Om vikten av att ha en Johan

Alla borde ha en Johan. Jag har själv haft en i några år nu och är jättenöjd. Johan är inte bara en otroligt skarp provare. Han provar dessutom mycket och är både konsekvent och stilsäker. Det som är riktigt bra är att hans rent subjektiva smakpreferens allra oftast tangerar min egen, så när Johan säger ”gott!” brukat jag säga ”gôut!”; när han säger ”köp” säger jag ”hur mycket?”.

Nu har han sagt det igen och sex flaskor ligger och stirrar på varandra och undrar vem som ryker först. Tja, det blev den längst till höger…

1997 Morey-Saint-Denis från välkända firman Louis Jadot öppnar med en underbart parfymerad och ganska stor doft av multna röda och mörka bär. Utvecklade toner av lövhög och jordkällare följer upp, tillsammans med lite gödselstack, popcorn och krut. En riktigt härlig och komplext utvecklad doft att njuta av länge.
I munnen regerar de utvecklade tonerna tillsammans med skönt välhängda animaliska toner och syrorna är läckert friska och håller greppet länge länge. Vinet är obönhörligt torrt, trots den goda sötmogna frukten och formligen kräver mat. Efter någon timme tycks tanninerna mjukna och det blir en verklig njutning också på egen hand.

Det har sagts förut; Bourgogne är dyrt och bra mogen Bourgogne är jättedyrt. I det perspektivet är det här ett veritabelt fynd för 325 SEK. Här har vi ett utvecklat vin som säkert klarar i alla fall fem år till och som gärna gör vilt, fågel och svamp sällskap vid bordet. Sida vid sida med just gårdagens vildand flög den i en perfekt rote mot solnedgången .

2008 Savigny-Les-Beaune, Dom. Serrigny

Ibland blir det lite fel. En vanlig tisdag bestämmer jag mig för Domaine Serrignys Savigny-Les-Beaune från 2006; ett vin som jag har lite sådär halvhöga förväntningar på bara, med tanke på den ganska mediokra årgången.

Vinet öppnar med en stor härlig doft av vita blommor och grape, fina fat ocg tydliga drag av mogen ananas och mango. Lite örtiga toner av libbsticka och massor av härlig sten.
Smaken är medelfyllig med fina frukt- och fatnyanser, en ren hög syra och en sjudjäklars fin mineralitet. Mycket förvånande för en 2006a.

Så en blick till på etiketten, där det står 2008. Tja, det verkar ju stämma bättre med syran och mineralerna.
Vad säger man? En trevlig överraskning på min egen bekostnad.

2008 Le Tense Sassella Valtellina Superiore, Nino Negri

Se där, en klassiker står ute på hyllorna i ny årgång. Le Tense Sassella har vi och många andra gillat i många år. Vissa årgångsvariationer förekommer såklart och vi var inte särskilt förtjusta i 07an. Däremot ligger en del andra äldre årgångar hemma och väntar, så när nu 08an har kommit hit drar vi korken snabbare än vår egen skugga.

Ur flaskan häller vi ett ganska lätt rött vin som är helt klart och inbjudande. Doften är rätt stor och mycket frisk av klarbär och grus kryddad med fat och bittermandel. Lite flyktiga terpentinångor svävar över kupans kant och hela doftbilden är läcker och får salivkörtlarna att jobba.
I munnen möts vi av ett TJONG! Fullt med ung kraft, kärninga klarbär, friska fat, super-syror och torra tanniner.

Här är det raka rör och vi gillar det skarpt. Ungdomligt busigt, friska tag. Efter några år på rygg har vi ett matdrivet vardagsvin, för bra vardagar, som är slankt om livet men som med ryggrad, syror och parfym klarar det mesta i matväg. För 129 spänn fyller vi på en låda.

Det roligaste vuxna människor kan göra tillsammans med kläderna på

Det roligaste vuxna människor kan göra tillsammans med kläderna på måste vara blindbock vid middagsbordet. Vi skramlar ihop ett gäng hopplöst förlorade entusiaster och drar igång.

