2002 Chablis 1er Cru Les Beauroy, Domaine Laroche

Vi bryter av julmaten med en sjögräsrisotto med den bästa torskrygg jag sett. Till det vill vi ha stadig syra, skaldjurskalkig mineral och någorlunda mognad i glaset. Känns inte 2002 Chablis 1er Cru Les Beauroy från Domaine Laroche som ett säkert kort?

Ojojoj, träff i kryssare! Härligt utvecklad stenig Chardonnay med kaprifol, mineralrök, mogen frukt och slaskblöt lovikavante i doften. I munnen dominerar den runda fina fetman som balanseras av en mognadsmjuk men ren och lång syra. Vi hittar fina spår av goda rostade fat, men som vanligt med utvecklad Chablis kan man aldrig vara säker på att vinet verkligen sett ek. Rökig mineral och vita blommor gör bilden av en skön utvecklad och urtypisk Chablis komplett.

Som alltid är låga förväntningar bra för upplevelsen. Laroche tillhör knappast den direkta eliten i Chablis, men ett år som 2002 kör man minsann inte i diket.

Totalt sett påminner den här om den Séchet vi drack innan jul. Inte bombastiskt stort, men djäkligt gott och avnjuten nära sin utvecklings zenit. Det var förresten värst vad vi har druckit god vit Bourgogne och Chablis i höst. Även om omväxling förnöjer så känns det här som något man kan vänja sig vid.

Denna 2002a dök upp på Bosses så sent som 2010 och kostade då bara 219 spänn. Tack för det PrimeWine. Vi gillar färdiglagrat till modesta priser.

Ömsom vin, ömsom vatten - där vinet var vattnet

Jag gillar inte port. Eller alltså gillar och gillar, men varken förrådet eller topplistan direkt dignar av port och det är bara i undantagsfall som jag verkligen blir sugen på det. Men nu i jul när det var dags att dra väven av den hemmalagrade Cheddarn, slank ändå en flaska Churchill's LBV 2000 med in från vinförrådet.

Ner en kort vända i karaffen och så i glaset. Mörk frukt, råtobak och lite vitpeppar virvlar upp, tillsammans med tydlig rödsprit. I munnen är det sött och hyggligt välstrukturerat, men syran är för vek för att balansen ska bli bra. Det känns verkligen som att dricka flytande saftiga russin; makalöst druvigt och sött. Tyvärr dröjer sig den där rödspriten kvar som påminnelse om varför port som sagt aldrig blir en favorit.

Till och med SB skrev att denna LBV "vinner på lagring". I beg to differ. Här är stommen för vek och rödspriten för mycket. Jag har svårt att se att detta skulle bli bättre om ytterligare tio eller tjugo år. De fem år som gått sedan jag köpte den har då inte varit till dess fördel.


Osten, då? Jo den började för ett år sedan som en Kvibille 6 månaders Cheddar. Nu när vi skär den itu blottas ett fortfarande helt krämigt inre, med de där små hårda kornen som man kan hitta i många andra lagrade ostar, och rejält tryck i smaken. Helt strålande! Här fick inte osten vinet att sjunga utan mer att smyga iväg och skämmas. Lagra ost ska vi göra igen.

Taittinger Brut Réserve NV (2005)

Julen börjar på julafton klockan 12.00. Då väser det till svagt och korken kryper ur julchampagnen. I år sammanföll det med att solen bröt igenom morgonens askgrå molnhimmel och strålade över det vintergröna Côtes-du-Rååån.

Årets julchampagne kom från förrådshyllan, där den har legat sedan 2005. Taittingers standardskumpa, Brut Rèserve, brukar finnas till extrapris på flygplatser runt om i världen och ibland har t.ex. ett tvåpack fått följa med hem. Jag tycker att även enklare champagne vinner på att lagras några år och denna min tes underbyggs ytterligare i år.

När vi hällt upp lockas vi av den verkligt gyllene färgen. Doften är stor och fin av nybakad brioche, mogen citrus med blodapelsin i spetsen, jord och en lätt antydan av lakrisal. Smaken är full av smörad toast, nötter och jord. Citrusen drar åt klementiner. Moussen är mjuk och fin och syran givetvis fortfarande helt vital. Den långa eftersmaken domineras av bröd och krita.

Druvblandningen är ungefär 40% Pinot Noir, 40% Chardonnay och 20% Piont Meunier. Dosagen ligger på 8 g/l.

Jodå, några år på rygg har gjort även denna standardchampagne gott och den hade lätt både klarat och dessutom utvecklas flera år till.

Champagnesäsongen har inletts!

Mellan jul och nyår dricker vi nog som mest champagne. Nu kommer tillfällena med armbågs lucka. Mitt i all tung julmat blir man ju lätt sugen på något kallt och torrt, även om det inte är direkt gratis. När vi se'n närmar oss nyår känns det ju ännu mer självklart. Kanske den välsignade jullättjan dessutom gör sitt till att valet faller på flaskor där man inte ens behöver hämta korksruven? Nåväl, första korken ut i år smyger ur Diebolt-Vallois Prestige Brut.

Upp stiga bäriga toner av friska jordgubbar och röda vinbär, liksom dofter av jäsande brioche och vita blommor. I munnen är moussen sprudlande frisk och syran porlar länge. Ren och snygg citrus och blommor samsas med mjuk men fast kritig mineral. Dosagen är balanserad; mildrar syran utan att direkt smaka sött.

