2002 Special Club, Launois

Kvällen är sen och Mäster är på besök. Efter middagen hamnar vi ute i Augustimörkret med varsitt glas. Efter en kort stunds intensiv överläggning enas vi om att fylla glasen med den Champagne som redan ligger i kylen.

2002 Special Club från Mesnil-firman Launois är en Grand Cru Blanc de Blanc med must från stockar som är cirka 60 år gamla och växer på firmans bästa lägen både i Mesnil och Cramant. I glaset är det snyggt mässingsgult och har en läcker men knuten doft av brioche, jordig mineral och halm. Inte mycket frukt eller blommor alls. Smaken är desto häftigare; attacken är mjuk och fet, nästan söt med apelsinmarmelad och citronkaramell. Därefter kommer ett sjok med halm och kritjord med bra bett och allt avslutas med en ren och mycket lång syra som porlar in i en väldigt lovande framtid. Karaktärsmässigt tycker jag att detta helt klart är mera Mesnil än Cramant; mera strukturerat stramt än blomparfymerat charmigt.

Jag är inte alls imponerad av Launois övriga sortiment, men det här är en helt annan planet. Eftersom man inte fick prova just Special Club på plats köpte jag bara en låda. För dryga 200 SEK är det ett av resans bästa köp, men för att verkligen få full utdelning krävs tålamod. Detta kommer att leva i högönsklig välmåga i minst två decennier till.

1995 Bosquet des Pape Cuvée Chantemerle

Som jag tidigare nämnt tillhör inte C9dP mina direkta favoriter, men när den omåttligt generöse vännen H lämnar kvar en flaska 1995 Bosquet des Pape Cuvée Chantemerle är man ju inte sämre än att man kan försöka omvärdera sin ståndpunkt, liksom.

När vi häller upp är vinet mycket passande klätt i en tjusigt kardinalsröd cape. Lite oväntat är det en mycket tydlig Syrah-karaktär som först stiger ur glaset. Därefter trängs timjan med en läcker rödsirlig frukt och lakrits. Tydlig mineralkänsla med lera och våt sten och en god kryddighet med nejlika, krydd- och svartpeppar.

I munnen är vinet härligt stramt och lika rödsirligt som i näsan. Vi hittar lakrits, sten och eneträ. Tanninerna är snustorra och fina och tillsammans med syrorna bygger de upp en superelegant struktur.  Inte en tillstymmelse av steroidstint fjäskfläsk. Modesta 13,5% är väl en del av förklaringen till det. Jag är helt övertygad om att ytterligare flera års lagring bara hade ökat på komplexiteten och gett mera läder och lövhög. Dit har vinet inte nått ännu.

Det här är definitivt min stil av C9dP och helt klart gôut på riktigt. Som en smäck till gräsand, stekt svamp och potatisstomp.

2005 Château Peyros VV

Jakten på schyssta traditionella vardagsviner med lagringspotential går vidare och för oss idag till Madiran och 2005 Château Peyros VV.

Château Peyros odlar 22 ha stenig jord och lär plöja med oxar. 300 tackor strövar fritt i vingårdarna och bidrar med gödsel. Druvmaterialet är fördelat på 80% Tannat och 20% Cabernet Franc. Stockarna till Vieilles Vignes har hängt med i mellan 40 och 50 år.
Efter skörden jäser vinet i rostfri micro-jacuzzi, varefter det får ligga i barriquer (1/3 nya) i drygt ett år.

Nå, i glaset skimrar ett sex år gammalt vin i rött, utan närmare tecken på utveckling. Doften är rätt stor, fast fortfarande ganska knuten. Vi har syrliga björnbär, blod, sten, jord och fat. I munnen är anslaget lätt med läskande syror, gott om torra och sandiga tanniner, järn, blod, läder och tobak.

Fathanteringen är kanske lite yster men här finns så mycket annat, även om kostymen är ganska snävt skuren, så jag tror att det här kommer att mogna ut fint om några år. Jag skulle gärna testa fler årgångar av det här.