Välkomstchampagnen serveras blint och charmar sällskapet med sin utvecklat mässingsgula färg. Doften är lika utvecklad och stor med fino, valnötter, mörk choklad och äpplen. Smaken är enastående med sin fortfarande helt friska syra, mineral, choklad och blommor. "Lite sälbassäng" tycker Mäster, men alla andra bara skakar på huvudet. Till pilgrims-sashimi på toast med ramslöksmajo var denna Blanc de Blancs ”Mis en cave 1983” från Diebolt-Vallois i Cramant en mycket trevlig inledning på vad som skulle komma att bli en riktigt lång kväll.

P plockade nu fram en flaska och serverade ett vin som bjöd på en härligt kryddig doft med rosor och lite skiffrig mineral. I munnen var vinet oljigt, kryddigt och blommigt, men med en stadig syra och rakryggad  mineral. Att det rörde sig om ett vin från Alsace var den församlade menigheten ense om, kanske mest med tanke på att det var just P som bjöd, och gissningarna gick mellan Gewürztraminer och Pinot Gris, men syrorna stämde inte. Att det kunde vara en Sylvaner var det dock ingen som nämnde och 2007 Sylvaner Vérité från Domaine Loew var kvällens första ögonbrynshöjare. Maffiga Sylvaner dricker i alla fall vi inte så ofta.

Så var det dags att sätta sig till bords och två vita skänktes i glasen. ”Det är samma årgång” var den enda ledtråd som serverades till vinerna. Aha, säger P, då är det 2001. Han kan sin Riesling, den gode P. 2001 Schloss Johannisberger Riesling Spätlese Trocken ”Grünlack” från Reingau upplevdes som det yngre av de två jämngamla vinerna, med sin ljusare färg, friskare frukt av päron och vita persikor och lätta petroleumtoner. I glaset bredvid kändes 2001 Riesling Mandelberg från Bott-Geyl i Alsace mera utvecklad med mängder av honung och mogna aprikoser. Båda vinerna hade friska syror och bara en svag och snyggt integrerad restsötma och båda gick lika bra till den Fläskläggs- och Foie Gras-terrin på surkålsbädd som låg på tallriken.

Sedan var det dags för fisk. En bit riktigt grov och underbart skivig ångbakad Torskrygg med Sjögräsrisotto och fräst spenat med ramslök. Till detta serverades två Chardonnayer i helt olika stil. 2002 Chassagne-Montrachet Morgeot 1er Cru från Blain-Gagnard hade en stor härligt kryddig doft av anis/fänkål, varma citroner, fat och mineral. Smaken var skönt komplex med kryddor, fat, blodgrape och bra mineraltoner. De fortfarande unga syrorna bär lätt det här vinet in i nästa decennium och jag är glad att jag köpte några 2008or på Caveau de Chassagne Montrachet i höstas. I det andra glaset var det mera Rockn’ Roll; 2003 Dutton Ranch Russian River Valley från Kistler är en veritabel orgie i smöriga popcorn och Piña Colada. Visst finns här både struktur och bra syror, men i min smak har faten här fått löpa amok alltför okontrollerat. Bourgognen funkade klockrent till maten, med risottons fetma och mineraliga havstoner.

Nu klämde vi in ett litet interludium, en gomrensare och kanske en överraskning: En Tigerbiff, alltså en tartar på kalvfilet toppad med klickar av löjrom och Crème Fraiche, samt lite klippt gräslök, allt i det här fallet lagt på en skiva pumpernickel. Till det här, kvällens kanske bästa vin; 2002 Coeur de Cuvée från Vilmart & Cie. Ett makalöst imponerande bygge, otroligt kraftfullt men samtidigt byggt med suverän precision. Klingande friska röda vinbär och ren, nästan lite krutig, mineral. Vinet är gjort på 80% Chardonnay och 20% Pinot Noir, men med tanke på kraften och frukten kunde man gott tro att proportionerna var de omvända. Det här är en av de bästa champagnerna jag druckit på mycket länge och jag ser redan fram emot nästa gång, även om det lär dröja innan den når någon form av mognad.  Till tigerbiffen gifte den sig helt fantastiskt. Löjrommens myckna umami mildrades av såväl kalvtartar som pumpernickel och crème fraiche. Rå lök dödar vilken champagne som helst, men gräslök funkade perfekt. Förmodligen middagens mest lyckade matchning mellan mat och vin.

