2004 La Delitia Recioto della Valpolicella Classico

Jag minns när det hände. Mäster hade ordnat ännu en av sina makalösa provningar och jag svävade hemåt i höstnatten med smaken kvar i munnen av en Recioto 1972a och hade sett ljuset. Det var senhösten 2006.

I min bok vinner dessa norditalienska orättvist förbisedda giganter över mogen högklassig Vintage Port varje dag i veckan. Recioton har allt som Vintage Port har i termer av djup, komplexitet, utvecklingspotential, giftastycke med ädelost, etc. Däremot lider de varken av Portens rödsprit eller den för min stackars ömma gom, alltför höga alkoholhalten.

När nu ostsuget satte in igen drog vi korken ur en halvflaska av Righettis 2004 Delitia Recioto della Valpolicella Classico. Det här är en långkörare på SB och att döma ut dess potential med ett "vinner inte på lagring" måste vara ett av de grövsta tjänstefelen man lyckas prestera på Apoteket Röda näsan, alla kategorier.

Nåväl, när vi nu muttrat klart är det kanske dags att istället ägna oss åt vad som faktiskt finns i glaset. Färgen är tjockt rubinröd. Doften domineras av en sötkärv druvighet, full av körsbär, fuktig råtobak och fin fänkålskrydda. Smaken är fortfarande ung och druvig, med samma råtobak som i näsan. Fänkålen har fått sällskap av anis och kummin och minsann ligger där inte en Brie de Meaux och svettas lite. Det är lagom sött, syran är pigg och ger bra balans och de fina tanninerna finns där och utgör stommen i strukturen. En aning kort i rocken är det nog trots allt om sanningen ska fram. Smaken försvinner lite för fort, men djäklar var det lirar till osten.

Det här är jättebra i all sin ungdom. Den stora nackdelen är att det fortfarande är många år kvar till full utveckling. 2004 är den äldsta årgången jag har, men flera andra ligger och väntar på sin tur. För ynka 99 SEK för 2010an på praktiska halvflaskor finns det inga ursäkter. Det är bara att bunkra upp.