2010 Moulin-à-Vent, Dom. du Croix des Louves

Vi avslutar Moulin-à-Vent-odysséen med en annan 2010a, upphittad på en Carrefour-hylla i Grenoble för 5 EUR. Jag menar, med en etikett i guld och relief  är man väl ändå trygg...

Doften är full av hallon, jordgubbar, citronskal och svartpeppar. Inte mycket av varken mineral eller fat, men ett rent, friskt och ärligt bärigt uttryck.

Smaken är också den ren och fin med massor av mosade jordgubbar, hallon, fruktig lakrits och ett par drag på pepparkvarnen. Friska läskande syror, tillsammans med den mogna frukten och de torra fina tanninerna målar ändå bilden av ett lyckat och balanserat år, där även de enklare levererar över förväntan och de stora levererar, ja djäklar!

Sammantaget verkar faktiskt 10orna vara mycket mera vår påse än de kraftigare 09orna. Vi har helt enkelt svårt att värja oss mot den svala frukt och friska syra vi hittar i 10orna. Det ska bli riktig intressant att börja närma sig Bourgognerna på Pinot från 2010.

2006 Les Thorins Moulin-à-Vent

Vi nosar vidare i Beaujolais och Moulin-à-Vent. Den här gången är vi nyfikna på vad en handfull år på rygg kan göra. Vi har tidigare haft ynnesten att dricka både 70- och 50-talare med fullständigt strålande resultat; viner som har varit underbart utvecklade, men med massor av vidunderlig vitalitet, så om bara förutsättningarna är det rätta kan det här vara riktiga långliggare.

2006 var ju ett lite skakigt år och mycket av det jag provat från Bourgogne har varit sådär. Låt oss då se vad denna 2006 Les Thorins Moulin-à-Vent från Domaine du Moulin d'Éole kan prestera.

Doften öppnar med ett avskräckande avloppstick, med det vädras snabbt ut och lämnar plats för goda körsbär, hallon och fat, en bra mineralnäsa och efter en stund kopiösa mängder av tinade jordgubbar.

Smaken är läcker med ren fin hallonfrukt, lakrisal och fatig mjölkchoklad. Mineralerna är diskreta, men lurar i bakgrunden. Syran är fräsch och lång och likom tanninerna håller den balansen med den lätta svala frukten. Avslutet är helt torrt och de sista tonerna som långsamt klingar av skvallrar om att det nog är någon form av utveckling på väg i alla fall.
Ja fem och ett halvt år är ingen ålder i sammanhanget, det är helt klart. Vinet i sig är gott. Lite mycket fat kanske, men på det hela taget mer än anständigt. Moulin-à-Vent, i alla fall en del, behöver tid för att komma loss.

2009 Baronne de Chatelard, Moulin-à-Vent

I höstas kom vi hem med ett gäng 2010 Barone du Catelard, Moulin-à-Vent, efter en smash and grab på Carrefour i Beaune. Och minsann, smög det inte med sig en 2009a också. En katt bland hermelinerna månne? Låt oss se.

Doften öppnar upp med en smäll av tjock mörk frukt, koncentrerad blandsaft och gräddkola. Svansen är eldig och full av sötlakrits. Smaken domineras av varma söta rödavinbär, gräddkola och vanilj. Syran är OK, tanninerna rätt grova, och avslutet onödigt beskt.

Se där ja; Den skärpa, fräschör och charm vi uppskattar i 2010an är i 2009an helt borta. Det handlar inte bara om ett vin som är ett år äldre utan framförallt om uttrycket i de olika årgångarna, något som Vinosapien upptäckte redan i somras, c/o F&V. Däremot går jag själv igång mer på 10orna än på 09orna, där de senare för all del sjunger starkare, men inte lika ringandes klockrent som dessa underbara 10or.

2009 Moulin-à-Vent Vieilles Vignes, Dom. Gay-Copéret

Nästa vin i Moulin-à-Vent serien kommer från Domaine Gay-Copéret. Grundad i Chénas 1983 av Maurice Gay och Catherine Copéret är man väl lite av en nykomling. Inte desto mindre har man mark med 50-åriga stockar, varifrån musten till deras Moulin-à-Vent Vieilles Vignes kommer.

Färgen är riktigt mörk i glaset och näsan tycker att doften är mera pinot-druvig än fullpackad med bär. Det känns aningen knutet, men lite mineral och bittermandel kämpar på för att göra doften mera intressant.
I munnen känns det här stort, med massor av kraft och maffig mörk frukt. Lite tjära och blommor gör frukten sällskap men eftersmaken är faktiskt något bitter. Syror och tanniner ligger på en bra nivå och balanserar hela paketet.

Jag kan inte låta bli att slås av likheten, framförallt i frukt och syror, med andra 09or i närliggande regioner. Det är mycket kraft i varje slag 2009 och inte alla kan konsten att dansa som en fjäril och sticka som ett bi. Det kan bli ganska tungfotat och även om denna 09a inte känns syltig eller klumpig så saknar jag den precision och de läskande syrorna som 2010 verkar kunna skämma bort oss med.

