Voerzios Barolo La Serra har vi provat i olika årgångar och den modernt fatade stilen har haft varierad framgång i de olika årgångarna. Dolcetton har inte sett fat, varken stora eller små, utan tillbringat en tid på ståltank innan buteljering.
Vi häller upp ett ungt blårött vin, sticker näsan i glaset och drar in en ung saftig doft av blåbär och körsbär, med fruktig tobak och choklad i basgången.
Smaken är friskt ung med ett saftigt uttryck och bären från doften kommer tillbaka. Syrorna porlar på bra men de få tanniner vi hittar känns rätt gröna och efter ett tag känns frukten ganska bläckigt kallextraherad.
Det här levererar väl ungefär var man kan vänta sig av en standard-Dolcetto. Friskt och matvänligt utan åthävor. En del påstår att det skulle vinna på lagring några år, men det tror jag inte alls på. Här gäller det istället att suga i sig vad man kan av ungdomlig saftighet och fräschör.
En större invändning är priset. Med sin prislapp på 129 spänn hamnar Voerzios Dolcetto på avbytarbänken, till förmån för t.ex. Terre Neres 2010 Etna Rosso eller 2008 Le Tense Sassella, som båda spelar brallorna av bänkvärmaren i klassen "lätta matdrivna italienare".
Nej, det är långt från ALL dolcetto som vinner på lagring. Den här gör man säkert rätt i att sörpla subito. Och 129:- är en tuff prisklass för vardagsitalienare, som du säger. För i stort sett samma pengar kan man ju dessutom bli ägare till dolcetto som kan/bör lagras: G.Rinaldi, B.Mascarello, Cappellano et al.
SvaraRadera/Patrik