2000 Chateau d'Ampuis, Guigal

Jag kan inte undvika att ha höga förväntningar när skruven tränger ner i korken på ett sån't här vin. När jag provade det senast, för knappt två år sedan, kändes det som att det var på väg ut ur tunneln, men inte fritt och förlöst trots flera timmar i karaffen. Nu är det dags för ett återseende.

Doften är stor och komplex med mängder av mörk sötmogen frukt, vanilj, violer, aprikos och lakrits. Fortfarande fräscht och fruktdominerat i sin framtoning. Inga tydliga ålderstecken i doften och inga direkt tydliga Syrah-markörer heller faktiskt.
I munnen är det den fina mogna frukten som dominerar tillsammans med vaniljen och aningens tobak. Tanninerna är vad jag skulle kalla finfina, syran frisk, men inte på något sätt vass eller snipig. I eftersmaken dyker Syrah-karaktären till sist upp och allt klingar av i ett mjukt dovt "umpf".

Framtiden är inte riktigt här än, kan man säga. Jag vill ge resterande flaskor mer tid för att blomma ut.

Visst är det här gott, rent av gôut faktiskt. Inte desto mindre får jag intrycket av att det är ett vin som är i högre grad "makat" än "odlat". Jag får lite samma känsla som hos Leclerc i Gevrey Chambertin i höstas. (Hmm, jag ser en framtida intressant duell) Bra och kralligt grundmaterial som kryddas upp rejält med skicklig fathantering. Det är inte så att det smakar rostad ek, men fathanteringen har absolut lämnat kraftiga avtryck. Man liksom ser skuggan mer än själva faten. Gillar man stilen är det alldeles rasandes tjusigt och visst är det svårt att inte bli förförd.

Av någon anledning slumpade Philipson ut det här för ett par år sedan för motsvarande 420 SEK. 2000 är ju inte den bästa årgången i Côte Rôtie, men ändå.

Jag kan inte låta bli att undra om Guigal gör bedömningen att varumärket är starkt nog och därmed behåller sin stil eller om man anpassar sig till trenden mot naturligare viner med lite mindre påverkan av faten.