Första kötträtten var Confiterat Ankbröst med stekt svamppolenta och tryfferad blomkålskräm. Till detta en jämförelse jag sett fram emot ett tag: 1999 Gevrey-Chambertin Les Cazetiers 1er Cru från Philippe Leclerc tillsammans med Guigals 2000 Château d’Ampuis. Les Cazetiers är helt ljuvligt utvecklad med multna löv, frisk rödsyrlig frukt, svamp och skön kaffesump. Faten är välintegrerade och de stadiga tanninerna finslipade. Château d’Ampuis, som vi drack för inte så länge sedan, hade dubbeldekanterats redan under förmiddagen men var fortfarande ungt sötfruktig med framträdande fat, råtobak och druvtypisk pepprighet. I den här kramvänliga brottningen hamnade Rhônevinet genast i parterr. Den tydliga fruktsötman och relativa svulstigheten gjorde vinet lite klumpfotat, jämfört med Bourgognens nästan aristokratiska elegans och absoluta torrhet. Både till maten och utan drog den senare det längsta strået, men särskilt till anka, blomkål och tryffel var den helgjuten.

På nästa tallrik låg det en utskuren Rådjurssadel från kid, potatis- och selleripuré, smörfrästa brysselkålshalvor och rödvinssky. Dryckesmässigt var det dags för nästa emotsedda jämförelse; 1998 Château Montrose, Saint-Estèphe  och 2000 Cuvée Charles de Batz från Dom. Berthoumieu i Madiran. Även dessa båda viner hade dubbeldekanterats under förmiddagen. Montrose visar upp en kompakt mörkt mogen svartvinbärsfrukt med alla de klassiska attributen på plats. Snyggt, klassiskt, nästan stort och med begynnande utveckling var det här riktigt bra, med fatens fina lakritston som gick väl i takt med puréns selleri. Madiranvinet å sin sida var ännu mer kompakt, ett nummer större med mera frukt, syror och fortfarande kraftiga tanniner. Med 90% Tannat och 10% Cabernet Sauvignon är det här idag en riktig slugger som nog kan bli riktigt bra när den mognat ut, när tonerna av kulspets och söt frukt lagt sig och tanninerna rundats av. Jag har provat detta tidigare, då med mer imponerande resultat, men så har såklart inte motståndet varit Château Montrose.

Vi kom till sist fram till finalen, som bestod av Rabarberkokta ingefärspäron under knäckigt mandeltäcke med klar rabarbersås och en gräddklick. Det finns väl bara en druva man med hedern i behåll kan servera till rabarber och det är Chenin Blanc, som har en skärpa i syran som inte viker ner sig mot rabarberns dito. Ikväll var det 1998 Quarts de Chaume från välrenommerade Dom. des Baumard i Loire som fick göra desserten sällskap. Doften är stor och härligt generös med toner av honung, mandel, aningens arrak, tropisk frukt och vax. I munnen råder fullständig balans. Dofterna har följt med i smaken och den balanserade sötman tillsammans med den precisa syran gifter sig riktigt bra med desserten.

Sammanfattningsvis en otroligt trevlig kväll, full med givande diskussioner tillsammans med verkligt goda, kunniga och generösa vänner runt middagsbordet.

2010 Chablis 1er Cru Beauroy, J-M Brocard

Styrkt av hur 2004an var i somras och med nyfikenheten vässad av diskussioner om årgångar i Bourgogne bland annat här och där kändes 2010 Beauroy Chablis 1er Cru från Brocard som ett givet testobjekt.

Det kraskar lite ovant när skruvkorken åker av men ner i glaset bär det likväl. Upp ur kupan tittar en mycket svag och lite sunkigt reduktiv doft och det stämmer väl med mina, förvisso begränsade, erfarenheter av Chardonnay under plåt. Efter en stund börjar det så smått sprattla i glaset och djäklar vad det sprattlar och spritter.
Efter en halvtimme har det växt och blommat ut till fläder och nässlor. Mineralerna är på plats med rök och ostronskal. Det väller ut mera gröna toner av citrusblad, gröna äpplen, gräs och libbsticka. Till och med en viss smörighet tittar fram bakom gröna girlander. Makalöst trevlig sniff och fenomenalt komplex och mångfacetterad för ett så här ungt vin.
I munnen är vinet givetvis friskt med stadig syra och skovelvis med mineral bakom gräs, nässlor och lime. Härlig kropp med imponerande fetma och en matvänligt klädsam svag bitterhet.