2010 Moulin-à-Vent Vieilles Vignes, Hubert Lapierre

Beaujolaisfebern grasserar och vi som har en särskild böjelse för Moulin-à-Vent radar upp en serie för avsmakning. Först ut är 2010 Vieilles Vignes från den lilla familjefirman Hubert Lapierre i La Chapelle-de-Guinchay. Här kör man med 80-åriga stockar, låga uttag och modest fathantering. Resultatet ligger på en hög och jämn nivå och Guide Hachette brukar nicka gillande. Just 2010an fick en stjärna.

Doften är stor och häftigt friskfruktig, mest som av goda blåbär. Mineralanslaget är nästan framfusigt i näsan och här finns en skön örtighet som kombinerad med sötlakrits landar i dragon. En bukett av rosor och kaprifol har slagit ut och samas med en läcker ton av bitter apelsinmarmelad. Ojojoj vilken go' sniff.
Smaken domineras av blå- och björnbär. Sten har lugnat sig lite och vi sveps med av rosor, tjära, asfalt och plåster. Tanninerna är väl balanserade; de bygger upp en fin struktur, men tar aldrig över föreställningen. Syrorna porlar in i evigheten.

Precis som Baronne du Chatelards 2010a härförleden är det här riktigt bra. Friskt, fruktigt, mineraldrivet och komplext, fast det här är ett snäpp större och mer seriöst. Rent teoretiskt ett intressant lagringsobjekt...

2003 Barolo La Serra, Voerzio

Ska vi äta kons svans?! utropar sexåringarna halvt förfärat, halvt förtjust. Jodå, har den nu bräserat halva dagen i rödvin och kryddor passar det väl bra att äta den, med mustig skysås och potatispluttar. Till det vill vi ha något kralligt och Voerzios 2003 Barolo La Serra borde vara bland det maffigaste vi har som vi samtidigt är rätt sugna att ta tempen på. Vi provade 2000 för en tid sedan och var väl inte sådär euforiska direkt. Kanske levererade heta 2003 en frukt som kan matcha Voerzios yviga fathantering? Vi får väl se...

Vi häller upp och konstaterar att det ser mörkt ut. Det gör det verkligen, med en svagt utvecklad nyans.
Doften rivstartar med friska och mörka, nästan svarta, mosade bär. Frukten är tydligt varm och faten är, ska vi säga framträdande? Där bakom finns dock en hel del dammigt grus, torkade rosor, kamomill och pomerans.
Den kraftiga smaken domineras av samma svartmuskiga frukt, med  något saftiga drag. Kaffe och choklad väller fram, tillsammans med en frisk syra som klarar av balansen riktigt bra. Tanninerna är kraftiga, men till maten jobbar de fint och stör inte alls. Senare under kvällen, på egen hand framstår de dock som slånbärstorra och behöver en ostbit för att komma något sånär till ro.


Hur ska vi nu sammanfatta detta? Tja, stort och kralligt så det räcker; inget snack om kanske. Modernt med frukt och fat på högsta volym. En intressant reflexion är att Voerzios famösa fat-faiblesse funkar finare ett hett år som 2003, än mer normala 2000.

Trots all kraft och bra struktur och syra tror jag inte på någon särskilt lovande framtid för 03an. Frukten i sig känns alldeles för bläckig och extraherad med våld. Lite grand som moderna toskanare, huga. Vi öppnar de sista flaskorna under den närmaste tiden, i sällskap med vänner med smak för det myckna.

2006 Percarlo, San Giusto Rentenanno

Jaså, du gillade Fèlsinas Rancia? Ja den är djäkligt bra, men du måste prova Rentenannos Percarlo. En så’n utmaning, i lunch-kön dessutom, kan man ju bara inte säga nej till.

Ett par dagar senare hjälper vi 2006 Percarlo, IGT Toscana från San Giusto Rentenanno av med korken. Det här är ett vin på 100% Sangiovese, gjort på utvalda klasar, nota bene, från de bästa lägena.
20-22 månader har vinet legat på barriquer, så hur mycket spår har det lämnat? Finns det någon annan karaktär kvar?

Djäklar vilket mineraldrag det var i den här doften. Som att snorta stendamm. Efter mineralen kommer lite sten, sedan grus och så mer sten; Våta stenar, varma stenar, runda stenar. Häftigt! Frukten visar en sällsynt kombination av mörkt och lätt. Mognad i varje vrå, men aldrig tungt och klumpigt utan bara rent, friskt och moget. Ursnyggt. Lite örtig tallskog och en aning av fat och vi är såå nöjda.

Smaken är föga överraskande något mineraldriven, minst sagt, med nästan en salmiak-sälta som drar i käkarna. Den mörka frukten är svävande lätt och ren med gröna toner av libbsticka och oregano. Skuggan av fat finns i bakgrunden. Tanninerna är italienskt stadiga och syran porlande frisk.

Oh vad det här är läckert. Kanske lite mer krävande än 2006 Rancia; mineralen är verkligen framträdande på bekostnad av frukten och det är ett stramt bygge men vilken framtid!

20-22 månader på barriquer känns helt otroligt. Det finns visst en kille i keps, någon mil söder om Lyon, som också gör viner som kan ta en del ek. Teamet i Toskana spelar i det avseendet i samma liga.

Vi håller utkik efter mera Rentenanno. Hos pågarna på Vinomeglio verkar vara en bra början.