Santé? Nä!

I bogsvallet av Billigt vins tråd om hiss eller diss är jag rädd att det följande är ett klart fall av det senare. Nåväl, bloggarens självpåtagna roll som konsumentupplysare kräver ändå att man minröjer lite. Don’t try this at home, folks…

Om man händelsevis skulle vara sugen på ett rött vin med relativt lätt kropp, eteriska aromer, transparent terroir, sval frukt och måttlig fathantering är ju Bourgogne ett av alternativen. Längst söderut i Côte de Beaune ligger kommunen Santenay, med kanske inget rykte alls, snarare än direkt dåligt. Lite enklare och, med Burgundiska mått mätt, grövre viner. Alltid spännande att prova en underdog. Fel! Nästan alltid spännande.

Direkt när jag häller upp 2009 1er Cru La Comme, Santenay från J-C Boisset stiger en doft av mörk, för att inte säga nattsvart, frukt ur glaset. Frukten får sällskap av massor av choklad, kaffe, vanilj och Ahlgrens bilar. Tjohej! Jag kollar en gång till på etiketten. Jodå; ”Grand vin de Bourgogne”. Knappast grabben.

I munnen väller den söta vaniljfrukten in och långtradar’n lastad med kaffe och choklad dånar in med en stoppsladd. Efter ett par modiga försök till, med lite frisk luft både till provare och vin, trappar frukten upp konflikten och antar en tydlig starkvinston. Rätt oväntat får jag nog ändå säga. Huga. Inte Gôut! Inte ett spår av varken terroir eller druvtypicitet.

Den som gillar tydligt nya-världen fläsk letar knappast efter Bourgogne och vill man ha fräschör, mineral och slankhet blir man som jag, besviken.

2001 La Petite Ruche, Chapoutier

Jaktsäsongen har dragit igång i Skåne, med gås och råbock redan nu. Snart är det dags för gräsand och hare. Ja det är verkligen en säsong när, med lite tur, vi får anledning att öppna några utvecklade röda godsaker.

Chapoutiers standard Crozes-Hermitage varierade ganska mycket mellan årgångarna för några år sedan. Ofta var det ganska tunna skapelser, långt ifrån den kraft och struktur man idag hittar i de flesta härifrån. Sedan La Petite Ruche förpassades till beställningssortimentet, har jag inte bemödat mig om att prova, men 2001an fanns då det begav sig i standardhyllorna. Jag minns den som ett riktigt blårött litet kraftpaket; tätt, kärvt och med den där tokprimärt tvåliga och i gastronomiska sammanhang egentligen helt oanvändbara syrahparfymen med prickig korv, eneträ och syrén. Ja det var ungt så till den milda grad att SB själva skrev "kan lagras"; jomantackar! Jag köpte några flaskor för lagring och har nu provat den första.

Så här snart 10 år efter skörd häller vi upp ett vin som verkligen har ändrat utseende. Blårött har blivit rostrött. Tätt har blivit nästan tunt, med några små korn av fällning i glaset. Botten på flaskan är täckt av resten av fällningen.
Doften domineras av en sötsyrlig torkad mörk frukt, kryddad med krutrök, stockolja och multna löv. En del syrén och bacon har klarat sig kvar genom åren.
I munnen är kroppen lätt, med mjuka tanniner och en fin, länge kittlande, fruktsyra. Trots sin modesta alkoholhalt på12,5% är avslutningen i förståne något eldig. Med lite luft ökar både doft och smak i komplexitet och det hela blir en ganska mjuk och behaglig färd mot flaskans botten.
Där finns en krypande aning av våt kartong som tillsammans med den överraskande mycket torkade frukten gör att jag misstänker lätt korkskada. Nästa flaska kommer att ge facit. I vilket fall var det värt att vänta några år på att den här enkla Crozes-Hermitagen skulle få lite utveckling.