Merdre, det här var inga dåliga grejor. Klunkbart idag, men med kropp och syra för i alla fall 10-15 års lagring. För 159 SEK på SB är det bara att backa upp bilen nära entrén på din svenska favoritaffär. Listan över "Bosses Bästa under 200 spänn" behöver en översyn, det är helt klart.

Den vanligtvis skarpnästa hustrun som provar blint velar mellan Sancerre, ung riesling och Chablis. En klassisk fallgrop som det är lätt att falla i här. Om tio år är den gropen borta och det kommer att ha utvecklats urtjusigt.

Andra sniffen på Bordeaux 2009

Bister är den skånska midvinterkylan; nästan tvåsiffrigt mitt på dagen! Jaja, vi är lite tunnhudade här nere i södern, men oaktat vad Nationalteatern påstod på tiden det begav sig så tycker jag att det är en mustig gryta och ett kralligt rödvin som "värmer bäst".

Till älgkalopsen provar vi det andra primörinköpet från Philipson, 2009 Château d'Agassac, Haut Médoc. Det här är ett vin som tidigare funnits på SB. Jag köpte årgång 2000 och då gick den på 239 SEK. En primeur gick 09an på 130 DKK.

Druvblandingen här är hela 50% Merlot (ovanligt mycket för västra stranden),
47% CS och 3 % CF. Alkoholhalten är behagliga 13 %. Det känns som att glasögon och mössa sitter på plats för ett åk i nypistad blå.

Några timmar i karaffen och vi kan åka.

Doften öppnar med en rejäl skopa friska svarta vinbär, lite nickel, kolasnören och rätt tydlig jord. Dovt och mörkt från förmodad hög fruktmognad och Merlot. Faten har lämnat fina kaffetoner och den tokunga frukten drar åt mint.
Smaken är frisk och domineras av fullmogna svarta vinbär och jordighet, med kaffe, vanilj, lite smörstekt svamp och friska aprikoser i släptåg. Kroppen är rund, mjuk och fyllig, men nog finns det en bra struktur bakom babyfetman. Eftersmaken är överraskande lång och klingar av snyggt.

Det här var inte alls dumt. Gott och friskt och mjukt utan att vara mjäkigt och det är mycket Médoc för pengarna. Det kan nog lagras med behag också, så vi försöker hålla oss från att nalla alltför mycket ur lådan.

2002 Nuits-Saint-Georges 1er Cru Les Chaboeufs

I höstas, när vi var i Bourgogne, närmare bestämt i Nuits-St.-Georges, tvangs vi följa en déviation och kom så att långsamt krypa längs rue Felix-Tisserand, på vår väg till Chauvenet-Chopin. Lite längre ner på gatan såg vi en annan liten firma med provningsrummet öppet och eftersom det fortfarande fanns lite plats kvar i bilen släntrade vi in.

Domaine Maurice Gavignet var för oss helt okänd och det finns väl direkt inga spaltkilometer i internationell press att ösa information ur. Domänen tycks ha startat för cirka tvåhundra år sedan, av Honoré Gavignet, då vinmakare på DRC och där tror jag likheterna slutar.

När vi nu öppnar första flaskan av 2002 Nuits St.- Georges 1er Cru Les Chaboeufs upplever vi det först vrångt och slutet, men med luft, tid och temperatur öppnar sig pärleporten och vi möts av en härligt utvecklad parfymerad doft av halvruttna jordgubbar och multna löv. Lätta drag med penseln ger oss lite fernissa, i kryddburken hittar vi timjan och en nypa krut ger den sista doft-puffen. I munnen är vinet härligt stramt med multna toner och ett bra mineralpåslag. Svampskog samsas med röda bär och trots åldern är ryggraden tydligt kvar med fin struktur och friska syror, precis som jag vill ha det. Inte stort men harmoniskt och smaskens. Ett helt lysande köp för ca 15 EUR.