Som sig bör är denna Cramant en Blanc de Blancs, d.v.s gjord på bara Chardonnay och ett bra instegsvin från en bra producent. På SB får man slänga upp 359 SEK, vilket känns lite väl blodigt jämfört med de dryga 200 SEK vi betalade på plats i våras.

2004 Séchet Chablis 1er Cru, J & S Dauvissat

I kväll fick Borgebys tuppar bidra med sina lårfiléer, brynta, sjudna i vin och grädde och därefter knapergrillade i ugnen. Vi lyfter av hatten på J & S Dauvissats 2004 Séchet 1er Cru.

J & S Dauvissat besökte vi tidigare i höstas och föll för den mjuka och utvecklade husstilen. I den här 04an doftar det inbjudande av smörkola, finska pinnar, filmjölk, örter, regnvåt ullkostym och våt sten. Häftigt komplex doft som bara växer under kvällen.
I munnen är det generöst fett, med massor av skaldjur, kräftsmör, dillfrön vita blommor och kex. Syran är rätt mjuk, men klar och lång.

En läcker och utvecklad liten Chablis som funkade fint till tuppen och som dessutom bjöd på en stunds vardagskontemplation framför brasan. 2004 var inte det bästa året och den här tror jag är på topp nu. Vi känner väl igen stilen från tidigare möten med den här producenten och vi gillar!

Porter och Chianti; experiment och pånyttfödelse

Den onde professorn med familj kom hem på adventsmiddag. Med sitt öppna och glada sinne fick de bli försökskaniner på förrätten som var ett rent experiment; fläskläggsterrin med Foie Gras. Experimentet föll mycket väl ut och den nyfikne hittar receptet här. Vi serverade terrinen med valnötter, några saltflingor och ett streck Balsamico Tradizionale. Vinvalet gav mig först en del huvudbry, men med ett gastronomiskt Alexanderhugg (läs en jäkla tur…) hittade jag den här gamla godingen.

Carnegie Porter 2001 med sin utvecklade maltmättade kakaokrydda gick som hand i handske med valnötterna, fläskläggens rimmade sälta, balsamicons kaffesötma och ankleverns fetma. Portern är förvisso kraftig, som öl betraktat, men ändå tillräckligt lätt för att lämna plats för såväl andra smaker, som för varmrätten. Till efterrätt öppnade vi senare en 2003a och den var helt annorlunda med mycket mer pomerans, kaffe och kryddor. Jag ska definitivt fortsätta lagra Carnegie Porter.

Även varmrätten beredde mig en del vånda när det gällde vinvalet. Lammlägg hade fått bräsera halva dagen i gamla (bloggade...) rödvinsslattar med vitlök, rosmarin, timjan och salvia. Till det drog vi ihop en Risotto Milanese, och just saffran tycker jag kan vara klurigt med rödvin, särskilt om vinet fått lite mognad. Men genom att lyfta blicken till 2006 föll valet på Fattoria Fèlsinas Chianti Classico Riserva Rancia.

 

Ahh vilken härlig och överraskande dansant doft. Lätta slingor av mörk mogen frisk frukt, frodiga nästan lite mintiga ört-drag, tallskog och fina fat. Smaken börjar med samma friska mogna frukt och örter. Den fortsätter med lite kryddiga fat och stadig mineral för att klinga av i en underbar balans i den långa goda eftersmaken. Yster som en kalv på grönbete. Friska syror och massor av små fina tanniner håller upp bygget och lovar ett långt och gott liv. Det här klarar både tio och tjugo år till.

Jag blir fullständigt hänförd av det här. Alla bitar är redan på plats. Här finns en del kraft, men framförallt är det balansen och den nästan lekande lättheten som jag faller för. Var inte Parker ganska förtjust också?

Efter några ohyggliga och obloggbara drabbningar med överextraherade, kallfermenterade och ek-räliga toskanska troll var detta vad jag behövde för att återfå tron på Chianti. Bosse säljer 2007 för 295 SEK, men jag undrar om inte 2006 var mer min påse.

När lammen tystnar

Lammen i hagen på andra sidan dalen tystnade förra veckan. Fem dagar senare låg ett av dem i en kartong hemma på köksbordet. Det mesta hamnade i frysen, men några kotletter gick direkt ner i pannan tillsammans med färsk rosmarin och vitlök. Visst blir man sugen på något gott italienskt.

Voerzios Barolo La Serra 2000 drack vi för ett år sedan med välbehag, men den kändes då lite åt unga hållet. Vad har hänt på ett år, månne? Här blir det popn'pour och något för svalt, direkt från förrådet.

Julmust! En klockren doft av julmust nästan fyller köket. Den mörka frukten är rätt uttorkad och nypon, rosor och tjära dominerar. Det mesta av doften går igen i smaken och vi kör säkert och förnuftigt the vanilla high way på väg mot mjuklandning. Syror och tanniner är väluppfostrade och gör sitt jobb, utan att störa det allra minsta.

Nja, det här var inte riktigt vad vi väntade oss. Den var mycket piggare och friskare i fjol, och då hade den fått luft i karaff i flera timmar innan vi smakade. Nu kändes det lite väl trist och tillrättalagt. Nästa flaska ska få mera luft.

SB sålde 2005 för 199 SEK. Efterföljande årgångar brakade iväg i pris.