Utbudet var såklart inte det bästa, men jag valde några från favoritappellationen Moulin-à-Vent 2010, helt på måfå för ca 6 EUR styck. Hur fel kan det bli? Jag menar skulle de vara för vrånga som unga kan man ju alltid chansa och lägga undan dem. De sjuttio- och till och med femtiotalare jag har druckit har varit otroligt bra. Funkar inte lagring heller kan det i alla fall bli hygglig sås.
Baronne du Chatelard Moulin-à-Vent 2010 formligen spritter ur glaset. Det här är ett ymnighetshorn fyllt med mogna blåbär, jordgubbar, björnbär och svarta bigarråer. Lite rökig sten stramar upp, en tjusig marsipan-ton kryddar och förföriska blommor parfymerar det hela. Smaken är sådär löjligt friskt läskande och sötmogen av doftens mörka bär. Svag mandelmassa, citronskal och en mild svartpeppar gör det hela så snyggt, så snyggt.
Här snackar vi inte drickbarhet utan klunkbarhet; och stora klunkar dessutom. Läskande, förföriskt och helt omöjligt att ens tänka sig att lägga undan resterande flaskor för långlagring.
En helt ovetenskaplig och fullständigt hemmasnickrad teori är att det kan vara värt att testa seriösa men "opretentiösa" producenter, som inte har lagt så mycket pengar på nya fat. Med inga eller gamla fat som inte skymmer den frukt som 2010 varsamt fött fram kan det bli störtsköna drickupplevelser för en liten peng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar