producent i den här storleken. När vinerna ska köras, skeppas och flygas kors och tvärs över alla bebodda kontinenter gäller det såklart att vidta sina mått och steg, så att Nick i Brisbane inte får gamla äppelskrutt i sin Les Clos. Men nog hade man kunnat vara lite mer återhållsam.
  • Hervé Tucki pratade mycket om mineralens betydelse för vin i allmänhet och för Chablis i synnerhet. Han beklagade det faktum att alla producenter i världen nu för tiden pratar om sina vingårdars mineral  och på så sätt urvattnar begreppet. I nästa andetag pratade han om att "80% av resultatet har uppnåtts vid skörden. Resten av arbetet går ut på att lägga sig i så lite som möjligt." Mja, det har vi väl också hört från de flesta andra idag?
  • La Chablisienne är utan tvivel ett mycket bra kooperativ och deras toppviner som här i en toppårgång är mycket mycket bra och helt klart rimligt prissatta. 

söndag 1 april 2012

2000 Les Meysonnieres Crozes-Hermitage, Chapoutier

Våren verkar ha ångrat sig och vädret bjuder in till mustig Coq au vin på tallriken och något rött och värmande i glasen. Vi häller upp en 2000 Crozes-Hermitage från välkända och hyllade firman Chapoutier.



Doften är sådär läcker med söt mogen mörkröd frukt och en så förförande tjusig parfym att man nästan glömmer bort att smaka. Vita blommor, syrén och eneträ röjer vinets ursprung och åldern bidrar med en pust av skogsfrisk lövhög. Svaga stråk av kaffe och kakao gör att vi misstänker en rätt så generös fathantering för denna 2000.
Med vinet i munnen njuter vi i fulla drag av den friska mogna frukten och den oerhört balanserade strukturen. Fylligt och friskt med sammetslen struktur. Faten börjar gå över mer åt kaffesump och det typiska rökta fläsket tittar fram. Tanninerna är nu fina och torra, syran pigg och hela avslutet är en uppenbarelse av finlemmad lätthet.

Les Meysonnieres är ett steg upp, med lite äldre stockar än Chapoutiers bas-Crozes, Le Petite Ruche, som har funnits till och från på SB i "alla tider". 2001an provade vi här. Chapoutier var tidigt ute med ekologisk odling och redan denna 2000 har ECO-CERT på etiketten. Likaså sker såväl jäsning som lagring enbart i cementkar idag, men jag vågar nog påstå att det var fat inblandade i processen för tolv år sedan.

Vi är helnöjda med kvällens vinupplevelse. Vinet är nu i en underbar drickfas, och resterande flaskor kommer snart att möta sitt öde. För att tala med Tango Räv: Smaskens, om man säger...

När det begav sig, i det här fallet 2003, köpte vi flaskorna på plats för 10 EUR. Sedan dess har det verkligen växt till sig och vilat sig i form. Det här är ett lysande exempel på varför jag gillar att lagra vin.