För kanske 15 år sedan var jag på en provning med Chapoutier hos Munskänkarna i Lund. Deras belgiske representant (Vallonska delen) förklarade varför Chapoutier hade valt att använda Braille på alla sina etiketter. Tanken var att man, om man vaknade på natten och var sugen på vin, skulle kunna välja rätt, utan att tända lampan och därmed riskera att väcka sitt "nattliga sällskap". Så tillade han "änd öff-köörs, ålso föör blind-tastings..."

1997 Bonnezeaux Château de Fesles

Till kanske den sista desserten som intogs utomhus sommaren 2011, först Wilhelmsdals Blå Geten och därefter nektariner med hemvevad jordgubbsglass, drack vi en Bonnezeaux vi haft liggande ett tag.

Château de Fesles, som ligger i utkanten av själva byn Bonnezeaux, har 14 ha klassat som AOC Bonnezeaux. Sten, delvis eroderad skiffer och lera dominerar jordmånen. Loires biflod Layon ligger strax nedanför och bidrar med morgondimma om höstmorgnarna, till gagn för utvecklingen av Botrytis.

I glaset slås jag av den mörkt gyllene färgen och den höga viskositeten som syns tydligt när man snurrar glaset mot kvällssolen. Ångorna som stiger ur glaset är täta av saffran, mandelskorpor, honung och apelsinskal. I munnen blir det en flodvåg som drar fram; mandel, apelsin, melon, en fet och fyllig kropp med härlig sötma där allt balanseras av en friskt porlande syra. Jättegôut!

1997 var ett väldigt bra år i mellersta Loire. När jag var där 2000 hade alla producenter jag talade med mycket höga förhoppningar på 1997. De förhoppningarna tycker jag infrias. Nu är det ju inte busenkelt att få tag på Loireviner från 1997, men när Moulin Touchais släpper sin 97:a, vilket borde ske vilket år som helst nu, är det jag som står där ivrigt längst fram i kön.

Åfytusanjävlar

God vän med smak för goda viner på middag. Huvudnumret blir helstekt knaprig anka med säsongens svamprisotto.
Hm, det ropar på mogen Bourgogne.
Hm, Har vi nå'n så'n?
Hm, njaej egentligen inte, men vi chansar på att Philippe Leclercs 1999 Gevrey-Chambertin En Champ har börjat komma i ordning.

Philippe Leclerc verkar vara en skön kille som Parker kallat "Bourgognes svar på en Hell's Angels-medlem". Jag vet inte om Parker syftade på etikettdesignen, men Leclercs filosofi går ut på att göra vad som krävs för att uppnå och behålla en återspegling av den terroir där vinet växt. I det ingår, förutom ett naturligt förhållningssätt till jorden och brukandet av densamma, en veckas kallmaceration och två veckors fermentering. Tre gånger om dagen fottrampar man ner hatten. De enklare vinerna hamnar på 30-50% ny ek, premier cru får 100%. Ingen filtrering och ingen klarning eftersom det enligt Leclerc effektivt skulle ta bort all den karaktär som han lagt ner så mycket omsorg på att bevara.

Efter ett par tre timmar i karaffen är det så dags att avgöra om vi hade för bråttom med korkskruven. Nej, det är OK; det är faktiskt väldigt mycket mer än OK. Det är en superskön och komplex sniff som stiger ur glaset. Begynnande mognad med multna varma jordgubbar, nysparkad lövhög, grus och lite småsumpigt kaffe, men ändå så fräscht. I munnen råder fullständig balans mellan mognad och fräschör; mellan syra, kropp, mineral och tanniner. Det är bara att sluta dissekera och fullständigt hänge sig åt njutningen.

Det här är så Berglinskt "åfytusanjävlar" jättegôut att man undrar varför man inte bara dricker Bourgogne när så här förhållandevis enkla viner kan leverera på den här nivån. Eller är det så som någon sa' att Bordeaux är för den intellektuella analytikern och Bourgogne för den känslosamma konstnärssjälen?

Hur som helst, det här är köpt på plats 2002 för 20 EUR. Dags för nytt besök, så fort som möjligt.