2003 Barolo La Serra, Voerzio

Ska vi äta kons svans?! utropar sexåringarna halvt förfärat, halvt förtjust. Jodå, har den nu bräserat halva dagen i rödvin och kryddor passar det väl bra att äta den, med mustig skysås och potatispluttar. Till det vill vi ha något kralligt och Voerzios 2003 Barolo La Serra borde vara bland det maffigaste vi har som vi samtidigt är rätt sugna att ta tempen på. Vi provade 2000 för en tid sedan och var väl inte sådär euforiska direkt. Kanske levererade heta 2003 en frukt som kan matcha Voerzios yviga fathantering? Vi får väl se...

Vi häller upp och konstaterar att det ser mörkt ut. Det gör det verkligen, med en svagt utvecklad nyans.
Doften rivstartar med friska och mörka, nästan svarta, mosade bär. Frukten är tydligt varm och faten är, ska vi säga framträdande? Där bakom finns dock en hel del dammigt grus, torkade rosor, kamomill och pomerans.
Den kraftiga smaken domineras av samma svartmuskiga frukt, med  något saftiga drag. Kaffe och choklad väller fram, tillsammans med en frisk syra som klarar av balansen riktigt bra. Tanninerna är kraftiga, men till maten jobbar de fint och stör inte alls. Senare under kvällen, på egen hand framstår de dock som slånbärstorra och behöver en ostbit för att komma något sånär till ro.


Hur ska vi nu sammanfatta detta? Tja, stort och kralligt så det räcker; inget snack om kanske. Modernt med frukt och fat på högsta volym. En intressant reflexion är att Voerzios famösa fat-faiblesse funkar finare ett hett år som 2003, än mer normala 2000.

Trots all kraft och bra struktur och syra tror jag inte på någon särskilt lovande framtid för 03an. Frukten i sig känns alldeles för bläckig och extraherad med våld. Lite grand som moderna toskanare, huga. Vi öppnar de sista flaskorna under den närmaste tiden, i sällskap med vänner med smak för det myckna.