80% Syrah och 20% Grenache som växt på 250 m höjd i Côte du Ventoux. Därefter tre veckors maceration efterföljt av ett år på fat, varav knappt hälften var nya.
Ur flaskan häller vi ett riktigt tjockt och tätt blårött vin. Näsan hittar en kompakt ung och mycket varmväxt Syrah-frukt. Mörk mullrig frukt, mulliga fat och en mättad maltig ton av svagdricka. I munnen möter oss en mjuk attack med kompakt mörk och mjuk frukt som samsas med en rejäl skopa vanilj. Men bakom allt lull lull tittar faktiskt en riktigt bra struktur fram. Syror och tanniner finns där, även om de är djupt nerbäddade i de mjukaste bolster. Längden är det heller inget fel på.
Det här är början på Ödessymfonin och Ode till Glädjen, fast samtidigt. Balans och nyans är kanske inte de starka korten just nu, men att avfärda det som rent fjäsk-fläsk är inte helt rättvist. När väl det här vinet har gått in i och ut ur Syrah-tunneln kan det nog bli riktigt intressant, men dit är det många år. Om man ska följa Philipsons uppmaning att "prøv gerne at blindsmage den op mod en stor Hermitage" måste man vara helt inimakalöst smakblind för att missa. Ställer man 2009 Le Quintessence mot en svartmuskig Aussie istället hade i alla fall jag haft det svårare.
Hej, Quintessence är väl oftast ingen "elegant" precis - utan mer Aussie-liknande kraft-Syrah, men gott om man gillar den stilen. Vi drack både 2006 o 2007 under våren - och båda har utvecklats en del. Så ett par år på rygg är av godo. Priset hos Philipson är inte att klaga på! MVH - Vintresserad
SvaraRaderaDet här med lagringshorisonter är ju alltid en fråga om tycke och smak. Jag vill ge 09:an en tio femton år sådär. Med så mycket välstrukturerad stoppning som finns där bakom tror jag att det kan bli riktigt bra när fat och sötma har kommit till ro.
SvaraRadera