2007 & 2008 Saperavi, Pheasant's tears

Ett av de bestående minnena från konklaven i april är de Georgiska qvervi-vinerna som Billigt Vins Jörgen dukade upp. De vita var alltifrån goda och mycket intressanta å ena sidan till å andra sidan en smått bisarr upplevelse, där man först undrade om det verkligen var en qvervi vars innehåll man buteljerat, eller om man möjligen hade tagit fel och istället tömt septitanken. "Blod, piss och spya" sammanfattade någon frankt, även om de värsta tonerna, de som fick näshåren att lossna, vädrades ut ganska snabbt. Jörgen berättade att trots vinets lite "egna" smakprofil passade det utmärkt till en riktigt salt lokal ost som han hade undfägnats i ett Georgiskt kloster. Kanske inte det bredaste användningsområdet, men som sagt ett bestående minne.

Mera mittåt i flodfåran var flightens enda röda, 2010 Saperavi från Pheasant's tears, som med sin underbart mogna frukt och maffiga struktur gjorde mig vansinnigt nyfiken på dess lagringspotential. För att undersöka saken beställer vi de äldsta flaskorna som finns att tillgå, d.v.s 2007 och 2008. Kanske kan de ge åtminstone en fingervisning om huruvida stordåd kan väntas runt kröken.

2008 Saperavi uppvisar en imponerande svärta. Det är fortfarande ganska blå-lila i kanten, med en härlig lyster.

Nosen fylls av mörk, saftig blåbärsfunk och lätt svettig ostkant. "Stallighet" räcker inte riktigt till här. Det handlar snarare om alldeles nylyft svans och ångande lämningar.

Smaken är saftigt blåbärsfruktig med ganska mjuk syra, gödsel och fruktig råtobak. Strukturen ter sig rätt märklig, då vinet liksom bara smälter undan och försvinner. Stoppar man en maräng i munnen och dricker hett kaffe så kommer man nära upplevelsen.

Storebror från 2007 har möjligen fått en lite mer utvecklad färgnyans, men nog är det fortfarande mest lila. Doften är mullrande mörkfruktig med katrinplommon och lite löv. Ostkanterna är här beströdda med grillkrydda och blandas med sprød svaer, rök, bananskal och lera i den funkiga hästsvansen. Munnen möter en mjuk omfamning av mogen och varm fin svart frukt. Funkig och mörk som en svettklibbig tropisk natt med väldigt mjuka syror och torra tanniner i eftersmaken. Kanske lite tunt och platt mellanregister, men för övrigt inte oävet.

Ja det här var också en häftig upplevelse. Viner som är lika naturliga som en orakad armhåla. Vad man sedan föredrar är en smaksak.

Inte så att jag köper lådvis av den ena eller andra årgången för att stoppa längst ner i vinförrådet men framförallt 2010an kan jag tänka mig att köpa igen. Vill man sommaren 2012 ha ett grillvin med ordentligt mullrig frukt, mjuka syror och tanniner milda nog för att komma väl överens med peppar, grillyta och honey hickory glaze, skulle jag säga att man i Pheasant’s Tears Saperavi hittar vad man söker.
Letar man efter duktig funk, look no further.

2005 Riesling Grand Cru Pfersigberg, Sorg

Enkel lunch med pasta, Thon Blanc och en röra på tomater, kronärtskocka, kapris och olivolja. Lite örtsmör på persilja och ramslök får smälta i pastan, så är det klart. Till det vill vi ha ett torrt vitt med ren solvarm frukt och frisk syra. Varför inte en Riesling Grand Cru Pfersigberg från Bruno Sorg i Eguisheim och det solstänkta året 2005?

Vi häller upp ett ganska fylligt gult vin som doftar fylligt och friskt av varm citrus, honung, fläder, kaprifol och kalkbruk. Den kraftiga smaken är full av lite tunga vita blommor, solmogen citrus och en nästan knastrande mineralitet. Syran är såklart fortfarande frisk och bär snyggt upp den fylliga kroppen. Efterklangen är sannerligen lång och ren och avslutas i en svag grapefruktbeska.

Ojojoj, det här är så inimakalöst gott. Efter sju år börjar utvecklingen ge sig till känna. Syran kommer att vara pigg länge än, men kanske att frukten inte riktigt klarar så många år till. Vi suger i oss de sista flaskorna i år. Köpt på plats 2010 för i sammanhanget en spottstyver. 

Som vanligt kan man läsa mer om Alsace och Bruno Sorg på Pers sida, eller i hans strålande bok.

2010 Etna Rosso, Tenuta delle Terre Nere

Efter den Sicilianska genomköraren i Köpenhamn i maj är min nyfikenhet på viner från Etna tänd. När då IV-Patrik tutar i rekommendationsluren blir det som att försöka släcka eld med fotogen. Vi beställer Tenuta delle Terre Neres 2010 Etna Rosso från Bosses och drar korken så fort vi får hem flaskorna.

Vi lägger näsan i blöt och drar in en ung bärig doft med toner av tobak och mynta. Lite (vad jag tror är) urspungstypiska apelsinskal och varm mineral hittar vi också, liksom en skön kryddpeppar.
I munnen är det bären som dominerar och det är verkligen fullt i korgen av blåbär, björnbär, körsbär och svarta vinbär. En härligt fruktig lakritston bygger tillsammans med fina tanniner och frisk men mjuk syra upp ett härligt drick- och matvänligt vin där jag är rädd att resten av flaskorna snart kommer att vara uppdruckna.


