2007 & 2008 Saperavi, Pheasant's tears

Ett av de bestående minnena från konklaven i april är de Georgiska qvervi-vinerna som Billigt Vins Jörgen dukade upp. De vita var alltifrån goda och mycket intressanta å ena sidan till å andra sidan en smått bisarr upplevelse, där man först undrade om det verkligen var en qvervi vars innehåll man buteljerat, eller om man möjligen hade tagit fel och istället tömt septitanken. "Blod, piss och spya" sammanfattade någon frankt, även om de värsta tonerna, de som fick näshåren att lossna, vädrades ut ganska snabbt. Jörgen berättade att trots vinets lite "egna" smakprofil passade det utmärkt till en riktigt salt lokal ost som han hade undfägnats i ett Georgiskt kloster. Kanske inte det bredaste användningsområdet, men som sagt ett bestående minne.

Mera mittåt i flodfåran var flightens enda röda, 2010 Saperavi från Pheasant's tears, som med sin underbart mogna frukt och maffiga struktur gjorde mig vansinnigt nyfiken på dess lagringspotential. För att undersöka saken beställer vi de äldsta flaskorna som finns att tillgå, d.v.s 2007 och 2008. Kanske kan de ge åtminstone en fingervisning om huruvida stordåd kan väntas runt kröken.

2008 Saperavi uppvisar en imponerande svärta. Det är fortfarande ganska blå-lila i kanten, med en härlig lyster.

Nosen fylls av mörk, saftig blåbärsfunk och lätt svettig ostkant. "Stallighet" räcker inte riktigt till här. Det handlar snarare om alldeles nylyft svans och ångande lämningar.

Smaken är saftigt blåbärsfruktig med ganska mjuk syra, gödsel och fruktig råtobak. Strukturen ter sig rätt märklig, då vinet liksom bara smälter undan och försvinner. Stoppar man en maräng i munnen och dricker hett kaffe så kommer man nära upplevelsen.

Storebror från 2007 har möjligen fått en lite mer utvecklad färgnyans, men nog är det fortfarande mest lila. Doften är mullrande mörkfruktig med katrinplommon och lite löv. Ostkanterna är här beströdda med grillkrydda och blandas med sprød svaer, rök, bananskal och lera i den funkiga hästsvansen. Munnen möter en mjuk omfamning av mogen och varm fin svart frukt. Funkig och mörk som en svettklibbig tropisk natt med väldigt mjuka syror och torra tanniner i eftersmaken. Kanske lite tunt och platt mellanregister, men för övrigt inte oävet.

Ja det här var också en häftig upplevelse. Viner som är lika naturliga som en orakad armhåla. Vad man sedan föredrar är en smaksak.

Inte så att jag köper lådvis av den ena eller andra årgången för att stoppa längst ner i vinförrådet men framförallt 2010an kan jag tänka mig att köpa igen. Vill man sommaren 2012 ha ett grillvin med ordentligt mullrig frukt, mjuka syror och tanniner milda nog för att komma väl överens med peppar, grillyta och honey hickory glaze, skulle jag säga att man i Pheasant’s Tears Saperavi hittar vad man söker.
Letar man efter duktig funk, look no further.