Den bäriga och kryddiga doften fick mig faktiskt att tänka på Zinfandel, men när jag provar öppet blir det oftast rätt...

2010 Dolcetto d'Alba, Voerzio

Dolcetto tillhör inte vanligheterna, varken på våra hyllor eller i våra glas, men en matig sallad med kallskuret får, i brist på lämplig Beaujolais, vår inre kompassnål att bestämt peka mot Piemonte.


Voerzios Barolo La Serra har vi provat i olika årgångar och den modernt fatade stilen har haft varierad framgång i de olika årgångarna. Dolcetton har inte sett fat, varken stora eller små, utan tillbringat en tid på ståltank innan buteljering.

Vi häller upp ett ungt blårött vin, sticker näsan i glaset och drar in en ung saftig doft av blåbär och körsbär, med fruktig tobak och choklad i basgången.
Smaken är friskt ung med ett saftigt uttryck och bären från doften kommer tillbaka. Syrorna porlar på bra men de få tanniner vi hittar känns rätt gröna och efter ett tag känns frukten ganska bläckigt kallextraherad.


Det här levererar väl ungefär var man kan vänta sig av en standard-Dolcetto. Friskt och matvänligt utan åthävor. En del påstår att det skulle vinna på lagring några år, men det tror jag inte alls på. Här gäller det istället att suga i sig vad man kan av ungdomlig saftighet och fräschör. 


En större invändning är priset. Med sin prislapp på 129 spänn hamnar Voerzios Dolcetto på avbytarbänken, till förmån för t.ex. Terre Neres 2010 Etna Rosso eller 2008 Le Tense Sassella, som båda spelar brallorna av bänkvärmaren i klassen "lätta matdrivna italienare".

God Morgon?

Beaujolais var hett i bloggosfären för en tid sedan. Debattens vågor gick stundtals höga och var det inte vinerna som stank svavel eller gödsel så var det meningsmotståndarnas argument. Nåja, en sak som alla verkade rörande överens om var att 2010 är en mycket trevlig årgång i Beaujolais. Så hur klarar sig en vanlig standard Morgon med blommig etikett från 2010?

Tja, ganska bra visar det sig. En förväntat hallonfruktig doft, kompletterad av körsbär och banan fyller glaset. Lite fruktsallad faktiskt. Ljusa blommiga stråk med aningens svartpeppar och ett lätt riv på zestjärnet.
Smaken drar mer åt jordgubbar och blåbär, men lite körsbär hänger kvar. Frukten är anständigt ren, men inte sådär skinande blank som t.ex. Chatelards 2010a. Syror och tanniner är balanserade och liksom lagom. Även längden är helt OK och jag är faktiskt positivt överraskad. Det finns betydligt sämre sätt att förslösa 89 surt förvärvade kronor hos Bosses.

2008 Ch. Bouscassé, Madiran

Fransk bondlurk i söndagskostym; en kärleksfullt träffande beskrivning på Brumonts lite snajdiga Madiran. Hälften grov Tannat, en fjärdedel Cabernet Sauvignon och en fjärdedel Franc för att få fason på helheten. Dessutom en rejäl runda på barriquer för att ytterligare putsa till ojämnheterna. Vi förväntar oss ett ungdomligt vin med mullrande frukt, tuggiga tanniner och syror med öppna dammluckor.

I doften möts vi av en mörk och frisk frukt, nästan saftig, med skönt örtiga drag, apelsinjuice och faktiskt en utveckling som väntar bakom nästa krök. Faten bidrar med lite kaffe, men inte alls så det stör.

Första klunken bjuder på fin mörk frukt av björnbär och mintig cassis, som är kompakt och ännu ganska knuten. En rejäl dos lakrits och en näve örter följer med. Syrorna är friska, men inte vassa eller spretiga utan balanserar snyggt den mörka frukten. Tanninerna är någotsånär nedbäddade bland björnbären och bär upp bygget snyggt, utan att ta över tillställningen. Medelfylligt och medellångt. Snyggt.

Sammanfattningsvis är det här inte alls illa. Lite i mittfåran kanske, men på det hela taget bra utväxlig på 119 pix. Sitter som en fläskläpp till biff, bea, bönor idag och många år framåt. Ett mörkt vin med en ljus framtid. Jag köper på mig några flaskor och lägger undan.

2009 Barbera, Cascina Corte

Mor i huset och hennes dag till ära blev det hel körsbärsgrillad anka med i ankfett råstekt potatis med dragon och  så lite sparris. Först var jag inne på en ung god Bourgogne, t.ex. Hudelot-Noellats 2009, men svängde till sist in framför Cascina Cortes 2009 Barbera , som borde ha lite saftigare körsbärsfrukt att matcha ankan med. 

Vi häller upp ett ungt blårött vin som bjuder en frisk, ung och väldigt bärig doft. Jag kommer osökt att tänka på ung Zinfandel, med all mörk och söt bärig frukt. Här finns massor av körsbär, blåbär och björnbär, tillsammans med lite tobak och mynta.
Smaken är lika ung och full av mörka bär och har en kryddig ton av nejlika och lakrits. Fruktsyran är ganska frisk och tanninerna är så mjuka och blyga att vinet får ett rätt saftigt uttryck.


Sammanfattningsvis då? Matchningen med maten var helt klockren. Friskt och saftigt till den feta ankan och mörk mjuk frukt till den grillade tonen. I övrigt känns det ändå i överkant banalt för 178 kronor. Naturvin, Gudbevars.